Jag (Clara) undervisade i konst
och konstindustri på ett barnläger i norra Michigan då jag
erhöll Toivos telegram med erbjudande att arbeta på Haiti.

Så snart lägret var slut reste
jag till New York.

Därifrån skulle jag vidarebefordras per flyg till bestämmelseorten
Port- au-
Prince.

Efter diverse missförstånd och dröjsmål var jag äntligen färdig att
starta på min första tripp till tropikerna. Förresten var det
mitt livs första flygtur också.

Jag lämnade mina "avviftare" vid ändan av den långa gången som ledde
ut till flygfältet. En korridor av kal ensamhet. Sedan
La
Guardia Airport, ändlösa flygfält i septembertristess.

La Guardia airport

Jag klev upp för landgången och steg in i planet. Det var som en buss
i kvällsbelysning och fönstren var bara hälften så stora som jag
hoppats. Jag valde en plats långt bak för att ha god utsikt och
genom det lilla runda fönsterglaset såg jag alla flygfältets
lanternor och signallampor blinka och glimma som beskäftiga
lyktgubbar.

Motorn började morra och den stora fågeln svängde sig långsamt om och
rullade fram emot startbanan.

Det är alltid något speciellt med första gången, och jag tordes knappt
blinka av fruktan att gå miste om någon av de sensationer som
väntade mig. Det förvånade mig att det inte kändes då planet
lämnade marken. Endast ljusen blev mindre och flera ju högre vi
höjde oss över millionstaden. Som en sultaninnas juvelhalsband
låg avenyerna ­ likt vårdslöst utbredda ädelstenar - inåt land.
Vid kusten ett diadem av dallrande ljusbryggor på glid ner i
Atlanten.

Under oss havet. Havet - ett
bläcksvart bottenlöst ändlöst mörker. Senare på natten gled
månen upp till oss, eller kanske vi steg upp till månen.
I alla fall hade vi angenämt sällskap en lång del av resan.
Sagofärd i sagovärld. Högt över människolivets triviala
besvärligheter seglade vårt silverskepp genom natten. Skira
molntrasor silade månskenssand över Atlantens vågor. Sömnen
överväldigade den svidande blickens vandring genom måndalar till
molntoppar.

Cabinens tystnad var mättad av djupa andetag och motorns sövande brus.

Jag vaknade i den opalblå gryningen. Molnen hade tornat upp sig och de
första solstrålarna äntrade barrikaderna och glimmade segerstolt
med sina gyllene spjut. Ännu låg havet fängslat i nattens
skuggor, men snart skulle en brokadmatta breda ut sig för solens
Eriksgata. Vår silverfågel hälsade den med ett glitter.

San Juan var vår första
mellanlandning på resan och vårt farväl till USA.

Landskapet dallrade i solljus och
då cabindörren öppnades slog en våg av hetta emot oss.

Vi bytte flygplan och steg åter
upp till svalare regioner.

Över blåa vatten nådde vi
Santa
Domingo och följde kustlinjens skummande gränser till
huvudstaden Trujillo.

Landskapet liknade ett lapptäcke
med olikfärgade och olika stora kvadrater ,beroende på
odlingarnas särart. Bananplantager, majsfält, kaffebuskar.

Från marknadsplatserna rann en
ström av svarta punkter längs vägarna. Glesare förekom de på de
vida fälten. Man anade att Gud inte har tråkigt i sin himmel. I
synnerhet med en god kikare.

Av landskapets karaktär att döma
närmade vi oss Haitis bergiga gränslinje. Tät vegetation täckte
bergsluttningarnas tunga veck och molnskuggor gled sökande utför
dess sidor.

Planet svängde in över en
havsbukt och sänkte sig hastigt ned mot marken.

Jag hade tänkt mig Haiti som en
gnistrande färgpalett i en ocean av
kobolt,
men där stod jag nu på flygfältet i Port-au-Prince, badande i
vitt ljus som uppsög alla färger och lämnade torka och damm
tillbaka.

Bleka fält med rödlera, bleka
förtonande horisontlinjer, bleka också de mötandes leenden.

Endast den den lilla vita
flygpaviljongen behöll en skarpblå skugga under sitt tak. Och i
dess skydd blommade sköna kreolskors granna dräkter och
välkomstleendena fick en varmare färg.

