Bestämmelser och allmän översikt

12 skålpund ärtor

12 skålpund korngryn
eller kornmjöl

4 skålpund sill eller
5 skålpund strömming

5 skålpund brödskivor

4 skålpund stark ölättika

11/2 skålpund salt

1 lod kryddpeppar

111 ½

 skålpund vatten

Det här är ingredienserna till 100 portioner av den s k Rumfordska
soppan, som från och med december 1800, då fattigvården
omorganiserades i Gävle, och fram till 1845 kom att vara en viktig del i
stadens fattigvård.

1800 års
fattigvårdsreform är startpunkten för en mer modernt organiserad
fattigvård i Gävle. I och med den upphörde systemet att varje rote,
omfattande 12 husfäder, underhöll en fattig. Likaså systemet med
tiggarpolletter där varje fattig försedd med en pollett hade rätt
att försörja sig med tiggeri. En rad liknande reformer skedde ungefär
samtidigt i andra städer, bl a i Malmö, Göteborg och Stockholm.

De statliga
författningar som gällde vid 1800-talets ingång gav vida ramar för
kommunerna att själva organisera fattigvården. 1766 års hospitalsordning
drog en gräns för vilka staten hade att ansvara över, i enlighet med den
tidens terminologi dårar, svagsinta och personer med obotliga och
ohyggliga sjukdomar, medan "var Socken och stad ... är skyldiga att föda
sina egna fattiga . . . på sätt, var församling finner för sig nyttigast
vara." Bestämmelserna ledde snart till tvistigheter om vad som skulle
innefattas i begreppet "sina fattiga",
dvs tidigt inleddes det krig
mellan kommunerna om underhållsskyldigheten som fortsatt ända in i vår
tid.

1788 kom därför en
kungörelse om den s k hemortsrätten, där församlingarna i allmän
sockenstämma kunde neka inflyttning av sådana personer som kunde befaras
falla fattigvården till last.

Några preciserade
bestämmelser om fattigvård fanns således inte när 1800-talet påbörjades.

Det är svårt att peka ut generella orsaker till att fattigvården ändå i
flera städer reformerades mellan åren 1800 och 1810. Det har framförts
att upplysningstidens idéer på ett betydelsefullt sätt slagit igenom och
förändrat attityden hos de styrande vad gällde synen på de sämst ställda
grupperna. Den stora folkökningen och den ökade fattigdomen, som var
bakgrunden till 1830- och 1840-talens intensiva sociala debatt, hade
ännu inte slagit igenom. Det fanns kanske därför ekonomiskt utrymme för
en utbyggd fattigvård. För Gävles del började den markerade
befolkningsökningen först på 1820-talet.

I de uttalade
motiveringar som finns i förarbetena till 1800 års reglemente framhålls
att det gamla systemet med rotevisa bidrag till fattiga — och
tiggarpolletter — hade blivit helt otillräckligt. Rotebidragen, som hade
utfästs i fasta priser, hade sjunkit mycket på grund av inflationen.
Bidragen utgjorde i Gävle år 1800 184 rdr men borde, om de
relaterats till spannmålspriset, ha utgjort 1 104 rdr. Det var
också orimligt att alla skulle betala lika oavsett inkomst eller
förmögenhet. Tiggeriet måste motarbetas, varför den understödsformen var
olämplig. De lägre klassernas ställning hade dessutom försämrats p g a
kaffedrickning och ymnigare brännvinsförtäring.

För år 1800, sista året det gamla systemet var i funktion, fick
sammanlagt

40 personer rotehjälp, d v s ca 4 1/2 rdr om året

10 personer tiggarpolletter och

18 personer understöd i säd eller pengar

Summa 68 personer

I huvudsak var det
änkor och barn som fick understödet, och enligt utsagorna var det
uppburna understödet mycket ringa.

I november 1800
sammanträdde för första gången den nytillsatta fattigvårdsdirektionen.
Ständig ordförande var prosten i församlingen, dessutom ingick en
ledamot av magistraten, stadsläkaren och representanter utsedda av
stadens societeter. Till biträde hade de 20 fattiguppsyningsmän, som var
och en skulle ha uppsikt i de 20 fattigdistrikt som staden indelades i.
Uppsyningsmännen skulle göra personutredningar om någon fattig ville ha
understöd och föreslå direktionen det understöd som borde utgå. Stödet
skulle uppdelas efter vars och ens större eller mindre behov.

Understödsformer
enligt 1800 års reform:

Hjälp på ordinarie
stat (graderna):

Hel pensionär 4 tunnor säd/år eller värdet därav.

Halv pensionär 2 tunnor säd/år eller värdet därav.

1/4 pensionär 1 tunna säd/år eller värdet därav.

Hjälp på extra stat:

Nödhjälp, vid tillfälligt behov, skulle om möjligt återbetalas.

Rätt
att vid kvarnarna få köpa spannmål till nedsatt pris.

Julgåvor, 1/4 eller 1/2 famn ved i mån av tillgång.

Rumfordska soppan, 1 gång om dagen, jan-mars.

Redan 1802 hade de
understöddas antal ökat från 68 till 109 "i graderna", förutom dem som
fick julgåvor och Rumfordska soppan. Utgifterna hade också helt
naturligt skjutit i höjden, då understödet avsevärt höjts.

1806 är bilden inte
väsentligt ändrad, vad gäller antal understödda och
fattigvårdsutgifternas storlek. En viktig förändring sker dock
beträffande inkomsterna, där fr o m 1803 1 200 riksdaler tillförs från
kronobränneriet i Strömsbro. Bränneriets fondmedel skulle bli en viktig
inkomstkälla för framtiden. Supandet, som sågs som en viktig orsak till
fattigdom, skulle alltså få bidra till att lindra fattigdomen. Såväl
1802 som 1806 är inkomsterna större än utgifterna, och den nya
organisationen syntes fungera.

En väsentlig
förändring i restriktiv riktning för de fattiga kom att införas i juni
1806. Direktionen stadgade principen att all fattighjälp var att anse
som ett återbetalningsskyldigt förskott. "Utan denna princip, skulle
samhället komma att endast lägga hyende under lättjan, makligheten och
kargheten att tillita den allmänna välviljan, för att bespara de
fattiges kvarlåtenskap åt ofta otacksamma Släktingar, av vilka de njutit
föga eller ingen omvårdnad . . ."De fattiga skulle icke förledas tro att
understödet bara var en allmosa eller en gåva. Därför tvingades den som
fick understöd att underteckna en förbindelse, ofta med signatur, att
förskriva allt till fattigvården.

Förbindelsen att eventuell kvarlåtenskap skulle tillfalla fattigvården
kom att bli en ytterst marginell inkomstkälla (i medeltal 182 riksdaler
per år 1819— 1828) men måste ha upplevts kränkande för de hjälpsökande.
Syftet var uttalat att inskränka antalet hjälpande, och "då en besparad
utgift är av åtminstone lika nytta med en åtnjuten inkomst; har
direktionen trott sig kunna föra denna sin, i välmening för Samhället
vidtagna anstalt, under inkomsternas rubrik". I gengäld kunde
direktionen med stolthet erinra om att brödet till Rumfordska soppan
fördubblats till vikten, rån 3 lod till 6 (per portion).

