Gå till  Startsidan   Senast uppdaterad:  2010-09-20

Främlingen, del 7.

Egons mamma lyssnade artigt på de andra mammornas samtal. Hon lyssnade på den vardagliga tonen om barnen om vädret och vinden. Ibland fångade något i samtalet hennes intresse och hon möter en blick eller mening. Men bara för korta stunder.

Hon har anat en ogripbar spänning mellan hennes man och Kajsas mamma. Hon har grubblat i tysthet, legat vaken om nätterna när hon lyssnat på sin mans andetag. Gester och blickar har känts obefogade och konstlade. Hon har ibland märkt en undvikande tystnad mellan dem. Grubblerierna har tärt på hennes förmåga att skilja på sina intryck och påhittade fantasier.

Hon står på bryggan ser ut över den mörka fjärden, vänder ansiktet mot den svaga brisen och låter vinden smeka hennes ansikte. Stadens sken längre bort briserar upp mot himlen och bildar en blek ljusvägg mot den mörka himlen. En och annan mås cirklar nyfiken över henne. Hon vänder sig långsamt om, ser Kajsas och hennes mammas hus längre bort i skogsbrynet, deras båt sover vid bryggan.  Hon känner åter de nedslagna blickarna, de svävande samtalen, tystheten och de konstlade artigheterna.

Hon ser mot sitt eget hus, det slår henne plötsligt hur lika husen är. Väggarnas färg, bursprången har samma böjda form. Hon går längre ut på bryggan till den yttersta spetsen. Hennes ögon spelar på de båda husen. Fram och tillbaka fram och tillbaka.

Dagen efter har hon svårt att slita sig från kvällens tankar. De följer henne som en trånande längtande hund. Hon ser sin man vid stranden som vanligt med allehanda verktyg vid bältet. Så länge sedan vi stod i det lilla kapellet tänker hon. Hans uppvaktning övertygade henne om kärleken.  Den kärlek hon trodde fanns och skulle finnas för henne. Samtalen, den dagliga närheten har kommit bort någonstans på vägen. Hon drar sig alltmer in i sin egen grotta, inte ens dynamit kan spränga henne fri.

Någon gång har hon känt en låga som flammat till, nuddat hennes kropp, berört henne djupt i själen. Den okände man som strandsatt besökte ön en gång. Hon förlorade sig i hans blick och stora varma händer. Hans genomblöta kläder hängde hon upp på tork över spisen. Gav honom mat och kaffe. Natten var mörk och iskall. Han såg på henne i dunklet och hon kände hans blick.  Hon följde honom tills han inte syntes längre, blev en prick på havet långt bort vid horisonten för att så småningom försvinna.

Kvällen är kall, den ljumma västliga vinden har nästan omärklig övergått till nordlig. Sommaren har ännu inte slagit ut i full blom. Liljekonvaljerna täcker ön som en ljusgrön matta och längre bort sveper Eggegrunds fyr sina sken som långa utsträckta händer.

Hon står på altanen. Ett stilla regn faller. Hon stiger ned och följer sakta stigen mot den norra delen av ön, där Kajsas mamma bor. Hon passerar den gamla kyrkogården, knappt märkbar under gräs och buskar. Hon nuddar en mossbevuxen minnessten, ser en vag inskription. Här finns gravar utan ruttnande kroppar. Många försvann i djupet långt bort, hundratals mil härifrån. Inga bleka lik spolades upp på stranden som det sista slutgiltiga beviset. De sjönk ned i havsbottens djupa skrevor och mot de bergskedjor som bildar oceanernas väldiga djup. Men alla gravar har inte tomma kistor, här ligger offer från gångna tiders farsoter.

Hon tvekar, stannar upp när hon skymtar deras hus. Hon vänder sig om, ser sig om. Hon står länge och låter regnet sippra ned över henne. Hon skymtar Kajsas mamma i fönstret, hon rör sig långsamt över rummet.

Hon knackar på, får en impuls att vända och fly men inser att allt är för sent. Kajsa mamma öppnar, ser på henne, hennes ansiktsuttryck avslöjar en stilla förvåning, hon följer med blicken hennes regnblöta kläder och gör en knapp märkbar gest in mot köket. Under tystnad går de in i den trånga hallen.

Kajsas mamma ser ut genom fönstret, vänder sig om;

- Vilket regn...måste vara...Hon tystnar ser på henne.

- Sätt dig, vill du ha the...?

Utan att invänta hennes svar går hon in i köket. Egons mamma hör hur vatten fyller en kastrull, det knäppande ljudet från spisen. Så fotstegen tillbaka. Hon sätter sig.

- Kajsa, är hon...?

- Kajsa är i stan med mormor, ganska skönt egentligen...., vara ensam, rå sig själv... men sen längtar man lite..

- Å du?

- Näe, dom är hemma.., mina blir jag väl aldrig av med...

Det visslar till från spisen, Kajsas mamma försvinner in i köket.

Hon ser sig försiktigt om. Blicken sveper över rummet. Stannar upp vid bokhyllan. Ser igenkännande vid ett par boktitlar. Som vi har tänker hon eller har haft...?  Kan det vara så att... Hon avbryts mitt i tanken av koppar som åker fram och en påse skorpor som hälls ut direkt på bordskivan.

- Varsågod, det är vad jag kan åstadkomma, dom har ju slagit igen affären i Bönan... förstår inte vad dom håller på med...

Under tystnad lyfter de i nästan komisk precision varsin kopp.

Kajsas mamma stannar till mitt i rörelsen, sitter blickstilla några sekunder. Hon faller tillbaka i fåtöljen men reser sig plötsligt, ser ut genom det våta fönstret. Fixerar en regndroppe med blicken, ser hur den sakta rinner ned, i samma ögonblick den når fönsterblecket säger hon;

- Vad vill du egentligen...?

- Min man är pappa till Kajsa va..?

Egons mamma hör hur hennes ord kommer ur hennes mun som om hon inte har någon delaktighet i vad hon själv säger.

Kajsas mamma står fortfarande blickstilla, rör inte en min. Ställer ifrån sig koppen. Hade det inte varit för det smattrande regnet skulle en kompakt tystnad fylla rummet. Sekunder blir evighetslånga.

- Ja...

Så kom den då, vissheten som hennes undermedvetna förgäves sökt meddela henne. Hon har värjt sig, vägrat att inse, kämpat emot.

- Har förstått, har vetat, har tänkt att, kanske inbillat… Hon ställer ifrån sig koppen, reser sig.

- Stanna, sätt dig... Kajsas mamma tar några steg fram och gör en knapp märkbar gest mot stolen.

- Men hur länge..?

- Några månader kanske, det var länge sedan...det blev inget, jag ville inget mer. Kajsa är fjorton... inte så lätt alla gånger… man funderar ju...

- Min man har inte sagt ett ord, inte ett knyst, under alla år bara tyst.., inte ett ord...

- Vi träffades på jobbet, var ekonom på den tiden, bytte jobb sen...inte ens mamma vet, hon har slutat fråga...

De sitter tysta. Regnet smattrar allt hårdare mot det rostiga plåttaket. Ett blixtsken lyser för ett kort ögonblick upp den regnvåta marken utanför.