Karl Einar Johannessom - Gefle 1700-talet, Del IV.
På 1700-TALET - Del
IV, häfte 9 - av Karl Einar Johannesson
Denna sida tillägnas Karl Einar Johannessons minne som ett tack för hans
fantastiska arbete att i olika böcker beskriva och bevara Gefle på 1700-talet.
Se även hans
Dokumentation om
Södra Kungsgatan,
GEFLE STAD o HAMN -
Från en svunnen tid
INNEHÅLL
Hästbotare, Geterskor, Björnskall och Svinringning
Ur
Kyrkoarkivet, en obotfärdig fältskärsgesäll
OBS:
(samtliga bilder av
Sehlbergs minnesanteckningar är mycket stora för att underlätta
läsbarheten.
För att återgå från en bild till denna
skrivelse, klicka på bakåtpilen i övre vänstra hörnet.)
|
|
Efter en vinter, som
svårare än i mannaminne lagt sitt bann på vår världsdel och vars ismurar på
haven delvis stängt av landets näringsliv har vårvinden börjat fläkta och
trafiken i hamnen satts i gång. Där gå dammiga transportarbetare och nyputsade
tulltjänstemän bland varorna på kajen, ångare anlända och lastkranar slamra. Man
får ett brusande intryck av allt arbete och därigenom klingar och dånar järnets
manliga stämma. Vid ett sådant tillfälle kan det icke vara ur vägen att - i all
anspråkslöshet - erinra om den betydelse, som järnvägen haft i denna sjö- och
stapelstad.
Fordom kunde t o m
stora fartyg med bekvämlighet gå upp i storån. Det järn, som skulle utskeppas på
dem, vägdes därför uppe i staden och vågboden var belägen nedanför rådhuset. Så
var förhållandet fram till 1700-talets början. Då beslöt man att i stället
uppföra en vågbyggnad på Stora Holmen, som ju var avsedd till
handelslivets behov, och en sådan kom 1708 till stånd (på en plats, väster om
nuvarande Svängbron) under själve
Christoffer Polhems
medverkan.
Det
var en förnämlig inrättning med en
huvudbyggnad i två våningar, själva våghuset, där just järnvågen med oljade "balancer"
stod. Genom den stora, metallspånade porten i söder, utanför vilken fartyg och
båtar lade till vid åns pålverk, kom man in på våggården som på alla fyra
sidorna var omgiven av ståndrum. I dessa bodar låste Gefleköpmännen in sitt järn
och här hade baklandets alla hammarbruk sina upplag: Hofors, Tolvfors,
Forsbacka, Mackmyra, Högbo, Hammarby, Grönsinka, Gysinge och Oslättfors.
Järnvågen
Mellan långsidornas rader av bodar
stod fyra hörnhus. De tjänade
alla
ändamål, som hade
samband med vågen och utgjordes av skeppsklarerare- och bolagskontoret,
vilket dock sedermera flyttades åt annat håll, vågkrogen, varom mera nedan,
packhuset och en sjötullskammare.
I packhuset, där man förvarade "alla såväl grova som finare
varor", hade packarna sitt arbete vid silltunnor och klädpackar. Det
var tydligen det östra hörnhuset vid ån, dit en trappa ledde. Packhuset var
även försett med ett vindspel "till godset så mycket bekvämare uppläggande"
i vindsgluggarna från de lastade båtarna nedanför.
Det andra hörnhuset på södra sidan var ett tullkontor. Dessa
byggnader uppväckte åtminstone tullinspektörens förväntningar, ty han
menade, att det skulle lända till handelns märkliga befrämjande samt till
kronans och stadens ekonomiska intressen, "då sådana tullhus äro hwarutinnan
Betienterna wederbörligen kunna förrätta deras tienster, samt de handlande
utan den största möda, med bekvämlighet och säkerhet kunna inlägga deras
gods i de publika husen".
I den stora vågbyggnaden var även
auktionssalen, där tullauktioner förrättades. Det viktigaste rummet här var
emellertid vågkontoret. Det var till en början mycket trångt, främst för de
handlande, som dagligen "der inkomma at efterse räkenskaperne om sina
järnpåster". Denna bokföring sköttes av vågskrivaren och han måtte verkligen
ha haft det trångt för armbågarna, ty det gjordes framställningar om ett
annat rum för honom "för att de hit till Wågen kommande fohr Bönder må
blifwa snabbare af Wågskrifwaren expidierade". I det västra rummet i
våghuset bodde vågvaktmästaren, vilken såsom överste uppsyningsman
hade hand om vågnycklarna.
Utskeppningen började vanligtvis i
mars och fortsatte till slutet av september. Det är icke meningen att här
anföra någon statistik, vilken för övrigt måste ses i sammanhang av
konjunkturerna på världsmarknaden för att få något värde. I denna skildring
är det nog att anföra vågbetjäningens lättnad hösten 1714, då skeppningen
saktades "så at man kan ha Råd Rum at få sig något wända", av vilket man
hör, att det varit livligt och arbetsamt.
I varje fall var utförseln så stor,
att man snart klagade över att ståndrummen voro otillräckliga. Sålunda hade
man 1745 planer på en byggnad på våggården till järnförvaring, men man nöjde
sig sedan med att lägga järnet på en massa bockar under bar himmel ända till
1782,
då ett skjul för
manufaktursmiden uppfördes på gården. I motiveringen heter det "huru som
trängseln uti Jern Vågen alt mer och mer tilltager, sedan flera Bruks
tillwärkningar blifwit emot förre
wanligheten hitdragne och utskeppningen betydeligen ökad".
För att det svenska järnet icke skulle
förlora sitt rykte, fick intet järn skickas utomlands, förrän det
besiktigats av järnvräkaren.. Han lade beslag på allt sådant, som var "omärckt,
röd- eller kallbräckt, illa sudit eller smidt". För järnkontrollens skull
hade man. satt upp en provstock vid ingången till våghuset. Stocken stod ett
stycke framför väggen, så att den var fri från takdropp och var nedgrävd i
jorden, så att den höll sig orörlig, "då järnet uti honom
behöfwes med brytande proberas". Järnet sattes i ett hål med
bleckskonig stocken som, för att icke spricka, var beslagen med en järnring
kring övre delen och tjärad upptill.
Så länge det var öppet vatten skulle vägaren flitigt passa
upp i vågen. Ingen bonde skulle understå sig att utan attest om
järnets vikt eller stångtal köra in sitt lass på våggården. Men vägaren hade
dessutom att väga alla andra produkter, som hitfördes, såsom läder, lin,
hampa, smör, ost, mjöl, talg, kött, russin, fikon, sviskon socker och tobak.
Det tyngsta arbetet uträttades av järndragarna, som släpade
järnet till lastbåtar och rodde det ut till fartyg på redden. Det var
ursprungligen 11ordinarie järndragare på staden, vilka sedan delades i två
rotar under var sin rotemästare. Så småningom steg antalet och hade t
ex 1737 blivit 14, men det skiftade efter arbetstillgången.
Järndragarna stod
under befäl av vågvaktmästaren, som gav dem instruktioner för veckan och på
lördagarna lämnade dem deras avlöning. Av denna hade de i
järnvågen samlat till ett slags föreningskassa och de var nog solidariska
att dela med sig ur den till sina utslitna gamla kamrater, som annars måste
"gå med kläppen och sucka".
Det var för de svettiga järndragarna i sommarhettan, som det
förut omtalade "lilla krögeriet" i vågen hade inrättats. Det var beläget i
det övre östra hörnhuset med ett fönster inåt gården. Om vintrarna sutto
järndragarna därinne, drucko öl och rökte tobak, medan det var ett ständigt
eldande i krogspisen. Då krogen ett tag upphörde, fick man bevis för att den
åtminstone haft en nytta med sig. Nu klagade nämligen köpmännen, att när de
hade angelägna utskeppningar, måste de först skicka ut sina handelsbetjänter
till alla stadens krogar och söka efter järndragarna, vilket icke hade
behövts, då dessa haft vågkrogen att tillgå.
Den blev därför snart upprättad, men detta var handelsmannen
Nils Strömbäck
emot, ty han ägde också en krog i närheten. Han lyckades få en extra
rådstuvudag sammankallad och påtalade faran av eldning i vågkrogen,
förtigande och man dagligen eldade även i sjötullsrummets kakelugn. Han drev
sin avsikt igenom och vågskrivaren fick ett meddelande, att hans krog skulle
stängas. Denne klagade förstås bittert och ville åtminstone få servera
de oxhuvud dricka, som han hade ståendes för den närmaste tiden, men då
magistraten avsmakade drickat, befanns det "surt som ättika". Vågskrivaren
fick i stället en liten löneökning, då krogen indrogs. Detta förhållande
räckte ej länge utan de gamla traditionerna upplivades och krogen blev under
senare delen av 1700-talet känd under namnet Trekanten.
Den verkliga brandfaran lurade från östra vågvinkeln. Där
bredvid hade nämligen artilleriet ett materialrum och artilleristerna fick
också eld på våghustaket en aprilkväll 1744. Det tillbudet avvärjdes, men
genom 1869 års stora brand blev den då betydligt utvidgade vågens historia
all. En vågbyggnad uppfördes visserligen vid Nyhamn, men den drogs in 1892
såsom obehövlig.
---------------------------------------------------------
Gårdsinteriör från Glasmästargränd, Gamla Gefle.