Viktigare var den nya arbets- och fattigförsörjningsinrättning med 20
rum som stod klar i november 1807 och vars kostnader, 5 400 riksdaler,
betalats av bränneriet, en inrättning, för att tala med direktionen,
"vilken så tillsägandes utgör Kronan på alla fattiganstalter. och
varförutan det är omöjligt att kväva och utrota tiggeriet". Syftet var
att ge en utväg till förtjänst åt de gamla och fattiga och undervisa
barnen i slöjder för att dana dem, "till gagneliga och arbetsamme
medlemmar i Staten ..."

Det nya fattighuset
hann knappt komma i funktion innan det var dags att utrymma det. Orsaken
var att trupper som skulle delta i finska kriget 1808-1809
vistades i staden och att en rad offentliga byggnader, däribland
fattighuset, måste tas i anspråk för att härbärgera sjuka soldater.

1  1812 års
årsberättelse sägs det, att det varit svårt att komma igång med
arbetsdelen av den nya inrättningen.

Dels har man saknat pengar, dels hade behovet inte varit tillräckligt
stort. Men fortfarande återstod det att utrota tiggeriet och lättjan.

J
H

Rosenbaums

karta från 1853 visar var de två hus fattigvården
 ägde
under den här behandlade tidsepoken var belägna. 

(se
Arbetshusgatan och Kaserngatan).
Arbets- och fattighuset byggdes 1807 och den i s k Kasernen, uppförd av
Per Ennes 1810, överläts till
fattigvården 1815. Byggnaderna användes till 1882, då det nya
fattighuset vid Södertull togs i bruk, och revs i början av 1890-talet.

 
Nytt fattighus vid Södertull.

En
viss start hade dock skett i januari 1811, då 30 "fattiga flickor av
arbetsklassen" undervisades, förutom i katekesläsning och skrivning, i
lin- och bomullsvävning samt stickning och sömnad. Den ekonomiska
grunden lades genom en donation från kommerserå­det
Per Brändström.

Vad
gällde fattigvården i övrigt var den uppenbarligen ej utsatt för något
större tryck.

I
årsberättelsen 1816 sägs uttryckligen att tillgångarna under flera år
varit tillräckliga för att bestrida utgifterna. Detta hade varit
anledningen till att årsberättelser ej utkommit på flera år. 1816 är
emellertid läget ett annat, en besparing på 1 446 riksdaler hade bytts i
en skuld på 1 440 riksdaler och de totala utgifterna var 6 701
riksdaler. Orsaken var "en nära förhand varande allmän nöd" och dessutom
hade priserna på livsmedel stigit mycket. Nöden hade dessutom förorsakat
många smittsamma sjukdomar, med dryga utgifter för fattigvården. De
frivilliga gåvorna var visserligen stora, men det systemet var mycket
orättvist, och det var "högst obehagligt" att samla in frivilliga gåvor
och det var icke sällan "under otidiga utlåtelser" som många vägrade ge
bidrag. Man borde därför försöka få mera medel genom bränneriet eller
genom skattemedel täcka behoven.

Arbetsinrättningen tycks ha fungerat i mycket ringa omfattning, men
kvinnor kunde få lin för att spinna från inrättningen, som sedan sålde
garnet. Det var värre att skaffa arbete åt karlar, eftersom dessa inte
"som i Ångermanland" kunde spinna. Denna inrättning hade hittills
drivits med pengar från den Brändströmska fonden och hade därför
inte belastat fattigvården. Man förväntade dock ekonomiska svårigheter,
då priset på lin stigit mycket, medan garnpriset låg relativt still. Det
var således en bekymrad direktion som i februari 1817 uttalade sig om
fattigvårdens tillstånd. Det var nödvändigt att framför allt förstärka
inkomstsidan, om den införda reformen skulle bli bestående.

Som
en följd av 1816 års årsberättelse tillsattes en deputation för att i
första hand försöka åstadkomma åtgärder för att trygga fattigvårdens
osäkra ekonomi. I oktober 1818 avgav deputerade sitt utlåtande till
societeterna, och man konstaterade att det var nödvändigt att sanera
ekonomin och bl a betala tillbaka de över 3 000 riksdaler man lånat ur
andra fonder. Orsakerna till den raserade ekonomin var framförallt

1/
ett ökat antal behövande och

2/
de stegrade priserna på livsmedel.

För
att få balans behövdes dels ett ökat tillskott från brännerimedlen,
dels, och det var en viktig nyhet, en skatteuttaxering på ca 3 500
riksdaler årligen.

Villkoret för att man
ville ta på sig en ökad skattebörda var dock att en arbets- och
korrektionsinrättning kom i gång. Det var enda vägen att få slut på
tiggeriet. Trots att fattigvården kostade ca 5 000 riksdaler årligen,
hade "tiggarhoparna detta år dagligen liksom be­lägrat stadens invånares
hus".

Grundprincipen skulle
vara att bara verkligt fattiga och nödlidande skulle hjälpas och då i
första hand genom att förses med arbete. Lin skulle utlämnas till
spinning, och lön skulle bara utgå för godkänt arbete. På
korrektionsinrättningen skulle de som tiggde intas och sysselsättas med
vilket arbete som helst.

Trots de tidigare misslyckandena med arbetsinrättningar var det således
de gamla idéerna om dessa, som 1818 års deputerade aktualiserade. Det
nya, och för framtiden viktiga, är den förstärkning av inkomsterna man
ville skulle ske skattevägen. Dessutom föreslog man att en
heltidsanställd tjänsteman, en inspektor, skulle tillsättas, med
verkställande myndighet under direktionen.

De oavlönade
uppsyningsmännen skulle behållas, men man ansåg det nödvändigt med en
sammanhållande kraft för att få stadga åt fattigvårdens organisation.

1819 godkändes deputerades förslag, och organiserandet av stadens
fattigvård hade tagit ytterligare ett steg framåt. De förhoppningar som
ställts på skattemedlen  visade sig emellertid överdrivna, och det
skulle dröja ända till slutet av 1830-talet, innan man nådde över
förväntade 3 500 riksdaler. Brännerimedlen var dock pålitliga och
bidragen steg till över 3 000 riksdaler. Dessutom ökade anslagen från
staden till 1 500 riksdaler. Men även dessa pengar kom egentligen från
bränneriet, som avsatte en fond på 25 000 riksdaler till sta­den och
vars avkastning skulle gå till fattigunderstöd. 1820-talet synes ha
varit relativt lindrigt ur fattigvårdens synpunkt, men 1831 var det dags
för ett nytt nödrop från fattigvårdsdirektionen till societeterna.
Arbetshuset och kasernen hade under 1829, 1830 och fram till
och med mars 1831 reparerats för 3 800 riksdaler och det återstod ännu
att göra arbeten för ca 2 000 riksdaler. Fattigvården var redan
skuldbelastad och det var omöjligt att ta av de ordinarie inkomsterna,
då fattigvården de senaste åren varit hårt belastad. Det var en följd av
den tilltagande nöden bland arbetsklassen och ändå borde det vara
betydligt fler som erhöll understöd. Understödet på den ordinarie staten
var emellertid så lågt, i synnerhet i de lägre graderna, att man sällan
sökte det. Resultatet av detta var återigen ett utbrett klagande över
tiggeriet, och möjligheten att sända tiggare till arbetshuset för att
hållas till arbete utnyttjades praktiskt taget aldrig.

