Gå till  Startsidan  
Senast uppdaterad: 
2010-08-25

isen låg ännu kvar

Lasse uppenbarade sig plötsligt på ön. Jag fick aldrig riktigt klart för mig vad
han kom ifrån.  När vi andra barn badade och stojade i värmen, satt Lasse på
stranden och tittade. Han var alltid fullt påklädd med mössan neddragen, brun
jacka och stövlar. Jag kan inte minnas att jag någonsin hörde honom prata.

Var han än satt så lade han ut små stenar runt sig och följde krypen på marken.

En gång hörde jag Henriks mamma tyst mumla, ”Lasse, är inte som andra barn”. De
vuxna tog honom inte på allvar och det kände Lasse, han tappade undan för undan
den lilla tillit han hade och valde istället sitt egen värld där han mötte andra
som passade bättre.
 

Det var omöjligt att inte lägga märke till honom. Han stod ofta nere vid
stranden, men alltid så han hade fri sikt mot havet. Där kunde han stå timme
efter timme. Orörlig som en staty men med ögon som vaket följde allt. Såg han
ett segel kom det en glimt i hans ögon och de hängde envist fast vid seglaren
tills den försvann i horisonten.

Hans dagar slutade en vacker vårvinterdag. Drömmande gick han ut på isen, en is
som inte bar hans kropp. Han föll igenom och for med strömmen in under den
genomskinliga vårisen, han låg helt synlig. Hans pappa kom springande, försökte
desperat stampa sönder isen ovanför hans huvud, för en sekund möttes deras
blickar.

Jag minns den lilla träkyrkan, byggd av fiskare en gång i tiden, psalmerna, den
lilla kistan längst fram med bilden på Lasse, hans föräldrar böjda av sorg. Jag
minns tystnaden när mamma och jag gick ut i vårsolen. Jag såg ut mot fjärden,
isen låg ännu kvar…,

… Det var i april 1954.

Lasse var borta. Hans namn nämndes aldrig mer. Jag undrade över hans stumhet,
hans kläder, varför han alltid satt med ryggen mot land och blicken ut mot
havet. Vad tänkte han på? Våra frågor förblev obesvarade. Vi var ensamma med
våra funderingar om döden i det iskalla vattnet.

Samma år förlista ångfartyget
Nedjan. Det var ett gammalt och slitet fartyg,
byggt 1893 i Skottland och hade en besättning på sjutton man. Jag var nio år då
och jag har diffusa minnesbilder av rubrikerna i tidningen, av mammas och pappas
dystra miner och viskande samtal.

Fartyget gick under i snöstorm med man och allt några dagar in på det nya året.
Man hittade bara en livbåt, bojar och två av de ihjälfrusna sjömännen.

Jag såg bilder inom mig om besättningens kamp och den fruktansvärda kylan på
däck, hörde kaptenens anrop i natten;

 ”… Nedjan kallar., Nedjan kallar…, vi driver sydvart och har maskinhaveri…, vi
har slagsida…”

  Så blir allt tyst...

 … radiokontakten är för alltid bruten. Nedjan blir en av raden av många fartyg
som under århundradenas lopp förlist i de opålitliga farvattnen i Gävlebukten.
Spåren efter fartyget var få. Besättningen var som så ofta, fattiga bondpojkar,
förmodligen utan sjövana. När de stod på det lutande däcket i isande snöstorm,
famlande efter relingen, skräcken, ångesten i den mörka natten, då visste de att
livet är förgängligt och kort, att de kära kommer att lägga blommor vid stranden
varje år i januari.

Vi dras till det dramatiska, det tragiska och fantasieggande. Se bara på
Titanic, vrakens superstjärna i alla tider där mytbildningen är enorm, då är en
oansenlig lastångare som förliste en stormig januaridag inte särskilt
fantasieggande. Men i varje historia finns något dunkelt och spännande,
människor, liv och död. Kanske har det att göra med närheten. Nedjan har blivit
en symbol för alla förlista fartyg i de opålitliga farvattnen utanför
Gävlebukten.

I storm och rusk, i snö och is, i fred och ofred, dag och natt skulle sjömännen
stå redo på däck, i utkik, vid segel och i maskinrum för att slutligen försvinna
i havets djup.

Överallt på havets botten seglar sjunkna skepp i mörkret, seglar genom
årtusenden under kölarna på dagens fartyg. De seglar med mast och segel
övertäckta med koraller och snäckor. De är som katedraler och boplatser för
djupens liv.