Stå man en höstkväll med månsken och jagande skyar i den
mörka Glasmästaregränden på Söder och ser skuggan på en rullgardin i det
huset med lutande väggar och låg port, som har ett så hemlighetsfullt
utseende, erfar man en känsla av att här har tungsinta livsöden
utspelats. Vid efterforskningar visar det sig, att gränden fått namn
efter några glasmästare av vallonsläkt, vilka utom ett hett blod hade
ett mörkt strömdrag i själen.
Förr i världen fanns även en Glasmästaregränd i
närheten av storkyrkan och där förefaller atmosfären att ha varit
något fridsammare. Men glasmästarnas historia i båda gränderna ger
dock ett huvudintryck att gälla gamla, dystra mästare.
I slutet av 1600-talet bodde i den senare gränden
Michel Hindrichsson Glasmästare. Han var ofta svår till
lynnes, särskilt då han var drucken.
Då han en gång kom hem full och lade sig på
bänken, menade hans hustru, Anna Ersdotter, att han skulle flytta
sig närmare elden, eftersom han var alldeles vit i ansiktet. Michel
ropade, att han passade icke på gamla kärringar.
- Han hade wäll en wacker flickas som han kunde
ligga hos, när han wille.
620. Broberg, Hindrichsson, Runberg.
Hos en grannhustru, Elin, hade han också
sagt, att han hade jungfru Sara kär, men sin hustru intet.
Hustru Elin hade varnat honom för att låta detta tal komma till
hustru Annas öron, då det skulle bli ett väldigt väsende. Det blev
det också, ty då hustru Anna kom in och icke fick Michel med sig i
badstun, drog hon honom inför rätta, och Michel tvangs att göra en
offentlig avbön till jungfru Sara för att han ljugit på henne.
Med sin granne handelsmannen Olof Swensson Ek
levde Michel i den största osämja. Ek trodde, att Michel var en
tjuv, och det blev långa processer. En gång, då Michel fått sig en
fylla, gjorde han slag i saken och överföll Ek på gatan. Denne
lyckades komma in till sitt. men sent på kvällen kom Michel och
ropade smädefulla ord genom fönstret.
Han slängde sedan skällsorden omkring sig och
likadant uppträdde han inför kämnersrätten, så att han ådömdes
ansenliga böter, vilka uttogos genom kroppslig bestraffning.
Samtidigt fanns en glasmästare
Pehr Broberg, men efter hans död
skrev
magistraten 1707 till
glasmästareskrået i Stockholm, att ingen en glasmästare fanns i
Gefle. På begäran ville därför skrået sända en gesäll, "som wi skola
hafwa heder af, att han skal sitt
- hantwärck
wäl förstå". Det blev gesällen Erich Runberg. "Denne har här
i Staden lärt", skrev åldermannen i stockholmsskrået, "och sedan i
tolf åhrs Tidh utomlands som gesäll arbetat och sig om dygd och ära
beflitat, så att aflagt Wackra berömmerliga prof i sitt handtwärck
och konst".
Runberg bosatte sig i en gård
vid Glasmästaregränden, "belägen
mitt
emot
klockstapeln". Huset bestod av två nya rum nere på gården och två
nattstuvor. Men här förde icke glasmästaren någon gyllene tillvaro ,
"emedan den allsmäktige Guden behagat honom underkasta en swår
sjukdom i långlig tid", såsom hans hustru Catharina Ersdotter Berg
skrev 1731. Han dog 1734.
Verkstaden övertogs av änkan,
som hade Lars Stalin till gesäll.
"Stalin kommer att upptäcka,
att det är svårt för en Änka här i staden att hålla en Gesell, då
det är en liten förtjänst för en Änka", skrev änkan 1736 och ville
överta rörelsen. Hon kunde "honom med fog uti bästa mohl
Recommendera", då han lärt hos hennes man.
Emellertid fanns det en
glasmästare till att räkna med. År 1723 hade den ovannämnde
Olof Swensson Ek avlidit i en ålder av över 100 år, och hans
son hade i Stockholm utbildat sig till glasmästare och blivit
borgare i Gefle. Han ville inte, att Stalin skulle bli mästare.
"Bekant är, at 2:ne
glasmästare är, at 2:ne glasmästare har forna tider warit här i
Gefle ", skrev han, "men de samma icke kunnat sig föda, så att den
ena för sin fattigdom måste ta Soldatpenningar, warandes och
nu landet här omkring uppfylt med Bönhåsar och fiskare mera nu än
förra tiden".~tlgdom måste taga Soldatpenningar, warandes och nu
landet '': - : mkring uppfylt med Bönhåsar och fiskare mera nu än
förra tiden".
Stalin blev i alla fall mästare. Han flyttade
till den andra Glasmästaregränden. Hans gård var belägen på
Islandet i 1:a kvarteret, och där hade han verkstad,
bryggstuva och fähus. Han var gift med Ingrid Hallström
och hade med henne två döttrar Anna Catharina och
Ingrid Lisa. Ingrid Hallström, som hade bröder, som var
glasmästare, dog 1753. Därefter gifte Lars Stalin om sig med
skräddaredottern Margreta Christina Norberg. Med
henne hade han en son Lars, som sedan blev
glasmästare i Stockholm.
512. Jacob, Sporrong, Carling, Stalin,
Hallström
Gård 48, 2:a Kvarteret.
Ek bodde
intill Glasmästaregränden på Väster. Där hade han en gård,
nr 48 i 2:a kv. enligt dåtida beteckning, mellan rådman
Petter Lindbergs gårdar vid Strömgatan. Lindberg gjorde
även anspråk på Eks gård, emedan den tillhört hans hustrus
förre man, borgare Erik Olsson Wangman. Det visades
emellertid, att denne Wangman haft två gårdar. Den ena hade
han testamenterat till hustrun, det var Lindbergs gård, den
andra till sina söner. Dessa hade sålt den gården till
Johan Tyresson vilken i sin tur bytt 1713 med Olof
Swensson Ek. Denne hade således fått gården att "till en
fast och oklandrat Egendomb ewerdl. tider nyttja och bruka".
263. Erik Olofsson Wangman.
Tvisten hade även en annan sida. "Hwad
anbelangar det Iocus Priwatis, som Lindberg påstår borde
flyttas, så beswaras, att vi aldrig hwarken flyttadt
eller optimbrat något rum eller huus i gården, sedan vi dit
kom, utan allt i sådant stånd är som det af långliga tider
warit". Längre fram i tiden blev det Eks tur att klaga över
att grannen rivit sitt stall så att en hop svin kommo och
förstörde hans trädgård.
Strömgatan hade namn av att den gick längs
"strömmen" och med detta grannskap hade Olof Ek vuxit
upp. "Ifrån barndomen har jag lärdt mig och warit wan att
idka det så kallade Ref-fiske, både på ett och annat ställe,
men i synnerhet här i Stadens Å"", skrev han senare.
Hans egentliga livsuppgift var ju dock att
sätta in och laga fönster. Han utförde flera arbeten för
stadens räkning: till mjölnaregården och gästgivaregården,
till sessionsrummen på landskansliet, då magistraten hade
sina sammanträden där, till stadskällare i rådhuset, dess
torn och nya rådhussalen samt till brandvaktsrummen där s.k.
Corps de gardie, där fönstren blivit utslagna av en
vaktkommendering under Gustav III:s kronprinsbesök i
Gefle. Slutligen kan nämnas, att han till den nya
prostgården gjorde "stora rutor och blyramar".
354. Olof Olofsson Ek
355. Olof Olofsson Ek
I den andra Glasmästaregränden, i n:o 93 i 1:a kv.
bodde vid denna tid, Vallonglasmästaren Jacob
Sporrong, som blev borgare 1754. Han gifte sig
med Lars Stalins änka och hade med henne två barn:
Nils Jacob och Stina Catharina. Sonen sattes i glasmästerilära och
1788 gjorde Jakob Sporrong ansökan, att
Nils Jakob skulle få bli mästare men dela
hans verkstad, enär han, Sporrong d.ä., "i anseende
till ålder, swag hälsa och brist på synen tarfwar
hjelp på sin wärkstad, samt att förekomma den
olägenhet, att
Sonen wandrar af Orten och öfwergiwer sina föräldrar
och lämnar dem hjelplöse". På dessa villkor blev Sporrong d.y. borgare. "Som ålderdomen
tilltager och jag drages med en beständig
sjukdom", som det heter i skrivelsen, avsade sig Sporrong d.ä. sitt
burskap året därpå.
512. Jacob Sporrong, Carling,
Stalin, Hallström
I huset vistades då gesällen Lars
Carling och även denne gjorde 1788 ansökan att få bli
mästare. Han hade i tolv år lärt på yrket och varit t ett år
hos Sporrong d.ä., "under hwilken tid jag tilltror mig
nogsamt hafwa inhämtat hwad till detta handtwärcks drifwande
fordras". Sporrong d.y., Olof Ek och Johan
Hartman påstodo, att det icke kunde få bli flera
mästare, med hänsyn till "den allmänt kända fattigdom, som
allaredan inom Glasmästareämbetet är stigen till så hög
Grad". Detta oaktat fick Carling tillstånd att bli borge.
Han gifte sig med Stina Catharina Sporrong och delade
svärfaderns verktyg med svågern.
Med dessa personer utspelades nu ett
familjedrama i glasmästaregården". Först utestängdes
Sporrong d.y. från verkstaden. Han anhöll om hjälp att komma
till sina rättigheter, men magistraten kunde därpå intet ha
något avseende, heter det. Han blev tvungen att flytta
hemifrån och öppna egen verkstad. Därmed blev de tre
verkstäder: hans, Hartmans och Eks.
