Gå till  Startsidan  
Senast uppdaterad: 
2010-09-20

Främlingen,
del 7.

Egons mamma
lyssnade artigt på de andra mammornas samtal. Hon lyssnade på den vardagliga
tonen om barnen om vädret och vinden. Ibland fångade något i samtalet hennes
intresse och hon möter en blick eller mening. Men bara för korta stunder.

Hon har anat
en ogripbar spänning mellan hennes man och Kajsas mamma. Hon har grubblat i
tysthet, legat vaken om nätterna när hon lyssnat på sin mans andetag. Gester och
blickar har känts obefogade och konstlade. Hon har ibland märkt en undvikande
tystnad mellan dem. Grubblerierna har tärt på hennes förmåga att skilja på sina
intryck och påhittade fantasier.

Hon står på
bryggan ser ut över den mörka fjärden, vänder ansiktet mot den svaga brisen och
låter vinden smeka hennes ansikte. Stadens sken längre bort briserar upp mot
himlen och bildar en blek ljusvägg mot den mörka himlen. En och annan mås
cirklar nyfiken över henne. Hon vänder sig långsamt om, ser Kajsas och hennes
mammas hus längre bort i skogsbrynet, deras båt sover vid bryggan.  Hon känner
åter de nedslagna blickarna, de svävande samtalen, tystheten och de konstlade
artigheterna.

Hon ser mot
sitt eget hus, det slår henne plötsligt hur lika husen är. Väggarnas färg,
bursprången har samma böjda form. Hon går längre ut på bryggan till den yttersta
spetsen. Hennes ögon spelar på de båda husen. Fram och tillbaka fram och
tillbaka.

Dagen efter
har hon svårt att slita sig från kvällens tankar. De följer henne som en
trånande längtande hund. Hon ser sin man vid stranden som vanligt med allehanda
verktyg vid bältet. Så länge sedan vi stod i det lilla kapellet tänker hon. Hans
uppvaktning övertygade henne om kärleken.  Den kärlek hon trodde fanns och
skulle finnas för henne. Samtalen, den dagliga närheten har kommit bort
någonstans på vägen. Hon drar sig alltmer in i sin egen grotta, inte ens dynamit
kan spränga henne fri.

Någon gång
har hon känt en låga som flammat till, nuddat hennes kropp, berört henne djupt i
själen. Den okände man som strandsatt besökte ön en gång. Hon förlorade sig i
hans blick och stora varma händer. Hans genomblöta kläder hängde hon upp på tork
över spisen. Gav honom mat och kaffe. Natten var mörk och iskall. Han såg på
henne i dunklet och hon kände hans blick.  Hon följde honom tills han inte
syntes längre, blev en prick på havet långt bort vid horisonten för att så
småningom försvinna.

Kvällen är
kall, den ljumma västliga vinden har nästan omärklig övergått till nordlig.
Sommaren har ännu inte slagit ut i full blom. Liljekonvaljerna täcker ön som en
ljusgrön matta och längre bort sveper Eggegrunds fyr sina sken som långa
utsträckta händer.

Hon står på
altanen. Ett stilla regn faller. Hon stiger ned och följer sakta stigen mot den
norra delen av ön, där Kajsas mamma bor. Hon passerar den gamla kyrkogården,
knappt märkbar under gräs och buskar. Hon nuddar en mossbevuxen minnessten, ser
en vag inskription. Här finns gravar utan ruttnande kroppar. Många försvann i
djupet långt bort, hundratals mil härifrån. Inga bleka lik spolades upp på
stranden som det sista slutgiltiga beviset. De sjönk ned i havsbottens djupa
skrevor och mot de bergskedjor som bildar oceanernas väldiga djup. Men alla
gravar har inte tomma kistor, här ligger offer från gångna tiders farsoter.

Hon tvekar,
stannar upp när hon skymtar deras hus. Hon vänder sig om, ser sig om. Hon står
länge och låter regnet sippra ned över henne. Hon skymtar Kajsas mamma i
fönstret, hon rör sig långsamt över rummet.

Hon knackar
på, får en impuls att vända och fly men inser att allt är för sent. Kajsa mamma
öppnar, ser på henne, hennes ansiktsuttryck avslöjar en stilla förvåning, hon
följer med blicken hennes regnblöta kläder och gör en knapp märkbar gest in mot
köket. Under tystnad går de in i den trånga hallen.

Kajsas mamma
ser ut genom fönstret, vänder sig om;

- Vilket
regn...måste vara...Hon tystnar ser på henne.

- Sätt dig,
vill du ha the...?

Utan att
invänta hennes svar går hon in i köket. Egons mamma hör hur vatten fyller en
kastrull, det knäppande ljudet från spisen. Så fotstegen tillbaka. Hon sätter
sig.

- Kajsa, är
hon...?

- Kajsa är i
stan med mormor, ganska skönt egentligen...., vara ensam, rå

sig själv... men sen längtar man lite..

- Å du?

- Näe, dom är hemma.., mina blir jag väl aldrig av med...

Det visslar till från spisen, Kajsas mamma försvinner in i köket.

Hon ser sig försiktigt om. Blicken sveper över rummet. Stannar upp vid
bokhyllan. Ser igenkännande vid ett par boktitlar. Som vi har tänker hon eller
har haft...?  Kan det vara så att... Hon avbryts mitt i tanken av koppar som
åker fram och en påse skorpor som hälls ut direkt på bordskivan.

- Varsågod, det är vad jag kan åstadkomma, dom har ju slagit igen affären i
Bönan... förstår inte vad dom håller på med...

Under tystnad lyfter de i nästan komisk precision varsin kopp.

Kajsas mamma stannar till mitt i rörelsen, sitter blickstilla några sekunder.
Hon faller tillbaka i fåtöljen men reser sig plötsligt, ser ut genom det våta
fönstret. Fixerar en regndroppe med blicken, ser hur den sakta rinner ned, i
samma ögonblick den når fönsterblecket säger hon;

- Vad vill du egentligen...?

- Min man är pappa till Kajsa va..?

Egons mamma hör hur hennes ord kommer ur hennes mun som om hon inte har någon
delaktighet i vad hon själv säger.

Kajsas mamma står fortfarande blickstilla, rör inte en min. Ställer ifrån sig
koppen. Hade det inte varit för det smattrande regnet skulle en kompakt tystnad
fylla rummet. Sekunder blir evighetslånga.

- Ja...

Så kom den då, vissheten som hennes undermedvetna förgäves sökt meddela henne.
Hon har värjt sig, vägrat att inse, kämpat emot.

- Har förstått, har vetat, har tänkt att, kanske inbillat… Hon ställer ifrån sig
koppen, reser sig.

- Stanna, sätt dig... Kajsas mamma tar några steg fram och gör en knapp märkbar
gest mot stolen.

- Men hur länge..?

- Några månader kanske, det var länge sedan...det blev inget, jag ville inget
mer. Kajsa är fjorton... inte så lätt alla gånger… man funderar ju...

- Min man har inte sagt ett ord, inte ett knyst, under alla år bara tyst.., inte
ett ord...

- Vi träffades på jobbet, var ekonom på den tiden, bytte jobb sen...inte ens
mamma vet, hon har slutat fråga...

De sitter tysta. Regnet smattrar allt hårdare mot det rostiga plåttaket. Ett
blixtsken lyser för ett kort ögonblick upp den regnvåta marken utanför.