Arbetshuset

Stadsmurmästare J C Loells ritning över arbets- och fattighuset
14/21807. Fattigvårdsstyrelsens arkiv A I a:l.

Att reparationerna på
arbetshuset blev dyrare än beräknat berodde på "utom det förslag här i
staden sällan rätt upptaga kostnader för byggnader och att arbetsfolket
i allmänhet icke är särdeles duktigt", att timret vid fönstren var så
ruttet att hela taket höll på störta samman.

Vädjan till
societeterna var inte heller denna gång förgäves, och återigen var det
bränneriets medel som fick bringa ordning i fattigvårdens finanser.

1 1830- och
1840-talets Sverige fördes en intensiv politisk och social debatt. I
den politiska debatten var det framför allt representationsfrågan som
stod i förgrunden. Den nya medelklassens framväxt, framför allt i
städerna, medförde krav på en maktförändring av det föråldrade
ståndssamhället. Dessutom ställdes krav på förändringar av den
restriktiva näringspolitiken från de politiskt liberala grupperna, som
i en fri, konkurrerande marknad såg lösningen på nationens ekonomiska
problem.

Även i den sociala
debatten var gränslinjerna likartade. 1830- och 1840-talets Sverige
präglades av en snabb folkökning. Populärt uttryckt hade "freden, potäterna och vaccinet" medfört att dödligheten sjunkit markant.
Befolkningsökningen var särskilt markerad inom jordbrukets undergrupper,
och fattigvårdsfrågan kom i förgrunden som aldrig tidigare. I riksdags-
och tidningsdebatter uttryckte de styrande sin stora oro för
"pauperismen", som hotade kullkasta den existerande samhällsordningen.

De konservativa såg i ett bibehållande av eller en återgång till mera
patriarkaliska och kristliga förhållanden en möjlighet att gardera sig
mot den hotande underklassen. Det var också den linjen som skulle
följas inom den statliga politiken fram till mitten av 1840-talet.

Det var framför allt
arbetsgivarna som skulle bära ansvaret för de obemedlade och i enlighet
med tjänstehjonsstadgan (och dess komplement, bestämmelser om laga
försvar) ge dem uppehälle och vård. Liberalerna ville gå en motsatt väg
och framförallt få bort hindren för arbetskraftens rörlighet. Om detta
skedde, menade man, skulle fattigvårdsproblemet lösas av sig själv.

En gemensam åsikt var
emellertid att tiggeriet borde avskaffas. Det var "alla lasters moder"
och demoraliserande på alla sätt. Och skulle man kunna avskaffa
tiggeriet måste fattigvården bli tillräckligt generös. 1837 tillsattes
en fattigvårdskommitte som skulle komma med förslag om fattigvårdens
utformning. Den kom med sitt utlåtande 1839, men först 1847, sedan
regeringen efter Oscar I:s tillträde ombildats i liberal riktning, kom
vår första egentliga fattigvårdsförordning.

Även i Gävle drog man
frågan i långbänk. 1840 tillsattes emellertid en kommitté som avgav ett
betänkande 1841. Initiativet kom från kyrkligt håll, vilket också
präglade principerna för förslaget. Det huvudsakliga syftet, något som
präglat även tidigare debatt, var att hämma det utbredda tiggeriet.
Tiggeriet befrämjade "lasten, lättjan och självsvåldet" och ökade nöden
bland de fattiga. Det var oftast inte husägarna själva utan
tjänstehjonen som delade ut allmosorna. Det fanns dessutom de som tiggde
av verklig nöd. Skulle man med verklig effekt kunna ingripa mot sådana
var det nödvändigt att de verkligt behövande fick hjälp, men det skedde
inte alltid för närvarande.

Felet fann kommitterade ligga i fattigvårdens organisation.
Fattigvården borde vara en "kristlig barmhärtighetsinrättning", och
tillsynen över de fattiga borde åvila pastor och tjänstgörande
prästerskap, eftersom det var dessa som hade den största kontakten med
och kännedomen om de fattiga. Den principiella inriktning man ville ge
fattigvården var också ett gamma önskemål. Det var den som tidigare
framförts och prövats - och misslyckats -, att mer eller mindre arbetsföra
bara borde få understöd mot arbete. Bara de som helt
saknade arbetsförmåga skulle få understöd utan arbetskrav och då
understöd bara in natura. Av kostnadsskäl borde som hittills de
fattigas arbete utföras i deras hem. Men det var också nödvändigt att
åstadkomma en arbetsinrättning, där tiggare i avskräckande syfte
skulle få arbeta mot maten.

Detta program — understöd mot arbete — var som sagt inte speciellt
originellt och hade då och då praktiserats med ringa framgång.
Svårigheterna var framför allt av praktisk och ekonomisk natur. Det var
svårt att  få kvalitet på varorna och svårt att få avsättning för dem.

1841
års förslag kom att möta motstånd främst från fattigvårdsdirektionen.
Man vände sig mot det ökande kyrkliga inflytandet, men framför allt mot
de kostnadsberäkningar som låg bakom förslaget.

Det
prästerliga inflytandet kom inte att förstärkas i enighet med det
ursprungliga förslaget, men i övrigt kom principen om understöd mot
arbete att genomföras i det reglemente som på försök antogs 1845. Det
kom att tillämpas från detta år, men först i juli 1850 kom reglementet
att fastställas av landshövdingen efter vissa smärre ändringar.

De
viktigaste punkterna i reglementet kan sammanfattas enligt följande.

Föremål för
fattigvårdens omsorg:

1. Barn som saknar
föräldravård.

2. Personer, som av ålder, orkeslöshet eller andra orsaker är oförmögna
till allt arbete.

3. Mer eller mindre arbetsföra personer, som i brist på arbete,
arbetsförmågans otillräcklighet, lättja, laster eller annan tillfällig
orsak råkat i nöd eller fattigdom.

Understödet skall
inskränkas till de oumbärligaste levnadsbehoven.

Barn bör om möjligt utackorderas på landsbygden.

Arbetsoförmögna bör
underhållas till föda, kläder, husrum och vård.

3:e klassen
(arbetsföra) kan erhålla sysselsättning på kasernen mot åtnjutande av
nödigt livsuppehälle. Ersättning i pengar får dock ej utgå till dessa
personer.

Tiggeriet förbjudes.

För arbetsoförmögna
som ej bo på inrättningarna kan följande hjälp utgå:

1.    

På ordinär stat
sådana som är över 60 år och fordrar beständigt understöd.

2.    

Extra stat sådana som
p g a långvarig sjukdom behöver hjälp i 3-12 månader.

3.    

Nödhjälp, utdelas för
tillfället vid hastig sjukdom eller olycksfall.

4.    

Begravningshjälp, när
den avlidna dött i utblottat tillstånd och ingen finns som kan bekosta
begravningen.

5.     Julgåvor i mån av tillgång på medel.

Den grupp som kunde
få understöd i klass 3 var utvidgad, men återigen hängde allt på hur
stödet vid arbetsinrättningen utformades. För arbetsoförmögna fanns de
gamla vårdformerna kvar.