I Sporrong d.ä.:s verkstad arbetades
ingenting och de tre nämnda påstod att Carling var en
dagdrivare som inte ville bli en ordentlig mästare.
Egentligen var det så, att de hindrade honom från att bli
det. Då Ek 1789 avlade åldermansed och Hartman bisittareed,
höll borgmästaren ett strafftal för att de "på alt sätt lagt
hinder i wägen för gesällen Kalling att få förfärdiga
mästerstycke". Slutligen fördelade de honom ett
mästerstycke, men detta skulle ta 6 veckor i anspråk. Den
stackars Carling dog 1799.
Under denna föga uppbyggliga scen, satt
Sporrong d.ä. hemma och begrundade världens fåfänglighet
över "Mose och Lambsens wisor". Han dog 1791 och i
testamentet visade det sig, vad han tänkt på. "Som wår
skröpliga ålderdom bebådar oss en snar förlossning, och wår
Son Nils Jac. Sporrong på flere handa sätt oss uti
wår ålderdom misshandlat".
En kort tid
därefter gick även mäster Ek i peruk och spräckliga
ullstrumpor ur detta jordliv. Han var gift med Helena
Agerman och
hade med henne en
son Johan Gustaf, som var kammarskrivare vid
generalsjötullskontoret i Stockholm, samt en dotter, jungfru
Catharina Margreta. Han dog 1794, över nittio år
gammal.
---------------------------------------------------------
Snön smälter i skogarna och vårfloden
kommer svämmande genom Stadsträdgården. Medan vattnet då
stiger vid Valskvarns dammbyggnader, porlande och
glänsande, kan det vara roligt att lyssna till historien
om stadens kvarn, som stått där.
Då man med frihetstidens början synade
allt, vad som förfallit under de karolinska krigsåren,
upptäckte man även "den brist, som på goda wattuqwarnar
här i Riket finnes". Krigskommissarien Gustaf von
Soldan fick därför 1726 privilegium på att anlägga "skiepps-
och wattuqwarnar", där sådana behövdes och kunde byggas
utan att i större mån hindra vattufarten. Han förfrågade
sig även i Gefle om ett kvarnbygge kunde anläggas i "stadsens
åå".
Detta stötte givetvis på motstånd från
intressenterna i de gamla kvarnarna vid Testebo, dit
borgarna under hela 1600-talet hade rott med mälden. Det
framhölls, att här i ån är ingen lägen- och bekvämlighet
till såna kvarnars uppsättande, i det att dels är
vattnet under sommartiden för lågt, så att ingen kvarn
därmed kan gå, dels skulle dessa om vårtiden vid
islåsningen allt för mycket vara exponerade för isen,
varifrån inget medel är att kunna berga dem.
Borgerskpets äldste var dock av annan
mening: "altså, och emedan här wid Staden där till god
lägenhet är och desse qwarnar för Stadsens Inbyggare äro
hel nödige och nyttige, så påtager sig Borgerskapet de
samma af egna Medel få uppsättia, såwidt sådane qwarnar
här i Strömmen, för Isgångens skull, kunna blifwa
stående". Annars ville de uppföra vanliga "damqwarnar",
varom de redan gjort ansökan hos kommerskollegium.
Någon skeppskvarn kom emellertid inte
till utförande. Genom sin fullmäktig, borgmästare
Johan Palmborg, gjorde borgarna då påminnelse hos
kammarkollegiet om dammkvarnen. För att kunna
slutföra
underhandlingarna skrev Palmborg 1735 och frågade, hur
många stenar, kvarnen skulle ha. Borgarna svarade: "wi
förmena och hålla före at samma qwarn kan draga 3 par
qwarna stenar, at mahla Rååg
och Malt, med flere Spannmåls Sorter". Dock kunde de
icke på förhand säga, om vattudrägten skulle tåla mer än
2 par stenar, varom de gjorde förbehåll. Men att en ny
kvarn behövdes, vore säkert, med hänsyn till den "wårdslösa
drift" som förekom vid Tesstebo, och som man ofta klagat
över.
491. Johan Palmborg
Då kvarnen
blivit färdig, måste man även ha en kunnig man att sköta
den och 1743 antogs byggmästaren Jonas Fromling till
mjölnare, vilken med talg och hampa smorde alla
trillhjul och kugghjul, så att kvarnen kom i full gång.
Uppe i "Qwarnbacken" låg "Mjölnaregården", rödfärgad med
beslagna knutar, och i den var det en stor bakugn. Men
mjölnaren måste för det mesta hållas i kvarnen. Fromling
var - enligt sin egen beskrivning - "en trogen tienare
under dess trägna och swåra arbete wid denna Mjölnare
sysslas förrättande, som alltjämt både Natt och dag
måste besörjas". Om nätterna kunde det dock vara så
lagom roligt, ty då voro mjöltjuvar i farten. Han ville
därför ha ett lås "för nedre dörren af qwarnhuset, så
att jag kunde wara i stånd att den samma nättren
öfwertill stänga, till underslefs förekommande".
Från
början hade kvarnen två parstenar, men 1770 tillkom ett
par för råmäld, varför hjulen i kvarnhuset då måste
sänkas, då mer vattenkraft behövdes. Detta förbättrades
även med uppdämningar i den 1766 anlagda "hålldammen".
Under dessa år var det livligt vid kvarnen, ty
brännvinsbränningen hade blivit fri och alla kom nu för
att förvandla sin säd till brännvin. Därigenom tilltog
gröpmälden till den grad, "at mjöl- och maltmalningen"
till större delen där "måst uphöra", men bestämmelser
att motverka detta oskick utfärdades av magistraten.
Överallt i
strömkanterna vid kvarnen var det fiskeställen och
mjölnaren hade del i magistratens fiske "wid den så
kallade hindirc Hans hollmen" ovanför "strömhugget".
Fromling hade dessutom inrättat ett eget fiskeri. Han
hade "mit i rändelen eller bäcken, hwarest watnet hr sit
aflopp, uppgrafwit någon sten, större och mindre, samt
deruti ungefär 3 famnar ifrån Qwarnhuset nedsatt en
Fiskie grind, på bägge sidor, med en liten öppning mit
uti, hwarigenom har wår- och wissa lektider när wimman
här sin uppgång, då och då kan få någon fisk eller
vimmor, när Gud behagar dertil gifwa sin wälsignelse.
Warandes denne Rändel så inrättad, at qwarnwatnet
allenast därigenom har sin afgång och på intet sätt
sträcker sig åt kongsådren förrån långt nedom rändeln".
Senare i tiden befanns det dock, att dessa fiskegrindar
hindrade vattnets fria avlopp från kvarnhjulen.
Grindarna borttogos 1790 och ränniln brädbekläddes ända
ned för att man skulle få snabbare gång i kvarnen.
Detta sammanhängde
med de förbättringar, som stadsbyggmästaren Raphael
Pousette vidtog, när han fått kvarnens skötsel om
hand. Redan 1771 hade man haft rådplägningar om "den
förfallna belägenhet, hwaruti stadens Wästra Qwarn nu
skall befinnas". En stor syn verkställdes och det visade
sig då, att det var ganska illa ställt.
Av
kvarnstenarna voro det första paret "eller så kallade
dörrstenarna" jämte det andra paret, "mellanparet",
utnötta och spruckna. Endast det tredje paret befann sig
i försvarligt skick. Reservstenar måste därför
upphandlas.
Stenstolarna
var byggda av gott virke, men hade i alla fall blivit
"ranka och swigtande", vilket skulle avhjälpas med nya
bjälkar. Hjulhuset hade angripits av röta "förorsakad av
Wattu gofwan och stänkningen". Ett nytt och bredare
hjulhus skulle i stället uppföras, högre än dörrarne äro
och på sådant sätt inrättat, at emellan qwarn- och
hjulhuset, en gemensam wägg, af gråsten updrages, som
utgör fierde Wäggen för båda dessa rum".
Vidare skulle "Wattu
Canalen" förbättras, "Sumpen" få nya bräder "samt et
dambord så inrättas, at den om wintern framträngande
isen derigenom kan hindras och utestängas, i stället för
then nu märkeligen bidrager til Hjulens skada".
Vid fortsatta
överläggningar trodde man att kvarnen genom dessa
ändringar åter skulle sättas i full stånd. Kvarnhuset
ombyggdes av sten 1781 och detta ersattes 1896 av det
nuvarande, som är rivet, varmed vi är tillbaka till
berättelsens utgångspunkt.
---------------------------------------------------------
Själva källan och dess byggnder är
för länge sedan försvunnen. På dess plats i dag
finns en fontän som markerar var någonstans källan
legat.
En.
brunn eller
källa av det slag som Islandskällan var, förstår man
att den har haft en särskild betydelse då den
innehöll det dyrbara dricksvattnet för nästan hela
staden. Annat vatten hämtades oftast i åarna.
Islandskällan
låg i Källgränd. Att den inte endast var till nytta
utan även vållade en hel del besvärligheter, kan man
förstå därav att det år 1765 talades om "den syra
och uppstöp, som hela året om förorsakas däraf att
wattentrummorna och sumparna inwid den s k
Islandskiällan antingen blifwit förruttnade,
orättlagde eller af orenlighet igentäpte".
Den gången rådde man bot på
olägenheten genom att ta upp sumparna och
trummorna, lägga dem "i rätt linea och
wattudrägt" från källan genom Källgränden ner
till ån.
Den byggnad, som källan var
omgiven av, skadades av sådana gyttjesamlingar,
men det var även vanligt att "obetänkt folk"
bland den stora mängd vattenhämtare, som
samlades där, och på varjehanda sätt tog sig för
att skada den.
