Karman, Havens Barn II. Del 12.
Gå till Startsidan
Senast uppdaterad:
2010-09-20
Jordkällaren/Upptäckten, del 15.
Dagen övergår i kväll och sensommarens mörker faller över vårt hem. Regnet har upphört men det droppar fortfarande från gran och tall. Marken är dyblöt. En och annan svala tittar fram och ger lite liv i skogen. En sydlig vind tar fart och rör om bland träd och buskar.
Under tystnad når vi den norra stranden ett par hundra meter från fiskeläget. Bryggorna ligger öde. Båtarna har gett sig av för nattens fiske.
Det lyser i fönstren och en ensam lykta kämpar för att ge ljus på en öde brygga. Den gamla klockstapeln avtecknar sig mot himlen.
Vi smyger tyst över stenar och havtorn. Vi kommer närmare. Vi stannar bakom en svart sten, stor som ett hus. Vi står länge och kisar mot husen. Ingen människa syns till.
– Måste närmare, det ligger en båt upp och ned...
– Mm, källaren ligger med dörren från husen, va bra…, Kajsa darrar på rösten.
Vi kryper fram till båten, den har säkert legat på land i hundra år tänker jag när jag ser stjärnorna sippra genom den gistna bordläggningen.
Vi kan se källaren bara ett tiotal meter bort. Vi kan ännu inte se om dörren har lås. Jag kramar tången i fickan. Vi kryper närmare.
– Dörren är låst, fan! Kajsa rycker i min arm.
Hukande smyger vi mot källaren. Den har ett rejält hänglås. Vi ser rörelser i husfönstret. Vi står blickstilla. Någon reser sig och försvinner i husets inre. En lintott rör sig vid bordet. En katt sover i fönstret.
Vi väntar en stund andäktigt stilla. Inget händer. Jag plockar upp tången jag stulit i pappas verktygslåda. En helig låda. Jag inser direkt att jag inte kan kapa låsklaffarna. Det får bli skruvarna i väggen som måste bort. Fan om jag haft en skruvmejsel. Jag får in en av tångens klor bakom järnet. Vrider och drar, inget händer. Vrider igen, en skruv rör sig men inte mer.
Kajsa står blickstilla, håller utkik mot fönstren bara någon meter bort.
– Gångjärnen, kan man inte lyfta upp dörren på nåt sätt, Kajsa väser i mitt öra.
Plötsligt hör vi hur det rasslar till i huset intill. Dörren öppnas. Jag stelnar till och rycker i Kajsas arm. Vi har inte en chans att gömma
oss. Ljuset från dörröppningen lyser mot jordkällaren, vi trycker på baksidan.
Plötsligt stängs dörren.
Jag tittar försiktigt fram genom det regnblöta gräset och ser en katt framför mig, vit med spetsiga öron.
– Dom släppte ut en katt, viskar jag.
– Bara den inte jamar och skriker…
– Då stryper…
Jag slänger tången i gräset och känner på gångjärnen. Kanske kan vi med gemensamma krafter lyfta av dörren den vägen. Vi tar i och till vår förvåning släpper dörren och blir hängande i bara låset, rör sig lite fram och tillbaka. Ett svart hål gapar mot oss.
Källaren har hyllor runt om. I dunklet kan vi se, sylt, potatis, strömming, konservburkar, smör. Några flaskor hembränt sprit står på en hylla för sig.
Kajsa plockar upp en papperspåse ur fickan och börjar rafsa ned det hon kommer över. Jag plockar till mig en kaffeburk. Tar en vattendunk, men den blir för tung. Släpper den med en duns i jordgolvet.
– Sch, Kajsa blänger ilsket.
Hon slänger till mig en Konsumpåse som jag omedelbart fyller med potatis och en flaska hembränt.
– De räcker, vi måste sticka!
Jag snubblar över något mjukt. Kattdjäveln! Den stryker sig över mina ben och jamar högljutt. Jag sparkar till och den flyger mot källarens vägg. Men den återvänder direkt till sina nyvunna vänner.
– Vi springer…
Vi har nu inte tid att vara försiktiga utan springer förbi den gamla båten och vidare mot den stora stenen där vi nyss var. Med ryggen mot stenen står vi klistrade, andfådda av upphetsning. Men allt verkar lugnt. Ett jamande hörs plötsligt. Katten!