Hur var då det
reglemente som antogs i Gävle 1845 gentemot den förordning som
utfärdades för hela riket 1847 och som betraktats som en kompromiss
mellan liberala och konservativa, restriktiva tankegångar? Att
fattigvårdsförordningen skulle vara liberal har främst grundats på det
faktum att inflyttningsfriheten för de obemedlade fastslagits och den
punkten finns inte med i reglementet.

I förordningen heter det: "Varje socken å landet, och varje stad, skall
lämna nödtorftig vård och försörjning åt sådana dess medlemmar, som i
anseende till bristande arbetsförmåga samt i saknad av andra medel och
lovliga utvägar till sitt uppehälle, icke kunna sig själva försörja".
Även arbetsföra kunde få hjälp, men formuleringen var mycket tvetydig:
"Då arbetsföra personer äventyra nöd till följd av brist på arbetsförtjänst, skall fattigvårdsstyrelsen, särdeles under svårare år, söka
bereda dem arbete, för att, genom behovets tidigare avhjälpande, hindra
dess utsträckning".

Med sådana
formuleringar hänger det helt och hållet på hur praxis utformas, och
fattigvården fick ordnas "på så sätt som, efter ortens beskaffenhet och
särskilda förhållanden, finnes lämpligast; dock så, att bettlande icke
tillåtas".

Att bedöma betydelsen
av 1847 års fattigvårdsförordning utifrån lagtexten är därför föga
meningsfullt. Den var endast en ramlag som gav stort utrymme för städer
och landskommuner att själva utforma sin fattigvård. I Gävle kom som
sagt det nya reglementet före 1847 års reform. Det är dessutom mycket
närbesläktat med 1800 års reglemente vad gäller understödsformer och
vilka som kunde få understöd. Det nya är egentligen inrättningarnas
roll, kasernens och fattig- och arbetshusets, och det är naturligt,
eftersom det äldre reglementet tillkom före inrättningarna. Men det
synes som om bestämmelserna om inrättningarna i det mesta enbart är en
kodifiering av tidigare praxis som tillämpats på inrättningarna.

Det är heller inte
fråga om några större ändringar beträffande organisationen, förutom att
antalet anställda betydligt ökat. Styrelsen och förvaltningen
anförtroddes åt en direktion på 14 personer, varav stadens pastor,
borgmästare och två läkare var ständiga ledamöter. Societeterna skulle
välja nio ledamöter och försvarsfolket en på fyra år. Direktionen valde
i sin tur ordförande. En gång i månaden skulle sammanträde hållas och
tätare om ordföranden ansåg det nödvändigt.

Avlönade tjänstemän var en inspektor med ansvar för ekonomin, en
vaktmästare som skulle bo på och ha noggrann uppsikt över fattighuset,
en föreståndare för den manliga avdelningen av arbetsinrättningen
"vartill tages en pålitlig man av arbetsklassen", en "förestånderska
med biträdarinna" för den kvinnliga avdelningen, en hushållerska för
matlagningen, en sköterska för åldriga och bräckliga och en sköterska
för barnen. Förutom det ökade antalet anställda fanns en likartad
förtroendemannaorganisation som tidigare. Nytt var att staden delades in
i fyra distrikt med varsin distriktschef, som utsågs av sockenstämman.
Inom varje distrikt skulle som tidigare direktionen tillsätta redbara
och nitiska uppsyningsmän som var och en i sin rote skulle ha uppsikt
över de fattiga.

Om någon önskade söka
understöd skulle han först vända sig till rotens uppsyningman. Denne
anmälde saken för distriktschefen som, om han ansåg att understöd borde
beviljas, avgav ett yttrande och hänvisade den sökande, "att vid
direktionens nästa sammanträde sin begäran personligen ytterligare
fullfölja". Det var alltså en omständlig procedur innan understöd kunde
beviljas. Möjlighet fanns emellertid om det brådskade för ordföranden
att i samråd med distriktschefen besluta om bidrag. Detta skulle
underställas kommande direktionssammanträdes beslut.

I övrigt var
reglementet mycket utförligt och omfattade 48 paragrafer. Så t ex
fastställdes matordningen vid fattig- och arbetshuset i reglementet. Den
något ensidiga kosten skulle se ut på följande sätt:

Tisdag lika som
söndag

Onsdag lika som
måndag

Torsdag lika som
söndag

Fredag lika som
måndag

Lördag lika som
söndag

1845 års reglemente kom endast att vara i kraft till 1863. Initiativet
till en förändring kom först från landshövding Asker i mars 1862, som
ville ha en översyn över styrelsens sammansättning och verksamhet. I

september tillsattes en kommitté
som skulle föreslå ett nytt reglemente som stod i överensstämmelse med
de nya kommunallagarna. Med smärre förändringar antog de nyvalda
stadsfullmäktige förslaget i mars 1863, och 6 juni 1863 fastställdes det
av landshövdingen.

Den tidigare
direktionen ersattes av "en styrelse, bestående av tio inom kommunen
valda ledamöter". Borta var de självskrivna ledamöterna, pastor,
borgmästare och läkare samt societeternas rätt att tillsätta egna
representanter. Stadsfullmäktige kom i fortsätt­ningen att välja
styrelse. Ledamotsbefattningen var ett lönlöst uppdrag av allmänna
förtroendet", och valperioden var fortfarande på 4 år.

Rätten att granska
medelsredovisningen tillföll drätselkammaren till skillnad från
tidigare, då det var revisorer utsedda av societeterna som hade att
göra revision och sockenstämman som hade att bevilja ansvarsfrihet.

Det övergripande
ansvaret flyttades över till kommunalt valda organ.

Vad gäller
förtroendemannaorganisationen i övrigt var den lika som tidigare med
distrikt, distriktschefer, rotar och uppsyningsmän. Endast en
tjänsteman, sysslomannen, föreskrivs enligt reglementet. Styrelsen hade
rätt att anta det erforderliga antalet, men lönestaten skulle hänskjutas
till kommunens avgörande.

Vad gäller dem som
kunde få fattigvård är det samma grupper som tidigare:

1.    

Barn som saknar
föräldravård.

2.     Personer som är
oförmögna till allt arbete.

3.    

Mer eller mindre
arbetsföra som råkat i nöd eller
fattigdom.

Det nya är att vårdformerna ej längre är så preciserade. Borta är de
gamla noggranna bestämmelserna om arbete på inrättningarna, bidrag på
ordinär och extra stat. nödhjälp, begravningshjälp, julgåvor. Detta
innebär inte att dessa understödsformer försvinner, så är inte fallet
under den här behandlade perioden, utan uppenbarligen har man velat ge
fattigvårdsstyrelsen större möjligheter till ett flexiblare system.

Vad gäller barnen,
hade dessa 1845 främst ansetts böra utackorderas på landet. Detta är
borta 1863 och bakgrunden synes i ett fattigvårdsprotokoll från 1862. Då
beslutar man inrätta två rum på Kasernen åt barn, eftersom det visat sig
svårt att få utackordering "till drägligt pris och hos ordentliga
fosterföräldrar".

Arbetsoförmögna
fattiga borde underhållas till "föda, kläder, husrum och vård", medan
arbetsföra skulle stödjas med arbetstillfällen samt "när behovet så
fordrar genom mathämtning mot möjligen billigaste pris".

