Karman, Havens Barn I. Del 11.
Gå till Startsidan
Senast uppdaterad:
2010-09-20
Havens barn/Ensamhetens
ansikte, del 14.
Vi går ut mot udden som ger fri sikt in mot det lilla fiskelägret längre bort.
Där kan vi osedda spana in mot husen. Vid bryggan ligger en båt på tomgång, vi
hör tändkulans långsamma metalliska klang poetiskt och starkt, avgasröken puffar
rytmiskt mot himlen.
– En Atlas 46a, säger jag triumferande, hörs på ljudet…
– Äh…, en Bolinder 51a, hörs på klangen…, Kajsa retfullt.
– Suck…
– Ser du nån, verkar ju folktomt…
Kajsa tvärstannar plötsligt.
– Lyssna.
– Helikopter…, en helikopter… fort!
I samma ögonblick som vi kastar oss in i de taggiga havtornen dånar helikoptern
fram över trädtopparna ovanför oss.
Den sveper så lågt att jag kan se flygvapnets emblem på undersidan. Vi känner
vinden från den väldiga propellern och ljudet är öronbedövande starkt. Den
ligger stilla ett ögonblick rakt över oss, gör ytterligare ett svep över viken
men glider sen långsamt bort mot fastlandet och blir en surrande prick för att
slutligen försvinna.
– Fan va nära, dom såg väl inget? Kajsa har fått tillbaka sitt rappa tonfall.
Vi ligger bland de taggiga buskarna i flera minuter för att förvissa oss om att
helikoptern inte återvänder.
Längst ut på udden kan vi se in mot viken och husen. De fåtaliga husen ligger
tätt och det lilla kapellet som byggdes av öns fiskare en gång i tiden ligger
vackert nära husen. Vid den lilla bryggan ligger några fiskebåtar tätt intill
varandra.
Fiskebåten lägger ut från bryggan och vänder mot oss. Sakta passerar den där vi
ligger och trycker. Den ökar farten och försvinner ut mot öppna havet. Skepparen
ser inte ens mot vårt håll.
Vi lämnar stranden. Går in en bit i skogen och sätter oss på varsin sten. Kajsa
plockar fram en fimp och drar några bloss ger den till mig.
– Dom vet nog att vi är på rymmen, säger hon, måste vara försiktiga...
– Nu vet vi hur det ser ut, vi smyger dit i natt, tar vad vi kommer över, finns
en jordkällare utanför husen. Såg du, säger hon plötsligt.
– Bara dom inte har vakthundar…, hatar hundar…
– Fiskare har katter…
– Farsan hade en, hette Mozart...
– Är väl bara strömming i jordkällan…
– Eller strömmingssoppa, bä… Kajsa grimaserar.
– Saltströmming och potatis…
– Ägg…
– Pannkaka…
– Böckling…
– Köttbullar…, Kajsa skiner upp…
Ordleken gör oss hungriga. Vi har bröd och smör och några konservburkar, räcker
väl ett par dagar. Kaffe, en vattendunk, en kasse pilsner vi snott från Henriks
pappa. Batteriradion vi lånat av Åke är obrukbar efter den stormiga överfarten.
Den andra dagen övergår till kväll och augustimörkret faller över oss. Från
havet kan vi höra ett dovt dunkande från en båt på väg ut för nattens fiske.
Myggen är besvärlig och vi tänder ett par stearinljus för att mildra deras
attacker.
– Du vet väl att det finns spöken här!
– Men sluta!
– Läst om…, det är nån kärring som springer omkring när månen lyser. Jag
undviker Kajsas blick. Hon springer på stigarna, badar ibland... i dammen... öns
killar brukar smyga omkring för att se henne svepa av sig kappan och glida ned i
vattnet, barn har försvunnit här, som aldrig hittats...
– Lägg av, är hon gengångare?
– Näe, gengångare kommer tillbaka från de döda, har kvar saker att göra på
jorden. Irrar omkring i skuggan liksom, ofarliga…
– Verkar kusligt, Kajsa ser sig om.
– Ett tips, vill du slippa besök av gengångare ska du strö granbarr utanför
huset, dom gillar inte stickor i fötterna.
– Jaha…, då vet jag…
En olustig känsla smyger sig över oss. Skogens alla ljud blir nära och vi hör
hur vinden känner på kojans väggar och tak. Det är sent, det är svart och kallt.
Spökvärlden känns kusligt mer verklig än verkligheten själv.
– Vi tar pilsner.