Arkitekt Merikaarto och
Eddie väntade. Den förre i hängig tropikkostym och med
trötta ögon. Eddie, en liten proper figur, iklädd för ändamålet
lämplig kostymering - ljus linnekostym, mörka glasögon kamera
och välvårdad mustasch.

Sedan Mr Merikaarto med diverse
handtryckningar och utbytande av artigheter lyckats övertyga
tullpersonalen om mina koffertars oskyldiga innehåll, var vi
färdiga att sätta oss i bilen .Chauffören Jaque var ett
brett belåtet leende. Med säker hand styrde han vår färd över de
torra fälten, förbi stadens yttersta kåkar, genom trängseln av
människor och djur. Bölande svarta oxar, magra mulåsnor,
gnällande hundar Ett myller av svartingar, stojande, tjutande
tjattrande på sin papegojsnattriga dialekt.

Genom Rue de Centres livliga trafik gick vår färd. Bilhornet kom
flitigt till användning. Varje förvirrad höna fick en
varningssignal. Varje kusin eller syskonbarn hälsades med en
tjutande fanfar.

"Här kommer Jaque som kör för mr
Schmiedigens män."

Jaque  i grön Chevrolet.

Målet för vår färd var de Prie,
korset på bergssluttningen.  Nedanför detta höga vitmålade
träkors hade Mr Schmiedigen funnit ett lämpligt hus som för en
tid blev hans tillflyktsort. Numera hade han dock flytt till
PétionVille,
den förnäma förstaden högre uppför bergssluttningen

A view of Pétion-Ville's hillside

Jag fick nu överta mr
Schmiedigens rum,redan, fyllt av Mr och Mrs Schmiedigens
kappsäckar och tillhörigheter. Herrskapet S bodde i sex hus på
en gång. Orsaken till denna vidlyftiga tillvaro var Mr Ss ivriga
försök att bli fri från den aldrig sinande ström av personer som
önskade konsultera honom angående utställningen.

Det var nämligen mr Schmiedigen
som fått i uppdrag av Republiken Haitis regering att ordna och
bygga den utställning som skulle arrangeras till staden
Port-au-Prince 's 200-års-jubileum 1950.

Med entusiasm och energi hade Mr
S kastat sig in i uppgiften och in i en lång rad av oanade
äventyr.

En stor del av hamnens värsta
slumkvarter lät han riva och preparerade marken till grund för
utställningsområdet. En bred boulevard löpte nu längs stranden
som nyss varit fylld av lera och dy och dåliga dunster. På
vardera sidan vajade palmträd som blivit uppgrävda med rötterna
och omsorgsfullt transporterade till platsen. I en naturlig
palmdunge låg små uterestauranger, dansbana, konsertauditorium

under bar himmel.
Tuppfäktningsarena och diverse andra små paviljonger.

De utländska paviljongerna var
delvis knappt påbörjade. Påven sände en kardinal att välsigna
grunden och en italiensk flagga stacks i marken. United Nation
prydde med spiror och USA representerades av ett
taggtrådsstängsel runt det givna området.
Madame
Peron ,dvs
Argentina
existerade tillsvidare bara på papper.

Men en hel del andra byggnader
hade redan blivit förverkligade. Pavillion de Tourism stod skär
i middagssolen med målade relieff-figurer signerade Monsieur
Bourdelle.

Postpaviljongen och
Presidentpalatset var åtminstone till det yttre ganska långt
komna. Dessutom fanns en hel del små affärsbyggnader och
småpaviljonger ,billiga och lätta att uppföra.

Bakom dessa låg låg paviljonger
för jordbruk och konst på var sin sida av en grund bassäng i
vilken modernistiska skulpturer av konstnären Seley
speglade sina kantiga former i vattnet.

Så långt och långsamt hade sakerna avancerat på ett år och den åttonde
december skulle utställningen vara färdig att öppna.

Det var inte mycket jag visste om
Haitis historia
vid den tidpunkten.

Mr Merikaartos skildringar av

voodoo-danser och sköna kreolskor var sällan sakliga.
Hans beskrivningar av folkets fattigdom och primitiva
levnadsförhållanden hade inte varit överdrivna. Jag kunde redan
på min första rundtur i stan övertyga mig om det.

Och ändå hade Haiti en gång varit en av Frankrikes rikaste kolonier.

Landets historia har alltid varit
rätt färgrik och dramatisk.

Columbus landsteg här år 1492. Skeppet

Santa Maria hade drivit på grund. Buckanjärer och
sjörövare hade på ön haft ett omtyckt tillhåll och ännu talades
det man och man emellan om sjörövarguld som låg gömt som låg
gömt i grottorna längs öns norra kust.