1863 års reglemente
är alltså inte så detaljerat som tidigare bestämmelser. Det gavs större
möjligheter för styrelsen att agera självständigt, men några större
praktiska förändringar tycks inte ske före 1869 års stadsbrand. Branden
innebar en stor och långvarig katastrof för stadens arbetarbefolkning.
Den snabba uppbyggnaden och industrialiseringen räckte inte för att
skapa drägliga bostadsförhållanden åt alla.

Ett "barackelände"
uppstod som skulle vara in på 1880-talet. 1876 övertog
fattigvårdsstyrelsen ansvaret för barackerna och så sent som 1881, det
år det nya ståtliga fattighuset stod klart, fanns det 469 personer som
delade på 100 rum i barackerna.

Det går utanför
ramarna för den här uppsatsen att behandla fattigvården och de problem
som uppstod efter branden. Jag skall i stället efter den här inledande
skissen återvända till tidsepoken 1800-1865 för att mera detaljerat ta
upp vissa frågeställningar som kan belysa den dåtida fattigvården.

Fattigvårdens inkomster

Fattigvårdens ekonomi är ett snårigt område. Redovisningssystemet har
ofta skiftat och revisionsanmärkningar från den här tidsepoken är ofta
förekommande. De här presenterade siffrorna gör därför inte anspråk på
att i allt vara korrekta, däremot visar de hu­vudtendenserna för de
olika inkomstkällorna och deras betydelse.

FATTIGVÅRDENS INKOMSTER (riksdaler riksgälds)

Källor: Årsberättelser och räkenskaper för fattigvården. Åren är valda
med avsikt att få jämna 5 årsintervaller. Närliggande år har har dock
valts där det finns årsberättelser eller andra sammanställningar. I
övrigt har bearbetningar skett utifrån räkenskaperna.

Noter: 1) Medeltal per år. 2) Bidrag från societeterna 596, anslag från
staden 300. 3) Därav 4000 i gåva av handlare Bratt.

4) Därav 1000 av
Elfbrink och 4000 av Rettig. 5) Därav 7000 lånade ur Brändströmska
fonden. 6) Därav 1573 för såld drank vid bränneriet.

De
första åren efter 1800-talets ingång kom de huvudsakliga inkomsterna
från anslag av societeterna och staden. Redan 1803 ersattes de
emellertid av en stabilt flödande källa, delar av överskottet på
brännvinsförsäljningen vid
bränneriet i Strömsbro. Fram till 1819 var
det årliga anslaget 1 200-1 500 riksdaler, för att vid detta års
omorganisation av fattigvården öka till 3 600 riksdaler och från
1830-talet till epokens slut ligga på 4 000 riksdaler. Men bränneriet
gav ännu mera. Vid en revision 1818 av bränneriets räkenskaper visade
sig tillgångarna så stora att 25 000 riksdaler deponerades i
stadskassan och vars ränta, årligen ca 1 500, gick till fattigvården.
Dessutom tillfördes åren 1836— 1840 5 437 riksdaler för försäljningen av
dränk vid bränneriet.

Bränneriets medel kom emellertid, relativt sett, att spela en mindre
roll mot slutet av den här behandlade perioden. I stället började
skatteinkomsterna att bli alltmer betydelsefulla. Följande tabell visar
relativa betydelsen av brännerimedel respektive skatter.

Fattigvårdens
inkomster. Procentuell andel av totala inkomsterna för två viktiga
inkomstkällor
¹):

Noter:

1)
Kassabehållningen ingår här ej i totala inkomsterna.       


2)
Medeltal per år.

Första gången en
uttaxering skedde var 1819, men först på 1840-talet blev
skatteinkomsterna större än Brännerimedlens andel. Ännu vid
undersökningsperiodens slut 1865 utgör skatteinkomsterna endast 37 % av
inkomsterna. Skatten till fattigvården uttogs i första hand som en
personell avgift, dvs var och
en betalade lika oavsett inkomst eller förmögenhet. Det är dock att
märka att stora grupper befriades från avgiften p g a bristande
betalningsförmåga. Först om inte den personella avgiften räckte till
uppbars skatt efter inkomst och förmögenhet.

En viktig inkomstkälla under hela epoken är vidare de enskilda gåvorna
och donationerna. Detta hänger naturligt samman med synen på
fattigvården som en barmhärtighetsåtgärd, där välbärgade medborgare på
frivillig väg skulle dela med sig åt sämre lottade. Ofta fonderades
pengarna vilket åtminstone mot slutet av den här undersökta perioden gav
relativt höga ränteinkomster liksom den låneverksamhet som tidvis var
livlig. Som exempel på kapitalets och räntans betydelse skall jag här
ge några siffror.

Fattigvårdens fondkapital och ränteinkomster:

Noter:

¹) Till skillnad mot tabellen föregående sida ingår
inte återbetalade lån.

Den
frivillighetskaraktär som finns, även om utvecklingen går mot allt
större skattefinansiering, speglas i inkomstkällor som kyrkokollekt,
insamlingar vid dop och bröllop, vissa välgörenhetsarrangemang och
testamenten till fattigvården.

Inkomsterna från
böter är inte stora men som en kuriositet kan nämnas att bland de
obestämda bidragen finns 1841 "hälften av böterna för Calendern Venus"
á
50 riksdaler upptagna. Det åsyftade verket var den av den liberale
chefredaktören för Norrlands-Posten, A P Landin, utgivna "Venus. Poetisk Calender för ungkarlar".

Vad gäller
inkomsterna i stort tycks de oftast ha motsvarat utgifterna med
undantag för slutet av 1810-talet och början av 1830-talet. Oftast finns
betydande kassabehållningar vid räkenskapsårens ingång. I vad mån
resurserna har kunnat motsvara behovet av fattigvård är en annan sak.

Här finns det
anledning till tvivel. Åtminstone hyser fattigvårdens inspektor i mars
1831 den åsikten att antalet personer på ordinarie staten som var 69 ".
. . kunde vara 120; men som i synnerhet i de lägre graderna detta
understöd är mycket lågt, kan det icke under nuvarande dyra tider
avhjälpa nöden och sökes sällan".

Fattigvårdens utgifter

Vad
gäller fattigvårdens utgifter är redovisningssystemet ännu opålitligare
än i fråga om inkomsterna, när det
gäller uppdelningen på olika utgiftsslag. Det skulle därför krävas
omfattande analyser av verifikationsmaterialet för att komma till mer
exakta resultat. Inom ramen för detta arbete har det endast varit
möjligt att göra vissa punktstudier, men dessa bör vara tillräckliga
för att föra ett resonemang om tendenser. Tabellen visar fattigvårdens
utgifter under ett antal år fram t o m 1865.

Utgifterna är naturligtvis i hög grad beroende av antalet understödda,
understödsformen och understödets storlek. Jag återkommer mer ingående
till detta i nästa kapitel men skall här beröra den kostnadsutveckling
som belyser förändringen i understödsformer och organisationsformer.

FATTIGVÅRDENS UTGIFTER (riksdaler riksgälds)

Källor:
Årsberättelser och räkenskaper för fattigvården.