Jag rotar i påsen och hivar upp en flaska, ger till Kajsa. Jag slår av kapsylen
på ytterligare en och slukar den på en minut.
– Kan du någon rolig historia?
– Äh, kan du räkna upp alla djur som börjar på B?
Känner mig uppsluppen och glad, mina kinder är röda av upphetsning efter
pilsnerdrickandet. Tomflaskorna hivar jag ut i skogen med ett rungande tjohej.
– Va är du för en, professor eller… Kajsa korkar fnissande upp ytterligare en
flaska.
– Nåt ditåt…, säger jag tjurigt…, fast jag är den ende i världen jag vill känna
ordentligt… om man är ensam har man bara sig själv, kommer inte undan … som en
spegel, man ser bara sig själv…
– Åh va...
Vi sitter tysta, elden har falnat, glöder bara. Kajsa kryper upp intill mig, jag
känner värmen. Jag trodde att när man blir kär så gör det ont ett tag, men sen
gör det inte så ont längre. Men jag börjar förstå att det inte är så. Man känner
nog som jag gör nu, en känsla som ökar på hela tiden.
Jag kramar henne hårdare, borrar in mitt huvud i hennes smutsiga jacka. Kajsa
trycker sig än mer mot mig. Jag får lust att känna med handen innanför hennes
kläder. Jag såg när hon tvättade sig igår.
Såg en glimt av hennes vita kropp.
Vi faller båda ned i britsen. Hon ligger intill mig. Hennes mun snuddar min
kind, eller var det en kyss?
Min hand, som jag inte kan styra, lägger sig över hennes små bröst.
Jag blundar, det är så det känns. Min andhämtning ökar på farten.
Hon är nära men ändå så långt borta. Vad tycker hon, kanske att jag är barnslig
och tafatt.
Vi ligger stilla och omslingrade. Jag hör hur Kajsa somnar, hennes såriga hand
nuddar min kind. Jag lyssnar på hennes andetag…
… jag förflyttas långsamt tillbaka till våren. I drömmen svävar jag över fjärden
in mot stan och ser cirkusparaden av lastbilar, hästar, elefanter och
lindansare.
Jag ansluter mig till den brokiga skaran av människor och djur, går med upp till
grusplanen där tältet skall resas. De livliga aktiviteterna förvandlar den
ödsliga planen till ett gungande hav av människor, bilar, djur och karuseller.
Jag tappar fotfästet och svindlar högt ovan jord. Karusellen för mig högre och
högre upp bland molnen. Långt där nere ser jag att gropar grävs, tält rullas
fram, allt under ivrigt tjoande och gestikulerande. Jag känner lukten från
sågspån och stallspillning, hör bölanden, gnäggningar och rytanden, skymtade jag
Brazil Jack? Jag ser en vacker lindanserska. Hon ler och överlämnar ett
programblad så mitt pojkhjärta slår volter.
Den stora tältduken hissas upp av åtminstone tio vuxna män. Det är en glimt av
en annan värld där undersköna kvinnor och muskulösa trapetskonstnärer är
exotiska flyttfåglar. Kanske arvtagare från gångna tiders gycklare, akrobater,
häxmästare, narrar, magiker och rättslösa resande...
Nästa dag regnar det. Den fjärde dagen på ön. Ett strilande regn som aldrig
tycks sluta. Jag gillar sommarregn, men inte nu. Allt är blött.
Papperspåsarna ligger dyblöta i mossan. Kajsas jacka ligger som en blöt kram
över en sten.
Jag ser upp mot himlen och gråheten är jämn och tjock, inte en chans till sol,
inte en spricka i taket ovanför oss. Kajsa tittar blekt och oroligt mot mig.
– Tar en tur…
– Nu? Kajsa ser förvånat på mig.
Jag går genom den snåriga skogen i gott och väl någon timme. Stranden är stenig
och den hårda vinden ligger rakt in mot ön.
Jag hoppar upp på en sten och låter vågorna svalka mina ömma fötter.
Östersjön, en av världens största innehav omgärdat av milslånga kuster och många
nationaliteter. Trafiken ökar ständigt. Dygnet runt vandrar fartyg fram och åter
med gifter ombord. En del av lasten försvinner i djupet. När enskilda, företag
och nationer rusar åstad för att ta för sig innebär det en stöld av vår samtid,
men också ett rov från framtiden.
Jag känner en svag rökdoft. Jag vänder ansiktet mot den svaga vinden ser upp mot
talltopparna. Jag förstår att rökdoften inte kommer från fiskelägret och en
diffus känsla av förvåning och undran tar tag i mig. Jag drar in luft och känner
doften tydligare.