 
  Santa Maria

De spanjorer som följde Christoffer Columbus i spåren hade snart
decimerat den svaga infödingsstammen på ön. Det gällde att
importera ny arbetskraft och detta skedde på slavmarknaden.
Afrikanska negrer hämtades till Haiti och från dem härstammar
den ras som ännu befolkar ön. Visserligen uppblandad med spanskt
och franskt blod. Också språket kreol, som talas av infödingarna
är uppblandat med afrikanska uttryck, men mest likt en fransk
dialekt.

I slutet av 1600-talet överläts Haiti till fransmännen. Under franska
revolutionen beviljades kolonin självstyre, vilket självfallet
betydde att plantage-ägarna övertog makten, men ett
framgångsrikt negeruppror gjorde slut på deras arroganta
herrskapslater.

Ar 1801 upprättade
Toussaint L Óverture en fri negerstat, i själva
verket den första i historien. Napoleon lät sin svåger
general
Leclerc avsegla för att återta ön under franskt välde,
men försöket misslyckades och stösta delen av armen gick under i
gula febern. Den modige Toussaint blev lockad i en fälla och
tillfångatagen av fransmännen. Andra fanns som var beredda att
återuppta hans fällda mantel, men ännu betraktas han som Haitis
nationalhjälte och på Plce de mars står en ståtlig krigarstaty i
brons som med en inskrift på en mässingstavla erinrar folket om
den store krigarens minne.

 
General Toussant Louverture

Hur annorlunda såg inte staden ut så här nattetid uppifrån bergen.
Skymningen hade hastigt fallit på. Ljuset hade försvunnit i
solnedgångens smältdegel. Nedför bergsidorna rullade tunga
åskmoln kastande hotfulla blixtar. Regnet bröt ut och forsade
längs vägarna. Men lika hastigt som det kommit upphörde det.
Himlen som nyss varit täckt av svarta moln, spände nu upp ett
sammetsparaply broderat med guldpaljetter. Men i väster låg en
smal rödlila strimma och skiljde himmel och jord.

Längs våta vägar körde Jaque oss upp i bergen. Vegetationen var
överväldigande. Över alla plank och murar vällde den. I alla
sprickor och hål trängde den. Mörka gestalter skymtade förbi.
Silhuetter av kvinnor med bördor på huvudet, blänkande ögonvitor
och breda skratt vid bilantärnornas svepande ljus.

Ibo-Lele var vårt mål. Hotellet på bergsluttningen. I en öppen
aula intog vi vår supe. Det var endast ett fåtal gäster.
Konstnärsparet Bourdelle, ett par utländska journalister, Mr
Roosevelt, hotellets manager Och Mr Boussin, ägaren till
hotellet.

Den sistnämnde var en framstående haitisk arkitekt. Hans hustru var
från
Kaukasien och det var ett av de få fall jag träffade på
där färgade var gifta med vita. Deras 12-åriga dotter var en
blivande kreolsk skönhet.

Av denna första kväll har jag vaga minnen. Dock minns jag att allt
gjorde djupt intryck på mig. Att från fantasins flygperspektiv
dyka ner mellan trånga murar och smala gator, utan möjlighet att
höja sig och få en överblick av det hela. Haiti var en ofattbar
verklighet.

Från fönstret i villan där jag bodde hade jag en härlig vidsträckt
utsikt över
Golfe
de Gonâve (Gulf of Gonâve) och de disiga konturerna av ön med samma namn.Det sades att tecknade
sig öns konturer tydliga mot horisonten så var det regn att
vänta.

Kring havsbukten bredde staden sig i en vid båge. De vita och
pastellfärgade husen lyste i morgonsolen. Redan tidigt var
infödingarna på benen och kom i långa karavaner ner från bergen
med sina bördor på huvudet. Ofta fick de vandra i par dagar om
de kom från det inre av ön Med knyten och korgar på huvudet.
Frukt och handgjorda föremål i mahogny och sköldpadd. De
övernattade vid vägkanten. På morgonen såg man dom koka sin
majsgröt över öppen eld och även bjuda den hungrige
förbipasserande på en portion. Säkert hade även de för
torghandeln avsedda frukterna kunnat avyttras vid vägkanten, men
med omväxlingen och nöjet i den livligt pulserande kommersen på
torget uppvägde gott den besvärliga vandringen och att återvända
med några cent på fickan till sin tidlösa tillvaro bortom
bergen.