Till varning, sattes år 1770 en
särskild tavla, på vilket vitet (böterna) stod
angivet, som var för sådan skadegörelse.
I synnerhet var det oskick, som
ofta förekom, att tömma bykeskar utan vidare vid
källan. Det gjorde vattnet osmakligt, så att man
klagade på det och då kan man inbilla sig hur
det var, ty förr i tiden hade folk säkert
okänsligare tungor i det fallet.
En annan
källa fanns vid Sörby. År 1779 betygas om
Sörbykällans vatten, att det onekligen är
det bästa och hälsosammaste, som invid och i
själva staden finns.
Islandskällan blev då och då tilltäppt och måste
rensas upp. För att få ordnade förhållanden vid
källan tillsattes en särskild vakt, som även
skulle ombesörja dess upprensning. År 1794
undertecknades kontrakt mellan magistraten och
stadsbetjänten Anders Westerberg, att han
skulle "i alla afseende widmakthålla den s. k.
Islandskällan".
Hur
det
såg ut i närheten av källan får man en
föreställning om, genom år 1784 ingivit
skrivelse från en del gårdsägare där.
Skeppare Olof Östberg
Fiskaren Nils Bersten
Änkan
Anna Bäckström och
Sillpackaråldermannen Eric Lundberg
skrev
till magistraten följande:
Till
sina
trånga gårdar hade de inte någon annan
ingång än uti den så kallade Källgränden af
allenast 2 3/4 alnars bredd.
De
fruktade därför att i händelse av eldsvåda i
någondera av de på andra sidan om gränden
liggande gårdarna "thet ej wore möjeligt
therifrån gjöra någon hjelp och biträde på
ett eller annat sätt, mindre at i hast kunna
tänka på någon räddning af deras inomhus
ägande lilla egendom, så wida utom den 2ne
Personer uti denna Gränd för trängsel med
möda kunna komma hwarannan förbi, then samma
jamwäl wintertiden till största delen är så
med Snö upfyldt at ingen ther framkomma
kan".
De
ville för allt detta stänga in gränden inom
sina gårdar, varigenom Östberg och
änkan Bäckström skulle få inrätta
sina portar åt Ruddammsgränd.
Syn
verkställdes av rådman Nils Örner och
stadsingenjören Kjerulf den 7 april
1784, varvid samtliga grannar därintill var
närvarande.
På
förslag av synemännen beslöt magistraten att
böneskriftens undertecknare skulle få stänga
in gränden så mycket "at allenast sex
quarters bredd öfwer then ther belägne
Trumma lämnas öppet".
213. Lars Georgen Kjerulf,
Stadsingenjör
---------------------------------------------------------
76. Släktschema för Kjäll,
Mårtensson vid källan.
Ovanför
Islandskällan, i gården n:r 88 på 1744 års
karta och n:r 117 i 1791 års tomtbok, bodde
en släkt, som därav tog namnet Kiäll.
Gränden förbi gården kallades Kjellgränd och
framför Islandsbrunnen vidgade den sig till
Kjelltorget.
Gård nr 88 (vid röda pricken)
I
början av 1700-talet bestod gården, som då
värderades till 1 600 Dr. kpmt., av två
byggningar. I den förra var det först ett
rum med
väggfasta bänkar och spis. Själva stugan.
Därintill var ett kök med slagbord och
bänkar. Brygghus med spis och murpanna,
kontor och - tvenne bodar hörde även hit. I
den senare eller nattstugan var det först en
sal med väggfasta bänkar och spis, och där
stod ett stort ovalt bord på svarvade
fötter. Därintill var en mellankammare med
sängen, bäddad med långkuddar, småkuddar och
rockbolster av danzigervar, som stoppats med
gåsdun, och försedd med blått sparlakan med
ullfrans på kappan. Till sängen hörde tvenne
skåp och under den fanns en stuvlåda.
Därnäst kom ett kök, i vilket fanns en
väggfast säng. En avstängd kammare användes
som visthus.
Inredningen var, som synes, till stor del
väggfast. Dock hade man stolar, som var
målade. Borden var flera, däribland ett av
sten.Utom två stora kistor, en av ek och en
av furu, fanns det sedan inte annat i denna
väg än ett par vävstolar och tre
spinnrockar. Gardinerna var av västgötatyg.
Vid
portgången var vedlidret. Därintill var
stallet med foderskulle och ett "mellanrum".
Sedan kom fähuset. Tvärs över gatan var en
gårdcn tillhörig plats, vilken "manna minne
legat för gräswall". I en backe vid gården
stod två stolphärbren, och där var en
drickskällare, som till hälften låg under
jord. Längre bort var en kålkällare. Nere
vid Islands lillå var sjöboden belägen, där
skötbåten låg och fiskeredskapen förvarades.
Per
Persson Kiäll var gift med Carin
Mickelsdotter och hade med henne dottern
Barbara, sedan gift med pastor
Nils Ahlqvist, och
sonen
Pär. Det var denne Pär, som gick
omkring i den skildrade omgivningen i svarta
byxor och svart livstycke och med mössa och
tröja av vadmal medan hans hustru, vilken
var född Karen Holm, bar och en grön
kjol och röd tröja. Pär Kiäll levde "med
mycken sjukdom och bräckligheter" till våren
1731. Hustrun dog före jul 1730. Av deras
söner hette den ene Johan, den andre
Abraham.
Den
siste bodde i fädernegården och seglade om
vårarna med hela familjen till Grisslans
fiskeläge i en haxe, i vilken han hade del.
I
Grisslan hade Kiäll båthus, kokhus och en
liten bod. När Abraham Kiäll 1754 lämnade
det jordiska, satt hans änka, Brita
Persdotter, med tre barn "uti swåra och
dyra tider", men hon fortsatte fisket, tills
hon fann, att "ålderdomen dageligen
tilltager, så att med näringsmedel med fiske
och fiskeredskapen blifwit afkortat". Hon
dog 1767.
En god
hjälp hade hon under dessa år i pojken
Petter, född 1731. Av fiskaregillet blev
han "i högsta måttan" rekommenderad, när han
sökte burskap, vilket han vann 1765. Han var
mycket duglig och driftig, men när han fått
en kanna öl hos nålmakare Trautmann
kunde han väl obetänkt utlåta sig "med
mycken hård het". Han fortsatte med fisket i
Grisslan, tills han från sommaren 1788,
överflyttade det till
Lövgrund.
---------
Petter Kiäll var med att taga
upp en vret i stället för den redan av hans
farfarsfar sålda familjevreten
Källmur.
Den nya intagan, "Kabbmuren kallad", låg på
Sörby och omfattade efter 1762 års karta
"med stenbackar och murland" 15 tunnland och
16 kappland. Kiäll hade här hjälp av
borgaren Jöns Måhlström, som var gift
med hans syster Brita, men de fann att
de aldrig kunnat föreställa sig att dess
uppodlande skulle medföra så mycket kostnad.
De bröt sten och rötter och grävde diken;
särskilt två djupa avloppsdiken, som upptogs
genom utmarken och "ther warande berg och
backar", blev av ansenlig längd. Uppodlingen
hade börjat redan 1760, då man utverkat
"stubbrättighet" eller att slippa erlägga
skatt för vreten, under tjugu år. Men under
denna tid hann de knappt uppodla hälften av
"denna Myra", beroende därpå, att hävden
efter en plöjning, gödning och dikning
förlorades under två eller tre år, tills
dyjorden fått "sätta sig", då de måste börja
om på nytt. I enlighet med 1740 års
förordning "som uti en så oländig marks
uppodlande och förbättring ingå", fick de
ytterligare 30 fria år för vreten, enär det
annars skulle "ingen upmuntran wara, ingen
täflan till så berömmelige och det allmänna
gagnande företaganden".
Petter Kiälls yngre syster
Margareta gifte sig med
coopvardiebåtmannen Lars Iggström och
de hade i den gamla gården ett större och
ett mindre rum åt Kjelltorget. Hon
dog redan 1769, sedan även hennes späde son
dött.
I slutet av 1780-talet
stenlades "deras gata wid Islandskällan",
men 1795 var det slut med husets så länge
fortskridande stabilisering i det att gården
brann 1795 och Petter Kiäll fick föra bort
dess förbrända stockar!
---------------------------------------------------------
Hästbotare, Geterskor,
Björnskall och Svinringning i 1700-talets
Gävle
|
|
Om vi kunde se några hundra
år tillbaka i tiden, skulle vi upptäcka en
småstad så främmande från våra begrepp, att
man har svårt att göra sig en riktig
föreställning om det.
Påtagligast är nog i detta
fall lukten av ladugård och svinhjordarna på
gator och gränder.
I byggnadsbalken föreskrevs:
få tile (tjäle) ur jorden
är, skola Swin ringade wara, att the ej måga
rota up gräsmarcken".
Magistraten måste
emellertid vara vår "med största missnöje"
förnimma att gräsmarken i Gävle var
uppbökad.
Tornväktaren, som hade hand
om ringningen, skulle ta hand om de lösa
kreaturen, och om man fick fatt på dem, så
skulle hälften av grisen gå till de fattiga
i hospitalet och den andra hälften till
fasttagaren.
Då det inte var så trevligt
att svinen strövade omkring på gatorna fick
borgarna att fr o m år 1761, varje
morgon klockan 6, föra bort svinen utanför
tullarna.
