Gå till  Startsidan  
Senast uppdaterad: 
2010-08-20

kulturarvet -

50-tal

En bit norrut från vår ö ligger en kilometerlång kustremsa som är
en del av fastlandet och ligger naturskönt mot söder med hela
Gävlebuktens inre fjärd
i synfältet.

Skeppsredare, affärsmän och en kvarvarande fiskarsocietet byggde
en gång i tiden sina villor och residens där. Det är villor med glasverandor och
torn, väl tilltagna gräsytor men lummiga lundar, tennisbanor och porlande små
vattendrag.

Vid stranden finns stenbryggor med båtar skyddade av vågbrytare
av betong. Norrlandet
har givit stadens grosshandlarepok ett ansikte. En del anser numera att det
tillhör ett viktigt kulturarv.

Det var en annan värld än våra öar med enkla stugor med
vedspisar, järnkaminer och båtar med rykande råoljemotorer. På ett avstånd på
bara ett par kilometer levde man annorlunda.

Kulturarv? Jag minns när vi skulle lägga till där vid en brygga.
Ur en villas inre kommer en kvinna ut över den välklippta gräsmattan och skyndar
mot bryggan. Hon gestikulerar och pekar och visar tydligt att vi inte får lägga
till. 

Vi vänder tysta ut igen. Jag är besviken över att inte komma
iland till den hägrande glassen vi skulle köpa i
Engesberg. Jag känner
mig också förnedrad och skamsen.

Långt senare, när jag visste mer om tillvarons sammanhang och
samhällets inneboende lagar, förstod jag att man ville ha en plats för sig
själva. Där man kunde vara tillsammans och förstärka sin betydelse inför
varandra, spegla sig, hälsa artigt på grannfrun och byta några ord över
staketen. Ge varandra komplimanger och kommentera den nyinköpta bilen och
världsläget förstås.

På söndagarna hade man små träffar där man lyssnar på
poesi och
kammarmusik. Ibland
hade man små utställningar om

sekelskiftets Paris och om

Toulouse-Lautrec, om hans porträtt av dåtidens cabarésjärnor och
glädjeflickor. Man samtalar i små grupper om
Marcel Prousts
författarskap och förfasar sig över
Balzac.

Ibland bjuder man in författare, lagom bohemiska. Man smuttar på
sitt the och klappar artigt i händerna, men inte för högt, det är bildat folk
med känsla för finkulturella värden.

Under mörka vinterkvällar läser de sysslolösa fruarna om
Franska Rivieran.
Drömmer sig bort till Nice
eller Cannes och en
strandpromenad på paradgatan
Croisette,
från

Palais des Festivals i väster till

Port Pierre Canto i öster.  Shoppar i små butiker med berömda namn och
blandar sig med den europeiska eliten, förebilderna som de läst om, hört talas
om, eller bara drömt om.

I sin strävan att bli som dem, en värld långt bort, ville man
inte kännas vid en båt som lika gärna kunde vara ett
flyktingekipage från
efterkrigstidens Estland.

/Tommy Karman


 (ett
barndomsminne).