Jag skyndar på stegen men undviker instinktivt att trampa på kvistar och grenar.
Jag halvsmyger vidare in emot ett snårigt parti med tall och gran. En och annan
buske tränger sig envist upp i soldiset. Röken känns kraftigare och påminner mig
om doften från granris.
Jag stannar bakom en stor mossbevuxen sten. Sitter blick stilla. Allt är tyst
förutom en och annan fågel som nyfiket svävar över mig. Det är blött och jag
känner hur fukten tränger igenom mina byxor.
Flygfän surrar runt mitt redan tidigare sönderstuckna ansikte. Jag reser mig och
snubblar över ett vattendränkt kärr och vidare in i ett tätt buskage.
Längre bort skymtar jag en gräsbevuxen kulle och med en räddhågsen nyfikenhet
tar jag mig hukande dit. Sitter en stund stilla för att hämta andan. Ålar mig
sakta på magen upp mot kullens topp. Framför mig ser jag glöd som falnar och en
rökpelare spikrakt mot himlen. I en öppen glänta skymtar jag något som liknar en
halvfärdig koja med platt tak och små fönster likt en kajuta på en mindre båt.
Kanske har den en gång varit det. Dörren hänger på glänt. Jag stirrar häpet
framför mig och får en impuls att vända och springa.
– Kom fram, var inte rädd!
Jag rycker till, trycker ansiktet i gräset, famlar i blötan…
– Jag har vänta på er… ni hade tur som klarade er i sjögången, jag såg er, de är
många som fastnat för gott därute, ni hade en jäkla tur… blåste hårt…
Mannen kommer närmare och ser nyfiket på mig. Han har en sliten svart kavaj och
minst lika slitna byxor. Han har grått tovigt hår och yvigt skägg. Hans grinande
tänder skrämmer mig. Han ansikte är väderbitet och ett nät av rynkor rör sig
fram och tillbaka.
Jag reser mig upp men får inte fram ett ord. Stirrar växelvis på mannen och på
”huset”.
– Du ser ut att behöva en kopp…, han gör en gest mot kojan.
I dunklet ser jag ett litet bord, en uppslagen bok. En kanna puttrar på ett
spritkök. Väggarna är täckta av gulnande cirkusaffischer. I ett hörn står en
slags bössa lutad mot väggen. Jag snubblar nästan på en eldstad med små sotiga
stenar runt.
Han slår upp kaffe, räcker muggen till mig. Jag tvekar inför den svarta sörjan men tar försiktigt en klunk.
– Bor du här… här? Undslipper det mig…
– Ni då? Säger han utan att svara., vad gör ni… här…
– Vi har rymt, ett tag… vi…
– Jag har varit här några månader, avbryter han mig, på sätt och vis också på
rymmen… Hans rynknät förflyttar sig rytmiskt över ansiktet.
– Jag jobbade på cirkus. Lejontämjaren tog min fru, hon var lindanserska, då
stack jag. Kunde inte vara kvar, jag rev kontraktet mitt framför ögonen på
direktören...
– Men… hit…?
Mannen greppar kaffemuggen, ser mot ett solbelyst hål i väggen, sitter tyst en
stund, sveper det becksvarta innehållet.
– Jag gömde mig ett par veckor vid Gråberget, hade ingenstans att ta vägen, men
där sprang det hela tiden fågelskådare så jag stal en eka… rodde på måfå mot
öarna, hamnade här…
– Men mat å så…?
– Jag var knivkastare och prickskytt, ibland uppträdde jag som benrangel. I
pauserna var jag trubadur och sjöng ryska sånger... var ibland minneskonstnär,
har skakat hand med Charlie Rivels...
– Charlie… Riv…?
... och Brazil Jack... han hette egentligen Carl Max Alexander Rhodin... dog för
några år sedan...
Jag ser på honom, hans ben har en märklig form. Den ena benet är hjulbent och
det andra kobent. Jag kommer att tänka på den
brasilianska fotbollspelaren Garincha, hans ben var böjda åt samma håll. Såg
lustigt på planen men han gjorde många mål, snart kommer han till Sverige.
– Jag är hyggligt bra på att pricka sjöfåglar med bössan, jag har lyckats pricka
fiskar med kniven, finns ett ställe längre bort där abborren ligger.
– Några gånger har jag lyckats klubba några harar, men det smakade inget
vidare... inte utan salt...