Utanför tullarna så väntade
svinvakterskor, som skulle se till att
svinen betade på utmarken. För att svinen
inte skulle smita in i staden igen så
byggdes särskilda svinstängsel över
tullvägarna. Från år 1765 finns en
förteckning över vilka som vaktade svinen.
Vid västra tullen var det dödgrävaren
Anders Matts änka och hantlangaren
Lars Åbergs änka. Vid södra tullen
båtsmannen Olof Frimodigs änka Anna och
skeppstimmermannens A Utters änka.
Vid norra tullen skoflickaren (skomakare)
Buhres änka Margta och Frögrens änka.
Vid östra tullen och Näringen Erich
Ersson Häggs änka och Johan Tryggs
änka. Vid gammelbro och
Kungsbäckstullarna "gamla pigan" Brita
Hansdotter.
Många änkor och mycket svin.
Klockan 6 om kvällen skulle svinboskapen
föras hem.
På de ängar och skogsbackar
som av gammalt var stadens mulbeten,
utsläpptes kor, får och getter om somrarna.
Några vallhjon skulle övervaka att boskapen
inte kom in på närliggande byars mullbeten,
vilket naturligtvis skedde och gav anledning
till tvistigheter.
Inne i staden fick inte get
hållas å bete, såvida den inte var försedd
med en klabb om halsen, men getterna sprang
ofta lösa och gjorde skada på vretar och
kålgårdar, och därför skulle dom inte få
lämns utan tillsyn av "Wallhion eeller
geterskor". Till beteshagar avstängdes år
1759 Islandsnäringen "norra löten utom
koporten och Näringen på then tracten".
Där fick borgarna ha sina kor
efter anteckning hos stadsbokhållaren. Då
artillerikommenderingen på
Fredriksskans
hade målskjutning, måste man föra undan
korna från "Islands eller Östra Näringen
nedan Steneberg".
---------------------------------------------------------
|
|
År
1704 hitkom apotekaren Jonas Falk,
vilken inrättade allra - första apoteket här
i Gävle. Det var i pastor Nils Ahlqvists
gård, väster
i
staden
i trakten kring kyrkan som av gammalt
kallades för Löten.
( I Jan Sterners bok "Tvåtusen år
i Gävlebygden" anges på sidan 93 att
redan 1654 startade Niklas Wolimhaus
ett apotek, som möjligen låg nära
kyrkan. Wolimhaus var gift med Engla som
tillhörde den kända Gävlesläkten
Folcker. Kommentar av Lisse-Lotte
Danielson).
Han var gift med Sara Salin och hade
med henne en dotter Lena Margareta.
457. Jonas Falk, Sara, Salin, Hassenbalck,
Johan Luth, Lorentz Haggeus
När Jonas
Falck dött år 1714 övertogs apoteket av
änkan, men hon tycktes ej kunna ha skött det
särskilt bra, för som provinsialläkaren
Carl Pelt sa "att derest Doctor
Medicus är tillstädes, der behöfwes och
någon god Apothekare i närheten som
dugel medicamenter och deres tillbehör må
kunna i rättans tid anskaffa och efter
anordning rätteligen preparera, men i
nödfall måste affta Mecicus sielf hålla
Medicamenter eller och äfwensom at
fältskiären hafwer dem vid handen, såsom här
passerar, emedan wid dessa swåra krigstider
ingen Apothekare fördristat sigh at komma
hit av fruchtan för fientel infall,
och andra swårigheter, nembligen i anseende
der till, att honom ej den ringaste
tullfrihet på medicamenternas införande är
abslagen, som dock på andra orter nödigast
förundt är".
Vid
Pelts besök i Åbo 1715 hade apotekaren
Relow där dock förhört sig med honom om
att få överta apoteket i Gävle. Men denna
förekoms av Lorentz Haggeus, vilken
sedan hösten 1710 varit fältapotekare vid
finska armen.
Doktor
Pelt måste om dem säga, att "hwardera wehl
förstår Apothekarekonsten och begge äro der
flychtingar, hwilka man, gierna hielper".
Men
han tycks ha ansett sin vän Relow
förmögnare, ty han lade magistraten på
hjärtat att komma ihåg "hwad Capitael
nödwändigt måste wara underlagt uti et wehl
fournerat aphotek, och i afseende der till
berömmes apothekare ej allenast för det der
äro färdiga uti deras konst, utan ock som
hedersamma handelsmän hwilken wärde mycket
består av deras förmögenhet i egna medel och
god credit, lärandes Staden och landet föga
wara betient af någon Apothekare, som
hwarken förmögen at anskaffa eller och at
försälja medicamenter för billigt pris
änskiönt han elliest berömligen förstode sin
konst".
Fältapotekaren hade emellertid en mäktig
gynnare i den berömda
Urban Hjärne
vilken var vice president i den berömde
Urban i Collegium medicum och hade lovat att
hjälpa Haggeus till apoteket i
Gävle.
Hagggeus blev antagen till apotekare i
staden år 1716. Dessförinnan fick han
undergå examen i ovannämnda kollegium inför
doktorerna Johannes Berentz
innehavare av apoteket Björnen och
Basilius Teuchler innehavare av ett
apotek Lejonet.
I det
latinska mästarbrevet betygas att Haggaeus
förhörts om olika hälsoörter, träd och
barker, metaller och mineraler.
Han
hade blivit förd ut på öppna fältet och där
utfrågad om nyttiga växter. Han hade svarat
icke mindre hastigt än rätt.
I
Gefle övertog Haggaeus Falcks "förfallne
Apoteqe" och gifte sig med hans änka. Vid
hans död 1724 värderades apoteket med
medicamenter och instrument till 7 033 Dr.
kpmt.
Änkan
underhöll nu åter apoteket. Det sköttes av
provisorn (provisor = examinerad apotekare,
som tjänstgör på annans apotek,
Karl
Einar Johannessons egen anm).
W Thyge Hassenbalck, vilken gifte sig
med änkans dotter Lena Margareta. År
1731 ingav Hassenbalck ansökan om att få
övertaga apoteket, där han tjänstgjort i 7
år och under samma tid "med all
beskiedelighet" som änkan erkände, förestått
det.
Själv
förmodade han och, att doktor Pelt, vilken
haft överinseende över apoteket, liksom
andra vilka där betjänat sig med
medikamenter, skulle kunna intyga att han
alltid uppfört sig med all flit och
redlighet.
Efter
examen inför kollegium blev han apotekare
och den 13 januari år 1752 avlade han
apotekareeden; "Jag Thyge Hassenbalck osv
lovade och svor därvid, att vara konungen
huld och trogen och förhindra, att han bleve
enväldig".
"Thetta
alt will och skall jag troligen efterkomma,
som en upriktig och rättwis Apotekare ägnar
och anstår, utan att påfunt och arga list
och til den ändan wid thetta mig nådigast,
anförtrodde Ämbete således uti alt mig
förehålla".
För
150 Dr.smt. hade apoteket tullfrihet,
bewiljad av riksdgen 1719 och 1724.
Hassenbalck kunde också säga, att han var
"så soignerad med Materialer och goda
Medicinalier så att staden och landet
blifwit och framgent kan blifwa med
oprichtiga och goda Medicamenter betiente
till det pris som medicinal Taxan
föreskrifwer".
Under
40 år gick apotekaren och satte läkeörter på
den 882 kvadratalnar stora kålsängen nr 38 i
storstängslet utom norra tullen. Den ängen
hade varit i apotekets ägo i 60 år.
Hassenbalck kunde också säga "jag har ock
inrättad så fullkomlig laboratorium som till
ett apothek hörer och Medicinal örternes
planterande till allmän nytta och i öfrigt
på allt sätt fullgiöra min skyldighet som en
Apothekare".
Försäljningen av "brännewin, wijner och
destillerade liqueurer" avsade han sig att
sälja år 1767 för att slippa taxering
därför. De destillerade likörerna hade för
övrigt ingen åtgång påstod han.
På
Löten mitt emot fältskären Cadovils stall
och trädgårdshörn hade Hasselbalck en
grästomt. Runt omkring apoteket stod annars
tork och badstugor, om vilka Hasselbalck
klagade, att de eldades så vårdslösts att de
flera gånger fattat eld och satt "oss der
näst gräntsande" i skräck och ängslan.
När
Hassenbalck hastigt dog år 1772, anbefallde
hans döttrar, at vilka en var gift med
stadsläkaren Cornelius Hegardt att
provisor Lars Luth skulle få övertaga
apoteket. Magistraten instämde däruti, då
Luth var "kiännare av härwarande apotek och
hwad därtill hörer, han också av V.
apotekare i liftstiden ägt godt låford om
all till apothekarekonsten ägande
ärforderlig insikt, drift och skicklighet".
Redan
på den tiden hade apotekarna förvärvat
konsten att skriva dåligt, åtminstone
Hassenbalck skrev sådana inlagor att man på
ett apotek ännu skulle kunna få ut
medikamenter på dem!
---------------------------------------------------------
|
|
Under 1700-talet var i
2:a kvarteret vid Gammelbron en liten
sedermera inbyggd gata, kallad
Nålmakaregränd efter den wittenbergska
gördel- och nålmakaren Johan Ernst
Trautman, som slagit sig ned där.
58. Johan Ernst Trautman, Anna
Estman, Johan Gabriel Trautman, Anna
Elisabeth, Peter Lundberg
Hans gård var på fast grund "med
kryddgård midt emot öfwer åt ån till". I
gården var det två förfallna rum utan
bod. Därinne satt nålmakaren och hans
lärgosse vid arbetet.
Verktygen och redskapen utgjordes av
svarvbänk och nålstol, skruvstäd och
slipstol, lödbult, huggyxa, hammare,
tång, saxar, ståltråd och cirklar.
