Gå till  Startsidan  
Senast uppdaterad: 
2010-09-20

Hämnden,
del 10.

Egons pappa Torsten drack sällan. Kanske tyckte han att det var ovärdigt att
halsa ölflaskor och föra meningslösa samtal. Eller var han rädd för att tappa
kontrollen? Han anade att det fanns någonting inom honom som pockade på
uppmärksamhet och kanske ta överhanden. Något dunkelt djupt i hans inre.

Disken översvämmade bänken och böckerna låg huller om buller. Bokhyllan ligger
raserad och ett sönderrivet fotoalbum ligger slängd på golvet.

Hon hade rasande rivit familjens fotoalbum i två delar slängt den vid hans
fötter och ursinnigt rivit ut böcker och vräkt bokhyllan över ända. Han stirrar
på den söndertrasade pärmen, ett utrivet foto, handskrivna ord.

Barnen hade storögt förskräckta och rädda gömt sig bakom köksdörren.  De hade
aldrig sett sin mamma så uppgiven, besviken och rasande, sin pappa på hukande.
Hon hade i rasande fart rafsat ihop det nödvändigaste och föst Egon och
Inga-Lisa före sig ut genom dörren och ned till båten. Hon hade aldrig kört
båten förut men körde i rasande fart över viken och ut på öppna regntunga
fjärden.  Han drack ytterligare en klunk. Han grimaserar ovant över den
starka smaken, tänder den hemrullade cigaretten och ser ned mot den tomma
båtplatsen, de övergivna förtöjningslinorna, ett tappat plagg, en barnastövel
skvalpade vid stranden.

Han slänger glaset rakt in i den öppna spisen. Han stirrar på de blöta ränderna
som sprider sig över tegelstenarna. Han skymtar sin spegelbild i det dammiga
köksfönstret. Vänder sig om och ser sina egna ögon.  Han tar några steg bakåt.
Kroppen som en gång i varit vältränad och spenstig är nu böjd och hopsjunken,
håret är grått och kinderna insjunkna, de mörka ringarna under ögonen ger nästan
ett sjukligt intryck.

Kvällssolen bryter nätt och jämt igenom lövverket. Han föser undan grenar och
kvistar, kliver över de sprängstenar som en gång bildat en väldig sammanhållande
sten. De vassa stenarna repar röda linjer under hans bara fötter. Han rör sig
ryckigt och flaxande, framåtlutad. Han får inte riktigt ordning på sin kropp.
Det långa hårtestarna spretar åt alla håll och hans svettiga hårslingor skymmer
sikten. Han för det åter och åter åt sidan med baksidan av handen. Han är
andfådd av påfrestningen och hans hjärta bultar oregelbundet i hans bröst.

Han skymtar huset längre bort. Ser konturerna av Kajsas mamma på verandan. Hon
rör sig långsamt över golvet, bär på något. Han ser en blomkruka som hon
försiktigt placerar vid verandans trappa. Han ser sig om, hans ögon sveper sakta
över skogen och nedåt vattnet, stannar till ett ögonblick vid bryggan längre
bort, han skymtar Kajsa i dunkelt, försjunken i en bok sittande intill
bryggkanten.

Han tar några steg fram ur buskaget, sätter foten medvetet tungt mot
verandatrappan. Kajsas mamma rycker till och stirrar skräckslaget... han föser
henne hårdhänt ned mot stranden.

fortsättning följer.....