– En gång rodde jag tvärs över fjärden till Skutskär, hittade en affär och
handlade ekan full, det tog ett dygn men jag överlevde, en lotsbåt kom och
glodde men stack sen…
Den gamle mannen har inte pratat med någon människa på lång tid. Orden flödar ur
honom och han gestikulerar som ett barn över att höra sin röst.
– Du vet, på leriga vägar och iskalla vagnar blir man med tiden bortglömd. Man
sprattlar i sågspånen en stund, bugar och finns liksom inte mer…
Han ser ned i jordgolvet. Han ansikte blir plötsligt allvarligt, nästan sorgset,
rutnätet av rynkor som hela tiden förflyttat sig stannar upp.
– När jag var barn… i St Petersburg på Sommarteatern där... var jobbigt…
ryssarna gick först på teater sen när de festat i stan gick de till vårt
skuggspel… till fyra fem på mornarna… jag var liten då… bara ett barn
egentligen...
– Men någon måste väl sakna… undra…?
– Min fru var en mycket vacker kvinna. Hon hade fantastiska kläder,
sidenklänning, spetshalsduk, band i håret. För att inte tala om händerna. Vackra
händer gör en vacker kvinna ännu vackrare. Jag kände mig som en nybörjare i
kärlek i hennes närhet… saknar mig… ingen saknar mig…
Det börjar skymma. Jag blir plötsligt medveten om Kajsa. Jag ställer ifrån mig
muggen, reser mig.
– Måste tillbaka, Kajsa hon…
Den gamle mannan ser tyst på mig när jag vänder mot dörren, men så reser han sig
plötsligt och rutnätet får åter liv.
– Kom och hälsa på… du hittar om du följer stranden sen upp vid stenröset och…
Jag hör honom knappt när jag omtumlad skyndar på stegen i halvdunklet. En gammal
man, ensam, cirkusartist, lever på att skjuta fåglar och fisk. Tankarna far fram
och tillbaka i mitt huvud. Men han var snäll och han var sorgsen. Hans åldrande
spelande ansikte dröjer sig kvar på näthinnan när jag blöt och myggbiten
snubblar mig igenom den snåriga skogen.
När jag kommer tillbaka ser jag Kajsa rota i påsar och väskor.
– På tiden, trodde du rymt… Kajsa blänger ilsket.
– Är redan på rymmen… jag träffade…
– Vi måste göra upp eld, jag fryser…, blött överallt.
Jag plockar den ena blöta kvisten efter den andra, lägger under en gran, famlar
med tändstickorna. Tänder papper efter papper. Lyckas tills slut få fart på
kvistarna. Kom att tänka på samernas eldkonst, hur de kunde få lågorna att
brinna endast fyra centimeter högt, jämnt som en matta över en stor yta. Eller få
lågorna att ställa sig som spjut mot himlen genom att ändra i bränslet. Brorsan
har berättat, visat mig bilder.
Köttbullarna gör oss gott, värmen stiger sakta i våra kroppar. En annorlunda
känsla omsluter oss. Det är inte som förut. Gårdagens känslor dröjer sig
visserligen kvar fast på ett annat sätt.
Jag undviker Kajsas blick, undrar hur hon tänker? Kanske tycker hon att jag var
löjlig eller barnslig. Inte duger något till och att känslorna bara sög tag i
mig. Jag får en olustig känsla av att ha gjort bort mig.
Det regnar, det är kallt, vi är på rymmen, maten börjar ta slut och jag känner
mig osäker och villrådig. Men vi har ett hem. Vårt allra första hem.
– Vi måste smyga oss dit och skaffa mer mat, måste bli mörkt först. Säger Kajsa
utan att se på mig.
– Vi tar med tången, källfan kan ju vara låst.
– Tur att jag har dig…, Kajsa viskande.
– Undrar hur Åke har det, om han sagt nåt…
– Tror inte, han är tjurig av sig.
Åkes envisa tjurighet var en protest mot föräldrarnas stränga gudstro, ett sätt
för honom att överleva i en trång värld med Gud, bönemöten och pekpinnar. Åke
var den av oss som lämnade ön först. Han var bara sexton när han rymde. Reste
under sina föräldrars protester med en långtradare till Sydamerika. Där
mönstrade han på och gick till sjöss.
Han skyndade mot en annan värld och var inte länge på samma fartyg. Han sökte
sig ständigt mot nya väderstreck och nya världsdelar. I land var han bara så
länge han hade pengar. Han återvände aldrig till ön.
Fortsättn. följer
---------------------------------------------------------------------------------------
Sammanställt av Lisse-Lotte
Danielson/ lisse-lotte@danielson.be
Gå till 
Startsida