Noter: 1) Medeltal per år. 2) Därav 1148 för sjuka, vårdade på
arbetsinrättningen. 3) Ingår i diversesumman. 4) I dessa siffror ingår
lön till lärare.

Om man ej räknar med
de utgående lånen, som ju ej "egentliga
utgifter", får man följande totala utgifter

Noter:

1)
Medeltal per år.

Om man tar hänsyn
till befolkningstillväxten (1805  5 930 invånare, 1825 7 391, 1845 8 688,
1865 12 511) och kostnadsutvecklingen är ökningen av utgifterna totalt
sett inte alltför drastisk. Men det finns vissa år när behovet
omedelbart höjer utgifterna, som t ex . 1816 när en allmän nöd sägs
råda, då utgifterna stiger till 6 701 riksdaler och man tvingas låna 1 439 ur
fonderna.

Även 1830 präglas av
höga kostnader. Då är emellertid inte bara efterfrågan på understöd
stor. Nödvändiga underhållskostnader på arbetshuset och Kasernen hade
gjorts för nästan 4 000 rdr. Även då är det fondmedel som får fungera
som buffert och klara ekonomin. Man kan alltså klara tillfälliga
behovstoppar men i stort verkar ekonomin oelastisk. Inkomsterna blir
mera avgörande än behovet av understöd.

En tydlig utveckling som även belyses av utgifterna är fattigvårdens
"institutionalisering". Relativt sett minskar betydelsen av direkta
bidrag till understödstagarna, medan kostnaderna för mat och kläder
till de intagna och drivandet av inrättningarna markant ökar. Under den
här behandlade tiden ägde fattigvården två byggnader, arbets- och
fattighuset byggt 1807 och Kasernen byggd 1810 och skänkt till
fattigvården 1815 av Per Ennes. Båda är trähus och uppenbarligen av
dålig
kvalitet, då kraven på reparationer är legio. Utvecklingen går mot att
allt större kostnader krävs för att underhålla inrättningarna och de
intagna med mat och kläder. Allt mer personal anställs också vid
inrättningarna.

Under de två första årtiondena sköttes fattigvården av de oavlönade
direktionsledamöterna och uppsyningsmännen tillsammans med en
deltidsarvoderad vaktmästare. 1819 tillsätts en inspektor med 500
riksdaler om året i lön och en vaktmästare heltidsanställs för 75
riksdaler per år.

1836
har inspektören fortfarande 500 riksdaler i årslön, vaktmästaren nu 112
riksdaler, läraren i Barnhus- och friskolan, liksom lärarinnan vid
Slöjdskolan, 148 riksdaler och dessutom utgår ett läkararvode på 400 för
tillsynen av fattighjonen.

1865 utbetalas
följande årsposter i lön och arvode:

Löner Fattighjälpen:

Sysslomannen (tidigare
inspektören)..700

Vaktmästaren
............................... 500

Kokerskan
.................................... 360

Sjuksköterskan
............................. 150

Barnsköterskan
............................ 186

Arbetsinrättningen:

Sysslomannen .............................  500

Arbetsföreståndaren ....................  500

Slöjdskolan

Lärarinnan
................................... 300

Totalt: 3196

Arvoden Fattighjälpen:

Läkaren
........................................ 200

Predikanten
.................................. 100

Sekreteraren ................................ 150

Sångaren
......................................  30

Totalt:
480

Det
var alltså en betydlig organisation som under åren byggts upp. Det bör
också ha inneburit en väsentlig kvalitetsförbättring, åtminstone för dem
som bodde på inrättningarna.

Understödsformer och antalet understödstagare

Som framgått av det inledande kapitlet kunde fattigunderstödet utgå i
många olika former. Tyvärr sviker även här källmaterialet, eller kräver
alltför ingående undersökningar för att ge en mer exakt bild. (Se
tabell.)

För
att tala med ett något senare infört begrepp förekom sedan 1810-talet,
då inrättningarna tagits i drift, både en öppen och sluten fattigvård.
Vad gäller den öppna vården är det en markant utveckling från 1820-
talet att allt färre räknas till den s k ordinarie staten. I 1800 års
bestämmelser ses dessa bidrag såsom en form av pension, och beroende på
understödsbehovet, talar man om hela, halva och fjärdedels
"pensionairer". Men tendensen är som sagt att allt flera får mera
tillfälliga bidrag samtidigt som allt fler tas in på fattighuset.

Vad
gäller formen och storleken på bidragen inom den öppna fattigvården är
dessa svåra att beräkna. Det går inte säkert att avgöra om stödet utgått
i natura eller pengar, men i räkenskaperna redovisas helt naturligt
penningbeloppet utom för de första åren, då även säd ibland tas upp
bland räkenskaperna.

Redan i november 1819
utbetalas för första gången de summor i ordinarie staten som, med smärre
fluktuationer, skulle förbli desamma fram till 1858, då det ändras
något mellan graderna.

1 :a graden 1 riksdaler per månad = 12 rdrper år

2:agraden   1:12    
,,                       15 rdrper år

3:e graden  1:42     ,,                      
22 1/2 rdr per år

4:e
graden 3:36   ,,                          45 rdr per år

Eftersom
bidragsbeloppen låg stilla under så lång tid måste värdet ha urholkats
med tiden p g a höjda priser på livsmedel, som under 1800-talets första
hälft till stor del bestämdes av skördeutfallet och därigenom kunde
fluktuera mycket. Viktigare är därför storleken på beloppen, och det har
konstaterats att mycket få får det högsta beloppet,
dvs 45 riksdaler per år.

År                              
45 rdr          av totala
antalet i graderna

1825                                
8            75

1835                                
7            49

1845                                
7            48

1855                               
11           28

De övriga får alltså
maximalt 22 1/2  riksdaler om året, och det vanligaste är 12 riksdaler om
året. För att få en viss jämförelse skall jag åter nämna lönerna för inspektoren och vaktmästaren vid fattigvården.

År      Inspektören     Vaktmästaren     Fattighjon

1819     
500                 
75                     
45 

1836     
500                
112                    
45

Dessutom fick de på ordinarie staten julgåvor i form av ved eller 1
riksdaler. De fick också dagligen sin tallrik av Rumfordska
soppan under tre vintermånader.

På
extra staten var beloppen oftast 1 riksdaler i månaden, ibland upp till
5, men dessa bidrag skulle vara kortvariga och maximalt, enligt 1845 års
bestämmelser. 12 månader.

Ett annat stöd som
utgick var ersättningar för utfört arbete, oftast i form av spinning.
Det kan ha varit betydelsefullt för en del men synes ha förekommit
ganska ryckvis beroende på tillgång på råvaror, och framförallt på
svårigheten att få avsättning för produkterna.

Vad gäller den slutna vården kan vi se att allt fler under den
här tiden tas in på fattig- och arbetshuset. Det är alltså sådana som
inte på något sätt kan bidra till sin egen försörjning och därför
underhålls helt med sängplats, mat och kläder.

Det fanns också en
mellanform mellan bidrag och full försörjning. Det gäller sådana som
hyresfritt fick bo på Kasernen och kunde få hjälp med ved, lyse och
halm.

Fem fragmentariska biografier över understödstagare

Vilka var de fattiga
och under vilka villkor levde de?

