Gå till  Startsidan   Senast uppdaterad:  2010-09-20

Hämnden, del 10.

Egons pappa Torsten drack sällan. Kanske tyckte han att det var ovärdigt att halsa ölflaskor och föra meningslösa samtal. Eller var han rädd för att tappa kontrollen? Han anade att det fanns någonting inom honom som pockade på uppmärksamhet och kanske ta överhanden. Något dunkelt djupt i hans inre.

Disken översvämmade bänken och böckerna låg huller om buller. Bokhyllan ligger raserad och ett sönderrivet fotoalbum ligger slängd på golvet.

Hon hade rasande rivit familjens fotoalbum i två delar slängt den vid hans fötter och ursinnigt rivit ut böcker och vräkt bokhyllan över ända. Han stirrar på den söndertrasade pärmen, ett utrivet foto, handskrivna ord.

Barnen hade storögt förskräckta och rädda gömt sig bakom köksdörren.  De hade aldrig sett sin mamma så uppgiven, besviken och rasande, sin pappa på hukande. Hon hade i rasande fart rafsat ihop det nödvändigaste och föst Egon och Inga-Lisa före sig ut genom dörren och ned till båten. Hon hade aldrig kört båten förut men körde i rasande fart över viken och ut på öppna regntunga fjärden.  Han drack ytterligare en klunk. Han grimaserar ovant över den starka smaken, tänder den hemrullade cigaretten och ser ned mot den tomma båtplatsen, de övergivna förtöjningslinorna, ett tappat plagg, en barnastövel skvalpade vid stranden.

Han slänger glaset rakt in i den öppna spisen. Han stirrar på de blöta ränderna som sprider sig över tegelstenarna. Han skymtar sin spegelbild i det dammiga köksfönstret. Vänder sig om och ser sina egna ögon.  Han tar några steg bakåt. Kroppen som en gång i varit vältränad och spenstig är nu böjd och hopsjunken, håret är grått och kinderna insjunkna, de mörka ringarna under ögonen ger nästan ett sjukligt intryck.

Kvällssolen bryter nätt och jämt igenom lövverket. Han föser undan grenar och kvistar, kliver över de sprängstenar som en gång bildat en väldig sammanhållande sten. De vassa stenarna repar röda linjer under hans bara fötter. Han rör sig ryckigt och flaxande, framåtlutad. Han får inte riktigt ordning på sin kropp. Det långa hårtestarna spretar åt alla håll och hans svettiga hårslingor skymmer sikten. Han för det åter och åter åt sidan med baksidan av handen. Han är andfådd av påfrestningen och hans hjärta bultar oregelbundet i hans bröst.

Han skymtar huset längre bort. Ser konturerna av Kajsas mamma på verandan. Hon rör sig långsamt över golvet, bär på något. Han ser en blomkruka som hon försiktigt placerar vid verandans trappa. Han ser sig om, hans ögon sveper sakta över skogen och nedåt vattnet, stannar till ett ögonblick vid bryggan längre bort, han skymtar Kajsa i dunkelt, försjunken i en bok sittande intill bryggkanten.

Han tar några steg fram ur buskaget, sätter foten medvetet tungt mot verandatrappan. Kajsas mamma rycker till och stirrar skräckslaget... han föser henne hårdhänt ned mot stranden.

fortsättning följer.....