I den närbelägna ån fick han mot
en avgift av 3 Dr. Kpmt. om året
idka fiske. "å bägge sidor af
kongsådran, neml. ifrån
staquetet å södra sidan och
Besökaren Holmbergs gårds
wattubrygga å den norra, till en
Stenhare emot Besökaren
Brändströms gårdstomt".
I yngre år var nålmakaren även
med i besättningen på
Fredriksskans fästning. Men
annars äro uppgifterna om honom
sparsamma. Han tycks ha varit en
mycket fattig hantverkare, nöjd
med det lilla arbete han hade
och sina tyska böcker.
Mäster Trautman dog den 24 juli
1769. Han var gift med
Anna Estman och hade
med henne bland flera barn sonen Johan Gabriel,
som var besökare vid tullen och
dottern Anna Elisabeth
som var gift med visitören
Peter Lundberg i Stockholm.
Övriga barn dog unga.
Bouppteckningen sade att "boet
är fattigt och ringa" och änkan
hade det bekymmersamt, 1767 hade
nålmakaren efter Peter
Axbergs svärmoder övertagit
kållandet nr 23 i storstängslet
nr 3 utanför norra tullen om 810
alnar. För det hade han lämnat
avträde och då betalningen
krävdes, kunde hon, "såsom en
blott och urfattig Enka, den
där, gud bättre, ej äger nödigt
lifsuppehälle" ej komma ut med
den utan måste avstå kållandet.
Änkan tycks ha bott kvar i
nålmakaregården, men sonen
flyttade till l:a kvarteret, där
först han och sedan hans hustru
höll krog. Men tyckte att det
var för trångt med krogarna där
och ingav därför följande inlaga
till magistraten den 23 april
1766.
Ehuru Högädla
Magistraten behagade Höggunstigt
stadga och tillåta, det jag så
wäl som the övrige, hwilka för
innewarande åhr åtagit sig
Krögerie näringen, måge ega
tilstånd, til af sättningens
befordran, at hålla
2 a 3
krogar hwardera, lärer
förmodligen aldrig Dess mening
warit at dessa Hjelpekrogar
borde sättjas så nära och in til
hwarandra at then ena skulle
wara den andra tillast, som
igenom åtskilliga
omständigheter, i det fallet
händer. Icke dess mindre och som
jag undertecknad nu mera fått
förnimma, det afskiedade
Tullskriftwaren David Schenling
och murgesällen Olof Wiman
straxt brede wid mig inrättat
hwar sin krog neml den förre hos
Båtskiepparen Wahlman och
den sednare hos murare
Ösbergs Enka, hwarigenom
händt det uti l:a qvarteret och
bredewid mit hemwist, innom et
af några famnars ställe,
gifuies
5
ställen, hwarest krögerinäringen
idkas, då deremot uti mer än
halfwa delen af Staden eller
3:dje och 4:de qvarteren ej
giftoes
mer
än
1
a
2
krogar. Och sådan när
sammanträngningen af krogar ej
annat kan än, som förr sagt är,
för flera omständigheter medföra
för dess ägare, både minskning i
afsiittningen
med flera olägenheter. För den
skull
fornlåta
hos Högädle Magistraten jag
allerödmjukast underställa, om
icke wederbörande måtte
Höggunstigt, warda tillhålla,
til förekommande af krogarnas
förfång och til deras egares
fördel, af, ifrån mig på något
längre afstånd, samt i den
öfriga den af Staden afflytta
deras Hielpekrogar, och giör om
Höggunstig willfarighet jag
härutinnan mig så mycket mera
försäkrad som innan jag til
krögeriet hos
Stadsbokhållaren Sundler lät
mig anteckna, jag äfwen hos
honom i denna omständigheten,
eller at flera krogar skulle
sättias nära intill mig, gjorde
uttryckeligit förbehåll.
Med djup wördnad
framhärdar
Högädla Magistratens
Allra ödmjukaste tjenare
Joh. Gab. Trautman
Magistraten
avslog hans begäran. Den
hänvisade honom att lika väl
som andra öppna krogar på
två eller tre ställen i
staden att öka sina
inkomster.
När Trautman krögaren supit
sig full, blev han mycket
oregerlig, fast han annars
var "beskedlig nog". Hur
våldsam han kunde bli när
han var full, visade han om
aftonen den 30 april 1771.
Han kom drucken hem till sin
ålderdomsbräckliga och sjuka
mor och kallade henne "Trållkärring,
satans kärring, luder, nöt,
wrak och gamla häxa". Vidare
grep han henne så hårt om
handlederna och armarna, att
hon fick blånader på dem.
Nålmakaränkan skickade efter
adjunkten Lindlöf vilken
gick dit för att tala om för
sonen nyttan av ett kristligt
leverne. När Lindlöf böljade
förebrå sonen för att han slagit
sin mor gick sonen ut ur stugan.
Lindlöf följde efter honom ut på
gården. Då frågade sonen "med
mycken ifwer och ondska" vad
hade Lindlöf där att göra samt
"stötte Lindlöf för bröstet".
Trautman dömdes till 20 dagars
fängelse på bröd och vatten samt
att göra offentlig avbön till
sin moder. För svordomarna och
misshandeln av Lindlöf fick
Trautman dessutom böta. På både
det lugna och våldsamma livet i
en gammal gränd ger sålunda
Nålmakaregränd ett gott
stickprov.
Av
en till magistraten år 1735 ingiven
böneskrift från bagarämbetet vill det
synas som om det då icke varit
sötebrödsdagar för skrået. Skriften var
undertecknad av bagarna Johan Hytter
och Conrad Waltman, vilka
försäkrade att "uti Staden med Bageriet
ej mera är at bestrida än af 2:ne bagare
dermed komma wäl till rätta var för
tvenne mästare måst förfoga sig från
staden".
462. Waltman - bagare.
Till sina villkors förbättrande
önskade de bli befriade från
husbehovsaccisen med vilken bagarna
i andra städer ej blevo betyngade.
Till denna begäran förmenade de sig
ha desto bättre skäl "som man aldrig
något bakar till husbehof, utan
förseer Hushållet med det överskåts
Bröd som til Sahlu bakas men till
wår stora skada blifwer oförsålt
liggande".
De tyckte också, att 10 Dr.
silvermynt i bakugnspengar var för
mycket och att det kunde räcka med 8
Dr. silvermynt i enlighet med
kungliga förordningen av den 31
januari år 1696 "angående
hwarjehanda missförstånds
förekommande med Bröds Bakande"
vilken de önskade skulle årligen
uppläsas i predikstolen såsom förr
varit fallet men kommit ur bruk.
Emedan det varken i staden eller på
den omgivande landsbygden fanns
tillräckligt förråd av vetemjöl
menade de vidare att det skulle
befordra bagerinäringen om de finge
tillstånd att få handla såväl
spannmål som vetemjöl i Uppland.
"hälst det, mycket sällan till
Staden något deraf föres och när det
änteligen skier, blifwer det samma
så till priset uphögt, att man
derwid ej finner sin utkomst utan
måste derpå åtskillige resor känna
sin förlust".
De påpekade tillika, att, fastän
mjölet i Stockholm vore billigare,
var det där lättare vikt på en del
slags bröd: de ville därför ha
lindrigare brödtaxa.
Som bagare i andra städer,
önskade de även ett par egna
kvarnstenar i stadens kvarn, "hwilket
härstädes tillförne brukeligt
warit som ännu är uti minne".
Endast bagarna borde anfördes
ytterligare, tillåtas fournera
främmande fartyg med skeppsbröd.
"hwilket hit intils med
mångfaldige tillfällen blifwit
oss af några handlanden betagit
ehuru dessa ej erlagt accis".
För övervakningens skull
tillrådde de "at Visiteurerne
som ständigt wistas på sådana
Fartyg, kunde få befallning af
deras förmän derpå hafwa en
alfwarsam upsigt.
De ovannämnda bagarna jämte
bagaren Petter Evert sökes
1739 även befrielse från
vretskatt för den stadsjord vid
Sörby urfjäll "som dem till
samfällt nyttjande för detta
blifwit förunnad och anslagen".
Av den hade de ingen nytta, ty
folket i Hemlingby rev
gärdsgårdarna för att få nedgång
till sjön.
250. Evert -
bagare, Christina Machei, Brita
Regina, Johan Petter, Catharina,
Johan Uddo Evert
Att döma av Conrad Waltmans
ansökan om en rådmansbefattning
år 1749 tycks det dock icke ha
varit så nödställt för honom.
Han hade då varit bagare och
skattedragare i 23 år, "och
under samma tid hwarit ansedd.
En ibland de högsta så wähl uti
Crono som Stadsens utskylder af
Hantwärcks Societeten".
Sämre var det i nu skildrade
dåliga tider för bagaren Petter
Evert, vilken vid sin död var i
skuld till flera borgare i
staden, så att en del av barnens
faddergåvor måst pantsättas.
Hans bagarebod på
Brädtorget
öster i staden, stod uppgiven
för utlagor. Han hade emellertid
en gård på fast och fri grund
"belägen uti första qvarteret
här i Gävle intill
brukspatron Peter Strömbäcks
tomt och gentemot afl.
skomakaren Flinck änkas gård
öfwer gatan i wäster".
Bagaregränd har fått sitt namn
efter denna gård. Husen bestod
av två byggningar vid norra
sidan om porten med sal,
kammare, kök och bagarstuga med
bakugn samt torkstuga. På
stallgården var det en bod vid
mangårdsporten, stall och fähus
med avträdesrum under ett
taklag. Vedlider vid
stallgårdsporten och en
kryddgårdstomt i öster på gården
vid några körsbärsträd.