 
Golfe de Gonâve

Infödingarna bär alla sina bördor på huvudet. Det var verkligen
en
pittoresk syn, kvinnorna iklädda klänningar sydda av säckar med
American Sugar Comp. stämpel. De rörde sig med en naturlig grace
och värdighet och verkade välväxta även om de kunde vara både
feta och klumpiga i figuren. Männen tycktes inte spela någon
särskilt viktig roll. Åtminstone vad den praktiska sidan av
tillvaron beträffar. Kvinnorna bar livets bördor.

Sällan såg man fönsterglas i byggnader. Morgonvinden kilade glatt in
mellan persiennernas spjälor och puffade till moskitnätet. Från
gatan hördes skoputsares och försäljares långdragna locktoner.
Skomakare klapprade med borsten mot sin låda. .I stora flata
korgar bar brödförsäljarna sina produkter. Bananknippen och
avocado lyste lockande från vägkanten där en hop fruktförsäljare
hade slagit sig ner.
Mellan de glesa kundbesöken förrättades allehanda
hushållsgöromål, byktvätt, matlagning.

I stadens centrum rådde liv och rörelse. Affärernas tunga järndörrar
hade öppnats för dagsljus och kunder. Livligast förekom dock
handeln på gatan. Månglare, tiggare, utropare, landskvinnor på
åsnor, klipp,klapp,klipp. Andra bärande höns från benen. Nere
vid hallarna en genomträngande doft av get, smuts, läder och
förruttnelse.

Det fanns ingen risk för att en
vit som vågat sig in i detta getingbo av surrande stämmor skulle
kunna försvinna i mängden. Man blev genast centrum för
intresset.

Staplar av halmhattar ,sisalskor
,lädersandaler, korgar, mahognyaskar och amuletter. Det fanns
ingen möjlighet att få ro ifall man inte köpte och ännu mindre
ifall man köpte. Priserna var växlande. Det gällde att inte låta
dupera sig utan indignerat opponera sig mot varje förslag ända
tills summan sjunkit till ungefär hälften av den ursprungliga.
Då kunde det bli tanke på affär.

På torget rådde om möjligt ännu livligare röra. Kvinnorna satte på huk
mitt emot varandra och samtalsämnena tycktes aldrig tryta. 

Justin, vår hovmästare skulle åka ner till torget för att köpa fisk.
Jag kom från den väntande bilen och var i tillfälle att följa
med ett lustigt uppträde. Ett par poliser störtade plötsligt in
i mängden och fiskade fram en karl som leddes bort vid kragen.
Saken tycktes inte nämnvärt angå honom av hans min att döma. Den
kvinnliga huvudpersonen i dramat tycktes inte heller särskilt
upprörd under moderns drastiska skildringar av hur dottern
blivit tillskuffad och misshandlad. För varje ny åhörare blev
berättelsen mera livfull och fantasi och händer fick fritt
spelrum.

Plötsligt uppenbarade sig en av konstaplarna som stolt bortfört den
liknöjda trashanken. Dottern, som inte verkat särskilt
intresserad, antog nu plötsligt ett mycket ynkligt uttryck. Med
en hastig gest drogs hennes klänning ner över axeln för att
riktigt visa hur rått hon blivit behandlad. Under poliseskort
fördes hon bort för att vittna emot missdådaren.

Jaque var Mr Merikaartos chaufför. Emil stod med sin bil till de
övrigas disposition. " De övriga" var Eddie, Arvi Tynys, Otto
Karosuo, Mr Erdmann, Walter Addison, Mr Birch och jag,
nyuppstigen monumental
målarinna på Haitis himmel.

Ännu var det inte allmänheten förunnad att bli delgiven den stora
nyheten om detta stjärnskott. Det var bara Toivo Merikaarto och
jag som hemlighetsfullt fifflade i källaren under
arkitektstudion. Jag tror att vi båda var lika nervösa, fastän
aldrig ett ord blev yttrat i den riktningen, åtminstone av
Toivo. Jag uttalade ju högt och klagande min förskräckelse över
vad jag gett mig in i och jag kan tänka mig att också Toivo
kände nervösa ryckningar i nervcentra inför min förestående
debut. Vi var ju de enda informerade. Alla andra behandlade
Clara Nordfors som den internationellt erkända konstnärinnan
av stora mått.

