Påskkärringar,
häxor och Blåkulla

En av vår tids
stora påsktraditioner är som bekant att barnen klär ut sig till små
påskkärringar och påskgubbar och går runt hos grannarna för att få
godis. En ganska oskyldig och gullig tradition som åtminstone jag tyckte
var rolig när jag var barn. Men den syftar trots allt tillbaka på ett
mycket tragiskt historiskt faktum, nämligen tron på och rädslan för onda
häxor som ledde till att hundratals människor, främst kvinnor, miste
sitt liv. I många fall genom att de brändes till döds.

 Trolldomsmål
har förekommit ända sedan medeltiden och den sista dödsdomen över en
häxa avkunnades 1702. Den verkligt stora häxpaniken och förföljelsen
ägde dock rum mellan 1668 och 1677, då mer än 300 människor avrättades,
anklagade för Blåkullafärder och trolldom.

Idag har vi ofta uppfattningen att Blåkulla var beläget på en speciell
plats. Många platser har också blivit utpekade t.ex. ön Blå jungfrun i
Kalmarsund och Blå kullen i närheten av Marstrand. Men i gamla
rättegångsprotokoll framkommer att platsen för djävulens gästabud
flyttades från gång till gång. Blåkulla låg med andra ord där fantasin
för tillfället placerade det.

 I protokollen
erkänner de anklagade, ofta under tortyr, hur de deltagit i
festligheterna på Blåkulla. De berättar hur de, vanligen under
påskhelgen, använt sig av stulna kvastar, brödrakor eller andra redskap,
levande djur såsom getter, kor, hästar eller t.o.m. människor för att
flyga till gästabudet.  För att kunna få sitt åkdon att flyga behövde
häxan ett speciellt smörjhorn med en magisk salva som hon smörjde in
tradsportmedlet och sig själv med.

Under färden
till Blåkulla kunde häxorna ställa till med allehanda otyg. Väl framme
vid Blåkulla ställde häxorna sina åkdon upp och ner vid ingången innan
de trädde in i den stora festsalen, där enorma bord stod uppdukade med
härlig mat och gott rött vin. Alla satt med ryggen mot bordet och åt med
vänster hand över vänster axel. Först efter middagen förstod häxorna att
de i själva verket ätit ormar, paddor och andra äckligheter samt att
vinet var hämtat från gödselbrunnen.

Djävulen hade
förvrängt synen på dem. Middagen följdes av dans som utfördes rygg mot
rygg, medan djävulen låg på golvet och slog takten med svansen.
Festligheterna avslutades sedan med en samlagsorgie, där häxorna låg med
Fan själv och hans smådjävlar samt med de få män som var närvarande.
Även detta skedde rygg mot rygg.

På påskaftonen
var festen slut och häxorna återvände hem på sina stulna transportmedel.
Om man kom ut i ladugården och hittade sina djur trötta, svettiga och
med hjälplös blick så kunde man vara säker på att de utnyttjats som
åkdon av häxorna.

  

Efter hemkomsten märktes det inte vem som varit på Blåkulla, man kunde
därför inte vara säker på vem som var häxa och vem som inte var det. Men
det fanns vissa magiska knep som den vetgirige kunde ta till för att få
veta sanningen. Om man på påskdagens morgon betraktade kyrkobesökarna
genom en ring så kunde man se att vissa kvinnor i själva verket satt med
rumpan vänd mot prästen. De hade också smörbyttor på huvudet eftersom de
nyss överlämnat stulet smör som gåva till djävulen. Ett annat knep för
att kunna se detta var att i fickan eller i hatten lägga ett ägg som
värpts under långfredagen.

 Lite
anmärkningsvärt är att det är mycket få av de attribut som utmärker
dagens påskkärringar som har någon direkt koppling till 1600-talets
häxor. Kvasten förekom som åkdon, men det var i själva verket vanligare
att häxorna använde sig av levande djur för att flyga till Blåkulla. En
förklaring till att just kvasten blivit utmärkande för dagens
påskkärringar kan ju såklart vara att den är betydligt enklare för
barnen att släpa runt på, än en levande ko eller get.

Den sjal som
påskkärringarna ofta har på huvudet är betydligt svårare att förklara då
forna tiders häxor ska ha rest till Blåkulla med lössläppt hår. Det
finns inte heller någonting som tyder på att häxorna skulle ha haft med
sig katter eller kaffekannor. Kaffet var ännu inte kommet till Sverige
på 1600-talet, men man tror att kaffekannan som dagens påskkärringar
ofta har med sig är en symbol för det smörjhorn som häxorna hade sin
magiska salva i.

Påskärringarna
på dagens påskkort avbildas ofta tillsammans med en katt, vanligen svart
till färgen.

Kattens roll
är dock inte så rolig som vi kattälskare kanske skulle önska. Sannolikt
är katten nämligen en symbol för självaste djävulen. Detta kanske inte
är så konstigt om man tänker på kattens starka jaktinstinkt, dess
förmåga att smidigt och ljudlöst smyga fram, dess vassa tänder och klor
och inte minst dess ögon som lyser i mörkret...

Författat
av Caroline Lindgren alias "dumuzi".