Han var gift med Christina
Machei och hade med henne
fyra barn. Brita Regina
vid faderns död 25 år gammal,
Johan Petter 20 år,
Catharina 17 år och Johan
Uddo Evert 13 år. För den
förstnämnde sonen blev Conrad
Waltman förmyndare och för den
sistnämnda bokbindaren Esaias
Sandman.
Jean Udde blev enligt prosten
Melanders attest döpt den 22
april 1733. Vittnen var
Lieutenanten Johan Solander,
conrector schoelae herr
magister Mathias Smaraeus,
inspektor Peter Wahlman,
fältskär Johan Wulff,
Lieutnant Solanders fru
madame Hartman, madame
Pabst samt jungfru Machei
Var Johan Uddo fattig, hade han
emellertid fått en arbetssam och
livlig håg som faddergåva av
naturen. Ung, blev han mästare i
yrket, och hade planer på att
öppna en brödbod som blivit
inrättad i vagnslidret hos
kakelugnsmakaren mäster Nils
Ullgren gentemot
stadssekreteraren Johan
Nordenlöfs gård på
Kyrkogatan.
I närheten bodde den sluge och
snåle bagaren Olof Åkerquist
som blivit bagare i staden år
1746 trots motstånd från Conrad
Waltman och änkan Christina
Evert vilka invänt, att
avlidne bagaren Johan Hytters
son Olof borde bli sin faders
efterträdande i yrket. Men
magistraten hade funnit, att
Olof Hytter ej var gesäll och
dessutom icke myndig men att
"dess moder Magdalena Hytter
förklarat thet hon i herrans
namn beslutat att träda i
äktenskap med Olof Åkerquist,
det han och sielf wid handen
gifvit hwar medelst Hytters
sterbhus blifwer försörgt och
inga flera mestare än förr i
staden antagne".
Gesällen Åkerquist fick sålunda
slå sig ned som bagare i staden,
men kanske var det motståndet
från familjen Evert då som nu
kom honom i minne så att han
härvidlag beslöt att hindra sin
"unge Embets Broder".
I ett brev den 24 mars 1762
klagar han över Johan Uddos
avsikter "För den skull, och
emedan detta skulle aldeles
lända till min förtryckelse och
förfång at just på samma gata
hwarest ingången är till min
gård, beställa en Bagare Bod,
hälst och emedan jag på den
trakten dessförutan är nog
omgifwen med sådana
försäljningsställen har jag att
derföre funnit mig föranlåten
häremot aldeles Protestera hälst
och emedan mäster Evert, torde
och för sin del tycka illa wara
om jag heller någon annan skulle
en dylik försäljning anställa på
gatan frammanföre hans gård och
lärer han deraf kunna pröfwa at
ej tillfoga mig hwad han siälf
ej kunde tåla".
Mäster Åkerqvist som även
fann tilltaget "aldeles wara
stridande emot wåra
samfundslagar at den ena
EmbetsBrodern och med borgare
skall så när tränga sig in på
den andra, honom till men och
hinder i dess avsättning"
ställde under den högädla
magistratens omprövande om icke
unge mäster Evert kunde
förbjudas att öppna bagarebod på
hans gata.
Johan Uddo fick ta del av
besvärsskriften och blev honom
icke svaret skyldig i sina
förklaringar "Sant är wäl det,
at hos Kakelugnsmakaren
Ullgren jag tänckt inrätta
en bagarebod uti dess lider åt
Kyrkogatan men at den skal wara
mäster Akerquist till förtryck
och förfång och just av den
grund förbjudas at den blir på
Kyrkogatan, där Åkerquist bor,
hoppas jag i största ödmjukhet
det Högädla Magistraten så
mycket mera warder finnande
obilligheten, som den blir ett
godt stycke ifrån Åkerquists
gård och icke där han äger sin
ingång, som han säger, dessutom
är icke vart finna så här i
staden, som i Stockholm, Upsala
med flera ställen at flera
Handels och bagarebodar finnas
på en och samma gata, ja gent
emot varandra utan at kunna
säijas sådant wara stridande
emot samfundslagarna, hwadan och
Högädla Magistraten Gunstigts
förunnt min k. Moder å nya
Rådhustorget få uppsätta en bod,
gent emot min Swågers uti
Rådman Berggrafs
gård, som och min Moder flera år förr
ägt bod i Blombergska gården och
således äfwen på en och samma gata, som
bemälte Gylander bor, utan at
samfundslagen blifwit rubbad eller
klagomål hos Högädle Magistraten spords.
Men af Mäster Åkerquist korgkäringar
icke allenast setat gent emot wåra
bodar, utan ock på sjelfwa bodtrappan är
bewisligit, men därigenom tror Åkerquist
ingen förargellake eller hinder i
afsättningen, som han nu så mycket
öfwerklagar, men wi likwäl hittills icke
welat omnämna, skulle ock nu icke skjedt,
om han icke själv därtil gifvit
anledning".
Slutet på bagarens visa blev
också att Mäster Jean Udde fick
sin bod hos kakelugnsmakaren
"att hafwa bröd uti".
Johan Uddo var en hurtig ung karl
som inte jämt stod i bageriet.
Han även klädde sig i
ryttarmunderingen med karbin, pistolar, sporrar och hatt med
guldgalon.
I bageriet fanns en siktkista, 2
baktråg, femton bakbräden, 1
bakbord, ett par vågskålar av
koppar "med defecta wichter"
samt en harpa.
Uddo tycks ha kunnat hävda sig
både bland krigare och bagare.
Rörelsen blev aldrig stor, men
han avled utan att vara
skuldsatt den 28 mars 1968 och
hade bl a en del boskap och
hälften i en gammal sjöbod vid "Smäckeån"
i lag med repslagaren mäster
Bihr.
Mäster Johan Uddo var gift med
Elisabeth Christina Hedberg
och hade med henne två barn,
Johan Uddo som vid faderns
död var 4 år gammal och
Margaretha Christina 2 år,
för vilken bagareåldermannen
Peter Gyllander åtog sig
förmyndarskapet.
I 1700-talets Gävle var han en
företrädare av en småborgerlig
rokoko med pudermjölet rykande
kring sin bomullsmössa.
---------------------------------------------------------
En obotfärdig
fältskärsgesäll.
Garpar, skampallar,
snusning i kyrkan, trumpetere
och bröllopsfärd,
absolutionsexamen.
|
|
I våra städer har många driftiga
köpmän och skickliga hantverkare
varit inflyttade tyskar.
Avigsidan på deras
dugliga kraft var
hänsynslös framfart, som
i vardagslivet gjorde
sig gällande i ett
skråaktigt översitteri
mot den lugnare och
trögare befolkningen av
svenskar och
försvenskade.
I fall som efter 260 år
kunna betraktas som
löjliga eller snarare som
oförskämda, verkar det
som markschreiern
överlägsna handrörelser
mot den gapande hopen.
En söndag på senhösten
år 1727 satt
församlingen medan
klockorna ringde till
högmässa och väntade på
fältskärsgesällen Friedrich Freygang, som
"för begånget enkelt
hor" för första gången
skulle stå på "plichtepallen".
I kyrkolagen stod det
"at den som skall
undergå kyrckioplikt,
bör stå på plichtepallen
i från den tid det
ringer andra gången" men
fältskärsgesällen
dröjde. Man hade redan
läst syndabekännelsen,
utan att syndaren
kommit. Då det omsider
hördes hästtrav,
svängde 2 slädar upp mot
kyrkan och ett sällskap
steg ur. Sällskapet
bestod av
fältskärsgesällen
Friedrich Freygang, hans
äldre broder Christian Freygang, även han
fältskärsgesäll, deras
lärgosse Johan Smitt 13
år gammal samt
perukmakaregesällen
Philip Brerner.
Man hade blivit fördröjd
"en liten stund" eller
"2:ne minuter" hos
handelsman Tetting där
Friedrich "fådt sig en
sup brännewin med
droppar uti som hans
broder gifwit efter han
befunnit sig sjuk". I
svarta kläder och "en
allonge Peruque" gick
Friedrich till
skampallen, som stod
uppställd vid västra
dörren där klockaren
sade åt honom att stå på
knä. Friedrich vände
emellertid pallen "til
qwinfolksidan" och
ryggen åt predikanten,
varefter han "ibland
stått på knä, ibland
setat och ibland stått".
195. Johan Tetting
Under predikan skickade
Friedrich hem sin
lärgosse "efter snus åt
honom". Gossen var snart
tillbaka och sedan
lärgossen "litet
klappat" på kyrkdörren,
kom han in med snuset.
Då Friedrich "utdelat
och praesenterat" snuset
till karlarna i närheten
fick han dem att "i sine
kappråckar" stå
runtomkring pallen så
att församlingens
blickar inte kunde nå
honom.
I hopen kring pallen,
var utom brodern och
perukmakaregesällen
Philip Brerner,
guldsmedsgesällen Lang,
hattmakaregesällen
Petter Fyrith samt
vågvaktmästaren Gaertner.
När "sista värsen blef
siungen" gav sig
Friedrich och hans
sällskap i väg och åkte
hem på slädarna.