Jag har hittills mest utifrån analyser över bestämmelser och olika slag
av statistik försökt göra en mer övergripande analys över fattigvårdens
utveckling. De enskilda människorna har sällan tittat fram bakom siffrorna.

Men det handlar ju om
enskilda individers överlevnadsmöjligheter i ett klassamhälles hårda
klimat. Jag skall därför ge några understödstagares data som de framstår
i fattigvårdens handlingar. Exemplen är slumpvis valda av sådana som
börjar få understöd 1810,1820, 1830,1840 och 1850.

I augusti 1810
anmäler uppsyningsmannen Olof Holldén till fattigvårdsdirektionen att
förre tegelbruksarbetaren Per Åström 63 år och hans hustru
Cajsa Teckenberg 60 år är i behov av understöd. Aström var född i
Hille men hade vistats 40 år i staden och under hela denna tid "efter
allas intyg, varit stilla, beskedlig och arbetsam". Han var mycket
sjuklig. "Av gikt plågad och strängt arbete alldeles utmärglad kan han
inte mera förtjäna det minsta till födan". Hustrun kunde heller inte
arbeta p g a sjukdom men, konstaterades det, "är till uppförandet
godkänd". Makarna ägde gården nr 214 i andra kvarteret, på stadens mark
på proståkern vid Ruddammen. Den bestod av kammare, kök, uthus och
kryddtäppa. Gården värderades till 78 riksdaler banco, men det var
enligt uppsyningsmannen för litet. Makarna hade inga inkomster och inga
släktingar som kunde vårda dem.

Åström var beredd att lämna sin gård till fattigvården efter hans och
hans hustrus död, om han kunde få någon av de högsta graderna och
hustrun till att börja med den lägsta. Direktionen beslutade ge Aström
understöd som nr 27 i 3:e graden och hustrun 4:e gradens pension som
extra hjälp, tills något nummer i graden blev ledigt. Detta innebar ett
understöd för Åström på 36 skilling i månaden och hustrun 24 skilling. I
september 1811 flyttas mannen till 2:a graden nr 12 och hustrun till
3:e graden nr 27 vilket innebär att understödet stiger till 1 riksdaler
och 12 skilling respektive 40 skilling. 20 augusti 1813 avlider mannen.
I januari 1814 får änkan understödet höjt till en riksdaler och 1818 får
hon 1 riksdaler och 42 skilling, dvs
22 1/2 riksdaler om året, en summa som hon sedan får fram till sin död i
mars 1826. Hennes kvarlåtenskap består av kläder och husgeråd, som säljs
samma år och inbringar fattigvården 17 riksdaler.

28 mars 1826 infinner
sig timmerman Wiklunds änka på fattigvårdsdirektionens sammanträde och
anhåller om någon ersättning för att hon skött Åströms änka under hennes
långvariga sjukdom. Hon har utan hyra fått bo hos den sjuka och
direktionen beviljade att hon fick bo kvar utan hyra till kommande höst.
Den 5 februari 1828 säljs den lilla stugan på auktion för 105
riksdaler.

Skeppstimmermannen
eller (som det står i en del källor) tornväktaren Anders Stenmarks
änka, Anna-Greta Bång, beviljas 25/1 1820 högsta understödet,
3:36 riksdaler, av fattigvårdsdirektionen. Hon var född på Adelsö 1755
och kom till Gävle 1792. Hon äger och bor på gården nr 286 i första
kvarteret, har varit sjuk och sängliggande i nära 5 år och har inga
släktingar i staden. Änkan har veterligen aldrig varit tilltalad eller
straffad för något brott, men hade en skatteskuld till kronan och staden
på 1:10 riksdaler. Hennes egendom utgjordes av gården på ett rum med
källare, bod och vagnslider. Två järngrytor, fem porslinstallrikar, ett
vinglas, en spinnrock, en psalmbok, två par ullstrumpor och ett par
skor ingick bl.a. i hennes bohag. Uppsyningsman Nordfors tillstyrker
understödet med föl­jande utlåtande: "Såsom alldeles oförmögen att
arbeta, och då hennes egendom till någon del kan svara emot vad hon
kommer att åtnjuta av fattigvårdens medel emedan hennes livstid
troligen ej kan bliva mycket lång, varder hon härmedels rekommenderad
till understöd i högsta graden".

Uppsyningsmannens förmodan var riktig. I juli 1823 avlider Bång 68 år
gammal efter att sammanlagt ha erhållit 112 1/2 riksdaler i understöd. 6
augusti 1825 redovisas bland fattigvårdens inkomster 79 riksdaler för
försäljningen av
änkans gård.

* * *

26 april 1830
meddelar uppsyningsmannen, apotekaren Luth, att de två faderlösa
flickorna, Catharina Elisabeth och Johanna Charlotta
Holmstrand, 12 resp. 6 år gamla, blivit helt värnlösa då deras mor
nu avlidit och inga anhöriga fanns som kunde försörja dem.

Samma dag beviljar
fattigvårdsdirektionen sjöman Ottners hustru fyra riksdaler i månaden
till understöd på extra stat för Catharina, och styrman Westbergs hustru
fem riksdaler i månaden för Johanna.

I april 1831 företog
direktionen en granskning av understödstagarna på extra stat.
Anledningen var, enligt inspektorn, anmärkningar från några av stadens
innevånare att fattigvårdens välgörenhet var alltför utsträckt. För
systrarna, nu båda hos styrman Westbergs hustru, innebar det att
understödet för Catharina nedsattes till tre riksdaler "sedan hon
börjat kunna göra gagn". Westberg nekade emellertid att ha Johanna för
mindre än fem riksdaler. Beslutet blev att hon fick vara kvar tills
någon kunde ta henne för ett lägre pris eller hon kunde bli emottagen
såsom barnhusbarn.

Så småningom hamnar
Catharina hos lotsen Bogren och i maj 1833, när flickan fyllt 15 år,
dras understödet in. Om hennes vidare öde finns inget bland
fattigvårdsstyrelsens handlingar.

Däremot vittnar de knapphändiga, och ibland motstridiga, uppgifterna
från protokoll, matriklar och räkenskaper om systerns svåra villkor.
"Har varit på åtskilliga ställen, utan att någonstädes kunna vara till
nytta alldenstund hon är halvfånig" är en matrikelförares tidstypiska
uttryck. Efter att ha varit hos styrman Westbergs hustru flyttas hon
till timmerman Sjöholms dotter, skomakargesällen Söderström, och i
oktober 1832 till jungfru Lundström, som var förestånderska vid
fattighuset men tog hand om Johanna själv. Där är Johanna till 5 augusti
1834 då hon genom Barnhusdirektionens försorg utackorderades till
bonden Anders Jonsson i Rätan. Därefter är det en period när hon
uppenbarligen ej har beröring med fattigvården.

I slutet av 1840-talet och under 1850-talet tvingades Johanna åter
anlita fattigvården. Hon föder tre utomäktenskapliga barn, eller med
samtidens terminologi, oäkta barn.

I april 1847 föds Carl Eric , som i oktober 1848 lämnas till
förestånderskan Lundström, 1849 Alfred, som 1861 börjar
underhållas av fattigvården och i februari 1856 Per Theodor , som
utackorderas till Dahlqvist i Oslättfors.

