Gå till  Startsidan  
Senast uppdaterad: 
2010-09-20

Vinden, del 1.

    Hård
kuling. Vinden bildar svarta ränder i havsytan. Det blänker till då och då när
solen för en sekund tränger igenom molnen. Jag omsluts av vinden som bildar en
osynlig mur mot omvärlden.

Jag hoppar
försiktigt från sten till sten. Min gamla kropp flyger inte längre. Jag får en
stark impuls att känna på vinden, dess bärkraft och styrka. Jag knäpper upp
kavajen och för ut dess sidor med raka armar, som vingar. Lutar mig lätt framåt,
lite till… lite till.

Ivrig av
friheten lutar jag mig ytterligare en liten bit. Med tåspetsarna mot stenen
låter jag vinden bära mig..., jag förnimmer en annan tid, en annan

värld, för
länge sedan...

... havet
runt vår ö var - bland rasande, ibland stilla och tyst. Som vi själva. Jag kunde
sitta under björken vid södra stranden och se ut över vattenvidderna. Jag
älskade sommarregnet som strilar över lövverken och stilla droppar ned i vattnet
och i marken. När en regndroppe slår mot marken river den upp en sky av fina
partiklar. Avfyras den i slagregn eller i hård vind kan den som en projektil slå
fint osynligt splitter ur stenarna på marken.

Ibland
kändes det som om fåglarna bara sjöng för mig och att vågorna hade något
meningsfullt att säga. Kanske något om tillvaron och om alltings sammanhang.

Jag
gillade att vandra utefter den steniga stranden, se ut över vattnet och med
blicken följa en segelskuta som stävade mot norr. Jag fantiserade över dess
kurs, besättning, deras tankar.

Jag rodde
ibland ut till en sten, eller snarare en bränning. Vid ett visst vattenstånd och
lämplig vind från ost tornade sig det vita skummet högt och väldigt. Jag gillade
att ro nära och känna de rasande vågorna intill mig. Det var spännande och
skrämmande på samma gång. Mina tjut blev ett med det vrålande skummet.

Vår ö
ligger en bit ut i fjärden tillsammans med ett tiotal andra öar. Några av öarna
har en gång i tiden haft en bofast befolkning, fiskare, lotspersonal och
säljägare, ett isolerat och hårt liv. Öarnas  historia är ännu inte skriven även
om självaste August Strindberg en gång i tiden stävade ut i den södra
farleden förbi
Båkharen och
Leharen. Förmodligen landsteg han på
Römarens havtornsfyllda södra strand. Kanske stod han och blickade
hänförd över öns rika blomsterflora med liljekonvaler och ängsblommor. Kanske
vandrade han vidare in i den täta granskogen och fick se skymten av det skygga
lodjuret. Strindberg diktade senare några rader om Gävlebuktens rika växtlighet.

Vi bodde
där varje sommar från tidigt femtiotal och långt fram i tiden.

Vi tuffade
ut genom den långa ån, förbi alla fartygen. Vi passerar den gamla fyren vid
Fredrikskans och vidare ut mot öppna fjärden.

Jag stod
på däck och kände vinden i ansiktet, såg ut mot det öppna havet och blundade.
Hela sommaren låg framför mig ännu lockande och outforskad.