I porten till skeppare
Jonas Isbergs gård där
Friedrich bodde, stod
trumpetaren Berg och
"skötte litet" i sin
trumpet som Berg ville
"probera". Hela
sällskapet tågade in
till Friedrich och hans
hushållerska Anna Westring och bjöds på
"en sup bränwin". Efter
middagen tog gästerna
avsked utom trumpetaren
som skulle följa
fältskärsbröderna "til
et bröllop, uti Bäck" på
vilket skeppare Isberg
förut åkt i väg till
"Walbokyrckian". Sedan
Friedrich och hans bror
"läst i en bok" åkte
bröderna vid fyratiden
iväg till bröllopet
medan församlingen gick
till aftonsången, då
Berg "åter blåst på
gatan" och "ibland blåst
Marche".
Från bröllopet kom de
tillbaka först vid
fyratiden på morgonen.
Skeppare Isberg anlände
hem först på
tisdagsmorgonen och
sedan var de "inne hos
handelsman Wandell".
Då Friedrich sig "så
skickat och öfver sin
synd fullt sinne
betygat" instämdes han
samma dag till
kyrkorådet, där han blev
"quästionerad" av
stadsfiskalen Johan
Röök inför
kyrkoherde
Westerman, borgmästare Gerdzlowivs,
rådman Bahde samt kyrkovärdarna
Petter Unonius och
Friedrich Ennes.
Fältskärsgesällen
Friedrich Freygang
tillfrågades, om han
"skickat sig som en
botfärdig syndare" varpå
han svarade: "ia och at
han icke annat wet".
Kyrkorådet var av annan
mening och Friedrich
fick stå tre söndagar
till på skampallen,
varjämte brodern
Christian och
perukmakaregesällen Philip fick
böta 24 resp 18 Dr. kpmt.
Det bestämdes dessutom
"at den som hädanefter
för någon begången
missgärning, skall stå
kyrkostraff bör förut
innan absolutionen
undergå behöring Examen
hos Capellan, som "hafwer
wekan".
Man kan förmoda att de
tre gesällerna vid den
domen betraktade de
vördnadsvärda herrarna i
kyrkorådet som riktigt
tråkiga, gamla
perukstockar.
---------------------------------------------------------
|
|
Ett synnerligen
originellt inslag finner
man i stadens musikliv
under 1700-talets senare
hälft, nämligen piparna
och trumlarna. Några
anteckningar meddelades
om dem redan i höstas i
en artikel, betitlad
"Brandtrummor och
tornväktarens lur. Men
enär det där sysslades
mest med brandvaktens
sammansättning, torde
några fullständigande
uppgifter om
trumslagarna och piparna
i alla fall nu försvara
sin plats.
I artikeln "En
urmakarefamilj"
omtalades även en
brandvaktskarl Peter
Forsberg, vilken var
gift med urmakaren
Mathias Blombergs
dotter. I själva verket
heter det om honom att
han "lärdt och förstår uhrmakarekonsten at dels
förfärdiga nya uhr, dels
och förbättra gamla för
dem, som honom "därom
anlita". Med honom slöt
handelsman Johan Tottie på
handelssocietetens
vägnar överenskommelse
år 1766, då Forsberg var
volontär vid Hälsinge
regemente, att han
skulle bli pipare vid
brandvakten. Förslaget
godkändes av
magistraten, som ansåg,
att det skulle tjäna
"till icke mindre
uppmuntran för manskapet
än lyster för Staden"
att det funnes en
pipare, som blåste
revelj och tapto
tillsammans med
trumslagaren. Då lönen
var ringa, skulle
Forsberg även få laga
klockor, ehuru han icke
hade rättighet att hålla
lärgosse eller
gesäll.
529. Petter
Forsberg, Anna Greta Blomberg
Trumslagaren hörde icke
samman med brandvakten
ursprungligen. Borgaren
Olof Dunder och
gatläggaren Johan Sik
kallades "Stadsens
trumslagare". De togo
avsked från tjänsten
1769. Orsaken torde ha
varit att de fingo gå i
dåliga kläder. Så
berättas samtidigt om
två andra trumslagare,
att de brukade "egna
slarfwiga och till
färger olika kläder".
152:
Olof Jansson Dunder
Trumslagarna voro vid
denna tid fyra, År 1768
hade man funnit
"nödvändigheten af Fyra
ständiga i synnerhet at
de förre, två på wakt
varje natt woro högst
oumbärlige ej mindre wid
sig yppande
Eldswåder, at hastigare
än med klockorne skje
kan, wäcka och mana ut
folck till släckning, än
eliest wid hwarjehanda
tillfällen, såsom ock tå
Borgerskapet till fot är
i gevähr; ej at förtiga
den heder och lustre det
är för Staden at Trummor
och pipor röras morgnar
och aftnar". De skulle
avlönas dels med
brandvaktsavgifterna,
dels med frivilligt
sammanskott. Det blev
dock "mycket disput" om
detta beslut.
Handtverkssocieteten
höll ett stormigt
sammanträde och hade en
votering, som utföll så
att underhålla
trumslagare och pipare.
Även i fiskaresocieteten
yttrade sig några mot
dem, men borgerskapets
äldste och magistraten
vidhöllo sin åtgärd.
Sedan, som nämnts, två
trumslagare begärt och
erhållit avsked, blev
det året därpå slut med
trummandet. Detta
berodde därpå, att
stadssekreteraren
Engmark,
brandkommissionen
olovandes, tillåtit en
av trumslagarna Jäderbom,
att resa till sjöss med
skepparen Söderström.
Den andre trumslagaren
ville icke trumma ensam.
När Jäderbom kommit
tillbaka, rymde han
strax, och då han
återhämtats, tredskades
han länge, så att denna
"ej mindre hedrande än
nyttiga inrättning" med
trummandet syntes på väg
att taga slut av sig
själv.
Till bättre ordning vid
brandvakten befalldes,
att ingen finge tjänst
där annat än på nio år.
Förut hade det varit tre
år, men då hade en hel
del löst folk kommit
dit. Hela brandvakten
skulle få nya kläder.
Lönen för trumslagare
bestämdes till 279 daler
kopparmynt och för
pipare till 340 daler
kopparmynt om året. Det
ordnades även, att
trumslagarna skulle göra
tjänst vid stadens
infanteri "vid skeende
paraderingar". Man ville
för allt detta ha två
ordentliga trumslagare
och genom bemedling av
kapten Carl Gustaf Skogh
vid Hälsinge regemente
fick man tag på två
halvvuxna drängar, Jonas
Ekman och Hans Hammar,
vilka skulle antagas i
stadens tjänst på tolv
år. Trumma skulle de få
lära hos trumslagaren i
Haga i Arbrå, Eric
Palmblad. "Undertecknad
Compagnie Trumslagare wid Anbro Compagnie och
Kongl. Hellsinge
Regemente, förbinder mig
härmed på det
kraftigaste att i de
ärfoderlige Trumslag som
wid tienstgiöring och
Paradering, i Gefle
stad, förefalla kan,
Behörigen och med all
achtsamhet och flit
inöfwa de mig
anförtrodda lärlingar",
skrev Palmblad i juni
1771.
Han lovade, att de
skulle komma tillbaka
med full skicklighet.
För att uppmuntra
ynglingarna bestämdes
att de utom nya
brandvaktskläder skulle
få särskilda kläder att
bruka vid
trumslagningen. Hos
Palmblad skulle de lära
sig "slå Revaille,
Tapto, Larm och
ärforderliga paraderings-
och marchestycken".
Deras tjänstgöring
bestämdes i kontraktet
så, att de skulle
vardera natten förätta
brandvaktstjänst jämte
det ordinarie
brandvaktsmanskapet och
därefter tillsammans vid
nattvaktens slut slå
revelj.
I oktober var Palmblad
tillbaka i staden med
ynglingarna för att i
synnerhet erfara, "huru
theras Trumslag med
Piparnas stycken
sammanstämde". Inför
magistraten sade
Palmblad, att "thesse
jelse, at the af honom
lärdt alla de
Trumslagningsstycken,
som någonsin här
behöfdes och at de
numera, efter gjorde
försök först enskilt med
Piparna och ther imelIan
wid Tapto och
revaileslagningen the 5
nästförl. dagar med
piparne wäl instämde".
Ekman, som var 21 år, blev
genast brandkarl, men Hammare,
som var 17, "war alltför wek
därtill". Manskapet ville ej
heller ha honom med sig. Men det
invändes, att det icke
erfordrades någon särskild
styrka att följa omkring på
gatorna och bära "skramlan" utan
fastmera "achtgifwenhet och
tillsyn", därutinnan han såsom
en ung dräng borde kunna
fullgöra sin skyldighet lika väl
som en stadig karl. Han skulle
dessutom få en av de stadigaste
karlarna till kamrat på vakterna
och skulle genast få börja.
"Dahlman eller någon annan
orklös Brandwaktskarl" skulle
genast avskedas.
Den som haft största bestyret
med trumslagarna var
grosshandlaren Carl Cornelius
Muller, vilken även var
anställd vid stadens infanteri.
När han tog avsked därifrån
skänkte han icke blott en fana,
utan även två mässingstrummor,
på vilka trumlarna sålunda fingo
slå vid alla upptänkliga
tillfällen.
462.Carl Cornelius Müller.
Källor:
På 1700-TALET - Del
III, häfte 9 - av Karl Einar Johannesson
samt
Erik Sehlberg.
Gefle och dess slägter.
Bibliotekarien som skrev rent dessa teckningar.
Skulpturen av honom.
---------------------------------------------------------
Länkarna
samt bilderna av Sehlbergs anteckningar som kompletterats
till
materialet är sammanfattat av Lisse-Lotte Danielson
Gå till 
Startsida
Senast uppdaterad:
2012-04-25