Johanna flyttar i februari 1855 till Lundström, mot tre riksdaler
i månadsersättning, intas på fattighuset i september samma år, och
mottas i september 1857 återigen av Lundström.

Under 1860-talet förekommer Johanna ej i fattigvårdens matriklar. I
oktober 1870 intas hon på fattighuset men rymmer i september 1871. Intas
på nytt i oktober samma år, men rymmer i maj 1872. Det är osäkert vad
som därefter händer, men hon säges ha underhåll till juni 1884. 1893 får
hon ett kontant understöd på 114 kr, tills hon i december samma år intas
på fattighuset. Där förblir hon i tio år fram till sin död 19 oktober
1904, 80 år gammal.

"Då jag, såsom
anlitad uppsyningsman i stadens 6:e fattigdistrikt, redan sistlidne
vinter lämnade, efter min omdömesförmåga, fullständig berättelse om
förre vävaren Pehr Sandbergs lidande, ej mindre genom krämpor av
så besvärlig art, att han, i följd därav, så väl då som för närvarande,
samt troligen tillkommande under sin levnad var och är uturståndsatt
att genom arbete sig själv ej kunna skaffa tak över huvudet, än mindre
skaffa de övriga behoven, trodde jag någon uppmärksamhet skulle fästas
därvid. I följd av hans in- kurabla sjukdom, har naturligtvis hans
krämpor tillta­git, synnerligast då han, som oftast nödgast, utan
avseende på luftens temperatur, eller och, i följd därav markens
beskaffenhet, tillbringa sin natt under bar himmel, om han ej någon gång
händelsevis blivit intagen hos de, som äga närmare bekantskap med
eländet.

Under nära ett års
tid har jag, om icke dagligen, åtminstone flera gånger i veckan hemsökts
av människor, synnerligast kvinnor, som med tårar i ögonen bedit mig
förbarma mig över Pehr Sandberg. Jag har gjort vad i min inskränkta
verksamhetskrets kan göras, men de hava varit lika litet belåtna med
mitt svar, som undertecknad och Sandberg blivit med vad, eller intet som
resolverats å min, om honom gjorda proposition. Emellertid får jag hos
respektive herrar ledamöter i direktionen anmäla mig som neutral i den,
troligen snart timande, händelsen att P Sandberg, en stadens inföding,
genom saknat bistånd i behovets stund genom likgiltighet hos den
beräknade uppmärksamheten, dött under bar himmel.

Anmärkes: att nämnde
Sandberg, såsom husvill, icke äger någon distriktchef; av nämnda orsak
anhålles det mig ursäktas att jag, på begäran efterkommit de i armodet
vandrandes önskan.

Gefle den 11 augusti
1840

J V Linde

Uppsyningsman i 6:e
distriktet"

I
anledning av uppsyningsmannens skakande brev beslutade direktionen 24
augusti samma år att Sandberg skulle intas på fattighuset. Enligt
förteckningarna över intagna på fattighuset vistas han emellertid där
bara i oktober och november. 12 juni 1841 noteras han en sista gång.
Fattigvården har utbetalat 1:24 till begravningshjälp. Församlingens
husförhörslängd har ytterligare någon upplysning om Sandberg. Han anses
som lösdrivare, är straffad för stöld och lider av bråck.
Vid sin död är han 26
år gammal.

* * *

För styrman
Fr
Högbergs änka, som börjar erhålla fattigunderstöd 1850, är
uppgifterna knapphändiga. I uppsyningsmannens rekommendation till
månatligt understöd anges följande omständigheter:

Ålder: omkring 40 år.

Seder: oklanderligt.

Arbetsförmåga:
förhindrad genom barnens vård.

Hemmavarande barn: 6; det äldsta 16 år;
det yngsta
1
1/2
år.

Bor i hyrd gård nr 8 i l:a kvarteret.

Lämnar av sin arbetsförtjänst: föga
eller ingen.

Distriktchefen
tillstyrker understöd och direktionen beslutar om ett månatligt bidrag
på tre riksdaler. Detta erhåller änkan till i maj 1858, då vid den
årliga mönstringen av
understödstagare beloppet nedsätts till två riksdaler. Vid mönstringen
1862 indras stödet helt. Några motiveringar till de sistnämnda be­sluten finns inte, men förmodligen har änkan och
barnen fått arbete och klarar sig själva.

Det går inte att dra några generella slutsatser av de få fall som här
presenterats, men de ger i alla fall exempel på några speciellt utsatta
grupper. Det är barn. änkor, åldringar och sjuka, och det är ju främst
dessa grupper fattigvården enligt bestämmelserna skulle värna om. Man
får intrycket av en njugg, byråkratisk och otillräcklig fattigvård. Men
man måste samtidigt komma


ihåg att den ekonomiska
situationen för de "flesta samhällsklasser — och därmed individerna
—under
1800-talets första hälft var besvärlig. Det krävs jämförande studier för
att kunna säga att fattigvårdens understödstagare hade det väsentligt
sämre än segelduksfabrikens vävare, bränneriets drängar, varvens timmermän
och flottans sjöfolk. Och böndernas och borgarnas drängar och
pigor? Hur hade de det under sin

verksamma tid? Det är av ålder,
krämpor och sjukdomar tyngda män och kvinnor, änkor och barn från dessa
arbetargrupper som söker understöd hos en fattigvård som hade till
uppgift att med minsta möjliga marginal klara livet på så många som
möjligt.

Gävle var under 1800-talets första hälft en stad i utveckling. Handeln,
sjöfarten, varvs- och rederinäringen, den begynnande
industrialiseringen gjorde Gävle till en av landets mest ekonomiskt
utvecklade städer. En välsituerad och samhällsmedveten borgarklass lät tala
om sig i riksdag och samhällsdebatt. Men medaljen hade en baksida. Det
var ofta ett högt pris de arbetare fick betala som bidrog till stadens
blomstring. Det är en viktig forskningsuppgift att undersöka arbets­ och
levnadsvillkoren för stadens arbetare under detta expansiva skede.

KÄLLOR och LITTERATUR
Källor:

Gävle kommuns centralarkiv

Fattigvårdsstyrelsens arkiv: protokoll med bilagor, inneliggande
handlingar, matriklar, räkenskaper.

Barnhusdirektionens arkiv: matrikel över utackorderade barn.

Hantverkssocietetens arkiv: protokoll med inneliggande handlingar.

Ståndspersonssocietetens arkiv: diverse handlingar.

Stadsfullmäktiges
arkiv: protokoll.

Landsarkivet i Härnösand

Gävle kyrkoarkiv:
statistiska tabeller, dödböcker, husförhörslängder.

Kungliga biblioteket,
Stockholm

Tryckta
årsberättelser över Gefle stads fattigvård.

Litteratur:

Helgesson, V: Kontroll av underklassen, 1978. Ur Hammarström, m fl:
Ideologi och Socialpolitik i 1800-talets Sverige.

Karlström, T: Gävle
stadsbild, 1974.

Montgomery, A: Svensk socialpolitik under 1800-talet. 1951

Nilsson, G:
Svensk fattigvårdslagstiftning 1853-1871, 1965.

Berggren-Nilsson:
Liberal socialpolitik 1853-1884.

Från
Gästrikland 1984. (sid 29 - 47)

Mer
info:

-----------------------------------------