Grekiska högvakten

Papandreous: Lille Giorgios poserar med farfar Giorgios och pappa
Andreas.

När Göran Schildt seglade i Odysseus kölvatten omkring 1950 mötte han
ett fartyg inhyrt av Marshallorganisationen. Det kom för att sprida
upplysning – ”läs: propaganda”, skriver Schildt – bland befolkningen på
öarna. Hans beskrivning gör ett lite löjeväckande intryck på oss
biståndsskeptiska 60 år senare.

Men faktum är att Marshallplanen fungerade – den gången.

Nu föreslår ekonomiprofessorn Barry Eichengreen, en av världens ledande
experter på finanskrisen, att EU ska ta initiativet till en Marshallplan
för Grekland. I samförstånd mellan givare och mottagare ska vettiga och
långsiktiga investeringar göras och delar av den usla infrastrukturen i
landet moderniseras. Man behöver inte svartmåla för att misströsta om
Greklands framtid. Det räcker gott och väl att repetera några av de
faktorer som gör all förändring till det bättre så svår. Läs: nästintill
omöjlig.

Man kan börja med den bedrövliga självinsikten. Vems fel är det att
man levt över sina tillgångar? Jo, Europas! Bekvämast att glömma
alla EU-medel som sköljt över landet sedan Grekland blev medlem för
trettio år sedan (och av vilka så mycket hamnat i fel fickor och diverse
svarta hål). Och svårt att ta till sig den skuld som de egna
regeringarna av olika kulör haft i penningrullningen.

Förhållandet till staten är dessutom tvetydigt. Staten har fungerat
utmärkt för alla de väljares som utlovats något i belöning (klientelism
kallas det). Tusen och åter tusen mer eller mindre onödiga jobb har
skapats under de senaste decennierna inom den offentliga sektorn, som av
dessa och andra skäl inte präglas av någon större effektivitet.

Annars är förtroendet mellan staten och den enskilde präglat av misstro.
Strunta i de lagar och bestämmelser som inte passar dig – staten vill
dig inget gott! Mitt lexikon har ett grekiskt ord för ’solidaritet’
– men jag känner inte till om begreppet används annat än i högtidstal
och högstämda politikeruttalanden.

Grekland har de lägsta skatteintäkterna i eurozonen. 70 procent
av alla självständiga läkare, jurister och arkitekter betalar inte en
enda euro i skatt, påstår nationalekonomen

Yannis Stournaras, som borde veta vad han talar om – han har
varit rådgivare åt den grekiska regeringen. De andra betalar åtminstone
lite grand, fortsätter han, men förmodligen inte mer än vad de bränner i
drivmedel under en enda helgtripp med yachten.

Kommer man inte på något annat sätt att minimera sin skatt kan ett ’fakellaki’
göra susen, ett litet kuvert med pengar diskret överlämnat till
lämplig tjänsteman på skattekontoret. Nu har man visserligen försökt
klämma åt skattesmitarna och väldiga böter har utdömts, säger Stournaras.
Men de överklagas som regel, och innan pengarna hamnar i statskassan kan
det ta tio år, om inte det hela rinner ut i sanden förstås.

Ett fakellaki är för övrigt ett måste om man inte vill vänta orimligt
länge på sitt byggnadstillstånd eller på sin operation på
sjukhuset. Korruptionen i Grekland bara ökar, visar
undersökningar.

I en annan studie konstateras att Grekland vad företagsklimatet
beträffar ligger på samma nivå som Bangladesh och Etiopien, landet har
på kort tid halkat ner från plats 50 till 109 på den listan. Och i fråga
om konkurrenskraft ligger Grekland i botten bland de 27 EU-länderna.

Hur har det blivit så här? Några vill leda drag i det grekiska samhället
tillbaka till Bysans med dess byråkrati och ineffektivitet. Stournaras
talar istället om arvet från ottomanerna, som på 1450-talet erövrade det
bysantinska väldet och höll Grekland ockuperat i nästan 400 år. I
Stournaras ’post-sultanska’ samhälle frodas medelmåttan och bristen på
regler.

Den ekonomiska utförsbacken anses ha påbörjats under Andreas Papandreou,
far till den nuvarande premiärministern Giorgios och son till den gamle
patriarken med samma namn, Georgios, som ledde regeringar efter andra
världskriget. Andreas var ekonom, utbildad i USA och under en kort tid
medan militärjuntan styrde Grekland gästprofessor i Stockholm.
Politiker, grundare av det socialistiska partiet PASOK och
premiärminister i två perioder på 80- och 90-talen. Andreas Papandreou
lät statsskulden stiga omåttligt och ingenting blev bättre under de
borgerliga regeringar som följde, politisk lojalitet belönades med jobb
inom den offentliga sektorn, som tidigare påpekats, och de
offentliganställdas löner ökade med orimliga tal. De fem åren fram till
maktskiftet 2009 var katastrofala, enligt Stournaras.

2009 tillträdde

Giorgios (d y) och samma år kom han med det oerhörda avslöjandet
att Grekland hade fuskat sig in i eurosamarbetet och att
budgetunderskottet var mycket större än vad som tidigare uppgetts.

För tjugo år sedan träffade vi en grekisk sjöman på Monemvasia, en av
häftigaste klipporna i det på häftiga klippor rika landet. Vi pratade om
ditt och datt och när vi såg ner på det välmående lilla samhället på
fastlandssidan sa vår vän: ”Grekland är fattigt, men grekerna är rika.”

Jag har ofta tänkt tillbaka på detta. En sanning med många
modifikationer, först och främst vad det senare ledet beträffar, men en
sanning ändå: En fjärdedel av den officiella ekonomin är svart.

Weste Westeson