Gå till  Startsidan   Senast uppdaterad:  2010-09-20

Vinden, del 1.

    Hård kuling. Vinden bildar svarta ränder i havsytan. Det blänker till då och då när solen för en sekund tränger igenom molnen. Jag omsluts av vinden som bildar en osynlig mur mot omvärlden.

Jag hoppar försiktigt från sten till sten. Min gamla kropp flyger inte längre. Jag får en stark impuls att känna på vinden, dess bärkraft och styrka. Jag knäpper upp kavajen och för ut dess sidor med raka armar, som vingar. Lutar mig lätt framåt, lite till… lite till.

Ivrig av friheten lutar jag mig ytterligare en liten bit. Med tåspetsarna mot stenen låter jag vinden bära mig..., jag förnimmer en annan tid, en annan

värld, för länge sedan...

... havet runt vår ö var - bland rasande, ibland stilla och tyst. Som vi själva. Jag kunde sitta under björken vid södra stranden och se ut över vattenvidderna. Jag älskade sommarregnet som strilar över lövverken och stilla droppar ned i vattnet och i marken. När en regndroppe slår mot marken river den upp en sky av fina partiklar. Avfyras den i slagregn eller i hård vind kan den som en projektil slå fint osynligt splitter ur stenarna på marken.

Ibland kändes det som om fåglarna bara sjöng för mig och att vågorna hade något meningsfullt att säga. Kanske något om tillvaron och om alltings sammanhang.

Jag gillade att vandra utefter den steniga stranden, se ut över vattnet och med blicken följa en segelskuta som stävade mot norr. Jag fantiserade över dess kurs, besättning, deras tankar.

Jag rodde ibland ut till en sten, eller snarare en bränning. Vid ett visst vattenstånd och lämplig vind från ost tornade sig det vita skummet högt och väldigt. Jag gillade att ro nära och känna de rasande vågorna intill mig. Det var spännande och skrämmande på samma gång. Mina tjut blev ett med det vrålande skummet.

Vår ö ligger en bit ut i fjärden tillsammans med ett tiotal andra öar. Några av öarna har en gång i tiden haft en bofast befolkning, fiskare, lotspersonal och säljägare, ett isolerat och hårt liv. Öarnas  historia är ännu inte skriven även om självaste August Strindberg en gång i tiden stävade ut i den södra farleden förbi Båkharen och Leharen. Förmodligen landsteg han på Römarens havtornsfyllda södra strand. Kanske stod han och blickade hänförd över öns rika blomsterflora med liljekonvaler och ängsblommor. Kanske vandrade han vidare in i den täta granskogen och fick se skymten av det skygga lodjuret. Strindberg diktade senare några rader om Gävlebuktens rika växtlighet.

Vi bodde där varje sommar från tidigt femtiotal och långt fram i tiden.

Vi tuffade ut genom den långa ån, förbi alla fartygen. Vi passerar den gamla fyren vid Fredrikskans och vidare ut mot öppna fjärden.

Jag stod på däck och kände vinden i ansiktet, såg ut mot det öppna havet och blundade. Hela sommaren låg framför mig ännu lockande och outforskad.