Men i källarn försökte vi komma underfund med hur sånt här egentligen
gick till, hur blandade man färgpulvret och med vilka
hemlighetsfulla och bindande medel som gjorde den oemottaglig
för solens blekande strålar och regnets frätande stril.

I Port-au-Princ fanns inga färger att få, annat än de som infödingarna
använde till sina brända tegelplattor. Att beställa från New
York skulle ta månader och den 8 december var inte långt borta.

Vi försökte fundera ut någon ny och intressant teknik som genast
skulle ge mig sken av att vara banbrytare på området.

Slutligen kom Eddie med det förlösande ordet. Som vanligt hade han i
all tysthet och iver funderat ut vad som var det enda riktiga
och uttalade nu Ordet. "Look, the only thing to do is ... 
". Vi telegraferade Addison samma kväll och två veckor senare
anlände en stor kartong med cementfärger och Addison själv
återkom efter en lång semester. 

Det är med ett roat leende jag erinrar mig Walter Addisons avsky och
antipati för Haiti och allt vad det för oss innebar. Ryktet
förtäljer att han ännu är kvar på

ön. På väg att för evigt
fastna i armarna på den vackra kreolskan Fransesca, en av
Mr S's sekretererskor.

Så kunde alvaret börja.

I Dag är Dagen av alla dagar.
Tidpunkten är kommen då jag skall stå till svars för mina synder
och min dumhet. ldag skall jag klättra upp på taket av
Industrial Building, platsen där min avrättning skall äga
rum. Jag bävar.

Av alla dumma ting och tanklösa
handlingar, är detta nummer ETT.

Hur kan jag inbilla mig att jag
bara, hokus pokus, skall få en inblick i monumentalmåleriets
mysterier på några veckor, där konstnärer i århundraden gjort
studier och experiment.

Idag skall jag klättra upp på taket.
00000 ...
Jag har knip i magen.

Mamma
.......

Så låter mitt spontana nödrop i
ett brev av den 23 september.

Mina första tafatta försök med infödingarnas kakelfärg hade bevittnats
av den belåtne Bourdelle.

Solen brände, taket var hett. Min infödde hjälpreda och oreda Willner,
stod på tå, färdig att efterkomma min minsta vink.

Jag blandade min färg med blod
och tårar.

Byggnadsarbetarna skockade sig och skrockade sig. Antagligen var det
min overall som väckte deras munterhet fastän mitt känsliga
konstnärssinne upptog det som kritik av mitt arbete.

Mitt i allt stod en ung man på taket .Jag hade gett order om att ingen
obehörig skulle få visa sig häruppe. Det räckte med åskådarhopen
nedanför.

Alltså var mitt bemötande av
bemälde man ganska kort.

Han förklarade sig vara journalist och intresserad av en intervju med
den nya konstnärinnan. Ve och Fasa. Mina engelska kunskaper
övergav mig plötsligt och jag hackade fram att jag tyvärr inte
kunde göra mig förstådd på för honom begripligt språk ,men
förstod han finska så stod jag gärna till tjänst. Den unge
mannen fick avlägsna sig med oförrättat ärende.

Jag drog en lättnadens suck, men det fanns ingen orsak till jubel.
Nästa huvud som sticker upp över takkanten tillhör monsieur
Bourdelle. Han belåtna grin tar man inte fel på och av alla då
levande personer önskade jag honom minst levande. Med en blick
genomskådade han fullkomligt djupet av min misär och han gav mig
det faderliga rådet att försöka med oljefärg. 

Jag klamrade mig entusiastiskt till detta halmstrå och uppmanade honom
ivrigt att fortast möjligt sända över en pojke med de erbjudna 
färgerna. Han kunde inte annat än efterkomma min varma vädjan
och fortast möjligt masa sig iväg till sin egen studio. Hans
måne sjönk bakom takkanten och jag vacklade bedrövad hem för att
äta lunch med långa tänder och smutsiga händer.

Jag var den enda kvinnliga medlemmen i vår församling. D v s den redan
tidigare uppräknade raden av arkitekter och ingenjörer. En del
av dem med mindre klingande titlar. De flesta lystrade till
titeln Herr i det "civila." Att vi kom att hålla ihop var delvis
för att vi alla fick våra måltider i mr S 's hus. Florence var
vår kock,en storvuxen gorillakvinna från Jamaica. Hennes dotter
Joyce tillhörde också staben, dock utan bestämd funktion. Mest
hängde det lilla otyget i hälarna på Mademoiselle och snabbt
uppfattade hon varje tillfälle till extra förtjänst.
Hennes förtryckta lilla person lät sitt hämndbegär gå ut över hundar
och fåglar då hon kom åt. Också fick lilla Mathildas moster sina
hårda slag.

