Gå till  Startsidan  
Senast uppdaterad: 
2010-09-20

Beslut,
del 12.

   De följande dagarna drar jag mig undan, är mest för mig själv. Jag
känner skuldkänslorna sippra fram. Jag önskar att allt bara är en ond dröm, att
jag skall vakna upp och allt är som förut, ingen fabrik, inget
smygande, inget tjallande, ingenting…

Jag ser Egon sakta vandra på bryggan längre bort. Han ser åt mitt håll lyfter
armen och vinkar försiktigt. Egon är blyg och inbunden och inget för yviga
gester. Jag väljer medvetet att inte se och vänder ansiktet mot den kyliga
nordanvinden.

Kajsa har jag inte sett till och Åke har med sin familj åkt iväg någonstans. Så
är det ofta med den familjen, plötsligt är de borta.

Under middagen tittar mamma frågande på mig och jag kan se oron i hennes trötta
ögon. Jag får en plötslig lust att berätta. Berätta allt.

Efter maten klättrar jag upp på taket. Vår tillflyktsort.

Jag ser ut mot fjärden som ligger stor och väldig. Längre bort mot land ser
jag Egons hus. Kanske blir dom av med huset, måste lämna allt, kanske åker Egons
farsa i fängelset. Vad kommer då att hända med Egon och hans lillasyrra?

Jag lyfter försiktigt på en takpanna och plockar upp en fuktig fimp, drar några
bloss. Lägger mig på rygg, vinden är kall och jag drar jackan tätare kring mig,
måsarna stojar och skriker ovanför mig.

Ju mer jag tänker förstår jag att Kajsas avsikter inte kommer att fungera. Det
kommer att sluta åt helvete. Jag kommer att rullas i fjädrar och tjära nedför
backen bakom Molins hus.

Vi måste fly, sticka från den här ön en gång för alla. Åke och Kajsa har snärjt
mig med sina viljor och handlingar. Jag har bara låtit det ske och åkt med som
ett viljelöst elände.

Sakta tar en plan form inom mig. Vi skall rymma, vi måste rymma som Sigfrid
Sieverts Mälarpirater. Men inte på Mälaren, på riktiga havet.

Måste övertyga Kajsa. Åke får bli kvar, han

vet ju allt, han måste hålla tyst. Tankarna tröttar mig och jag knölar ihop
tröjan, lägger den under huvudet, vinden och måsarna tystnar...

... kan inte röra mig. Försöker lyfta armen men det går inte. Försöker resa mig
men jag sitter fast. Det är kallt och fuktigt, jag fryser. Jag ser något
gråblått omkring mig. Jag är omgiven av något diffust genomskinligt. Något rör
sig utanför. Ser ut som en människa som kommer närmare och närmare. Jag försöker
säga något men får inte fram ett ord. Kan inte röra munnen. Jag börjar sakta
förstå att jag är infrusen i ett isblock. Människan kommer allt närmare och
trycker sitt grinande ansiktet mot isen. Ser rakt in i mina ögon. Det enda jag
ser tydligt är ögonen. Håret, hakan, kinderna, näsan är dolt av vågor som rör
sig långsamt fram och tillbaka som under en vattenyta. Som drunknad. Men ögonen!
De stirrar på mig allt intensivare. Jag försöker blunda men kan inte. Mina ögon
förblir vidöppna. Jag skymtar en arm, en hand med en såg, en lång grovtandad
issåg. Armen börjar såga. Jag ser de vassa tänderna fara fram och tillbaka rakt
över mig, rakt över min hals. Jag hör det dova knastrande ljudet från klingan.

 Jag skymtar en tatuering på armen. Skeppet! Det är Egons pappa. Hans ögon tycks
komma närmare. Jag försöker skrika men ljudet går inåt och mina öron sprängs
från insidan. Jag försöker sätta händerna för ögonen men händerna ramlar av och
blir sittande i isen ovanför mitt ansikte. Skräckslagen stirrar jag rakt in i
mina egna blodiga isiga händer...

– Valle, kom ner! Va fan håller du på med…, sover du eller…

Det är Kajsas röst och jag vaknar långsamt upp. Fukten, skräcken, isen och
ögonen dröjer sig kvar och jag har svårt att hålla balansen på det regnvåta
taket. Jag tappar fotfästet, glider en bit över takpannorna, får i sista stund
tag i brandstegen och lyckas mödosamt resa mig upp på knäna. Sitter en stund
stilla.  Jag hör hur vinden och måsarna långsamt återvänder och jag blir
medveten om fabriken, smygandet, om Kajsa, om Åke…

Jag klättrar mödosamt ned.

Kajsa är självsäker och stursk och visade inga tecken på tvivel. Hon verkar fast
besluten att fortsätta sin plan, har heller inte väntat mig annat.

– Du ser risig ut...

– Äh…

– Vi måste prata, nu på en gång… Jag tar ett djupt andetag.

fortsättning följer.....