Lilla Mathilda var trädgårdsmästare Josephs dotter. En den sötaste
lilla "pickaninny" som tänkas kan. Det krulliga håret var flätat
på det för haitiska kvinnor typiska viset, hela huvudet var med
benor uppdelat i små rutor och från varje ruta var håret samlat
i en fläta. Mathildas ögon var mörka och alvarliga. Sällan log
hon och aldrig talade hon. Kanske hon ännu inte behärskade
talets gåva. Hon kunde väl vara ungefär två år. En smal liten
hals och små fingrar med ljusa handflator. Mathilda dansade
gärna.

Detta är Mathildas sång:

"Jag är Mathilda, den lilla
Pickaninnyn.

Jag är lycklig hela dagen.

Egentligen vet jag inte vad det
är att vara lycklig för jag har aldrig varit annat.

Men mina fötter vill dansa.

Mina fötter är lyckliga också då
jag är sorgsen i mitt hjärta.

Ibland är jag sorgsen nämligen.

Om någon skriker åt mig som
Florence ibland då får jag lust att gråta.

Men jag glömmer så snart.

Jag antar att jag inte är så
fiffig då jag har så lätt för att glömma.

Någon gång ska jag minnas och
förstå en hel del.

Men kanske inte mina fötter
kommer att minnas dansa då.

Jag har aldrig sett någon stor
och stark och klok som har fötter som vill dansa.

Och om jag skulle få välja så
ville jag hellre vara en pickaninni hela livet än att gå omkring
och se intressant och viktig ut i mörka glasögon och mörk i
själen.

Detta är Mathilda, den lilla
pickaninnyns sång.

Mathildas moster hette Luise. Hon
var inte mycket äldre än Mathilda, men tog väl hand om den
lilla. Luise var inte välkommen på terassen. Hon var i samma
ålder som Joyce, men tystlåten och behaglig.

Mathildas fader Joseph hade många
fruar. Och så hade han en stridstupp som hölls tjudrad vid benet
på verandataket. Varje morgon ljöd Josephs tupps gälla stämma
tätt intill mitt öra. Ett litet bidrag till den allmänna
kakafonin. Natten var full av läten.

Kan du inte berätta en rolig
historia!

Någonting som kunde pigga upp en
så här trist och tråkig dag!

Va då till exempel?

Ska jag berätta hur det var då
jag satte mej på chefens löständer? 

Ja men visst. Det låter lovade!

------------------------------------

Det var på Haiti.

Då jag jobbade med att måla
väggmålningar till Huvudstaden-Port-au-Prince´s 200-årsjubileum.

Året
var 1947 och jag var alltså 25 år gammal.

Högste chefen och ansvarig för
projektet hette mr Schmiedigen och han hade sitt företag i New
York. Mr Merikaarto var arkitekt och det var han som förmedlat
kontakten med mej och det var tack vare honom jag fått jobbet.

Antagligen var det inte en så
lönsam affär för de som blivit engagerade i företaget för allt
emellan var det ebb i kassan och en dag blev Mr Merikaartos
närmaste medarbetare trötta på att inte få ut betalning som
utlovats. De beslöt att göra lite uppror och sammankallade några
av oss för att vi skulle ställa Mr Schmiedigen mot väggen.

Sagt och gjort. Sam vår chaufför,
tillkallades och vi styrde kosan mot chefens residens i utkanten
av staden.

Han uppfattade det först som bara
ett överraskande besök och lät tjäntefolket plocka fram glas och
flaskor och föreföll vara ganska glad åt att vi kom.

 Han hade en fru i New York,
men hon hade bara gjort en snabb vända till Haiti och Mr
Schmiedigen verkade sakna damsällskap för han var alltid väldigt
chevaleresk och trevlig då det fanns damer i sällskapet. Det var
också därför som mina kompisar i gänget varit enträgna att
övertala mej att följa med.

Mr Schmiedigen dirigerade mej
till en soffhörna och placerade kuddar bakom min rygg och var
väldigt omtänksam och förtjusande. Till att börja med.

Sedan blev han plötsligt helt
annorlunda.