– Vänta…, Kajsa tar upp en strömming ur påsen.
Hon för den framför kattens nos. Slänger den allt vad hon orkar över gräset. Katten tokrusar efter.
– Fan, va smart…, jag boxar henne på armen.
– Förstår du väl…, strömmingen…
Vi traskar tillbaka i den blöta skogen. De taggiga snåren rispar sår på våra ben, det är becksvart och vi famlar i mörkret. Det är svårt att hitta och vi har tungt att bära. Vi är utmattade av anspänningen och flåsar ljudligt. Efter någon timme skymtar vi kojan. Vi slänger oss på varsin brits.
Nästa dag är det varmt och vindstilla. Getingar och andra flygfän surrar i luften. Jag kravlar mig ur britsen, ser Kajsa sittande lutad mot en gran.
– Knappt sovit en blund, hon ser på mig.
Anspänningen från gårdagens räd till jordkällaren har ersatts av uppgivenhet. Känner mig rädd och orolig.
– Tänker på mamma, tänker på henne hela tiden. Varför sa hon ingenting? Hon bara låtsades som ingenting hänt, jag såg ju.
Kajsa förstår att det måste finnas något bakom, något dunkelt hon inte fått veta, som mamma inte berättat. Bilderna från kvällen på stranden spelas åter upp inom henne.
– Hon kanske vill skydda dig från något hemskt, försöker jag.
– Vi måste ha vatten, säger Kajsa plötsligt och sprakar till en tom vattenflaska.
– Vi har vatten i jollen… på stranden… hoppas den ligger kvar.
– Behöver tvätta mig…, vi går till dammen först, jag stinker… Kajsa för upp armen i luften, låtsasdofta i armhålan.
Den lilla dammen är täckt av näckrosblad. Solen sipprar ned genom lövverket likt en mästares målning. Kajsa tar av sig plagg efter plagg. Hon blir plötsligt medveten om mig, ler blygt.
Hon glider sakta ned och hennes vita kropp ger kontrast mot de gröna näckrosbladen. En pirrande känsla tar tag i mig när jag ser henne med vattnet upp till magen.
– Kom lortgris, det är jätteskönt.
Jag går ned i det solljumma vattnet och låter det omsvepa min svettiga kropp. Humöret återvänder och min oro tynar sakta bort.
Vi sätter oss med vattnet upp till hakan. Min hand letar sig upp över hennes rygg. Min iver tar överhanden och jag drar henne intill mig. Kajsa vänder sig, trycker sig emot mig. Träden, solen och vatten försvinner någonstans. Hon reser sig och jag lägger ansiktet mot hennes bara mage. Hon lägger huvudet mot min axel och pressar sin späda kropp mot mitt ansikte.
Min hand nuddar vid hennes kropp eller i närheten, fast den aldrig gjort så tidigare. Jag känner hennes hjärta intill mig. Eller mitt.
Vi faller i det ljumma vattnet. Vi ligger länge sida vid sida. Plötsligt reser sig Kajsa.
– Vi går… säger hon kort.
Under tystnad går vi ned långa vägen ned till stranden. Jollen ligger som vi lämnat den. Vi vräker bort riset som ligger över och tar upp vattendunken. Vi tar en par rejäla klunkar av det solvarma vattnet. Sätter oss på varsin sten.
Soldiset glittrar över det lunga havet. Långt bort i fjärran går en lotsbåt ut för att leda ett fartyg in i de trånga passagerna mot stan. Fabriken på andra sidan fjärden, knappt synbar i diset ger ifrån sig en vit rökpelare som stiger mot himlen. Ett svagt kluckande hörs från stranden.
En båt glider plötsligt sakta fram från udden bakom oss. Den överraskar oss fullständigt. Kajsa drar mig i armen och vi hukar oss ned bakom den täta vassen. Försiktigt sträcker vi oss och ser en ganska stor båt med hängande fläckiga rödbruna segel. Den klinkbyggda gråbruna bordläggningen ser sliten ut. På däck syns ett par halvvuxna barn och en vuxen person står akterut vid rorkulten. Jag har inte sett den förut. De båtar jag en gång sett glömmer jag aldrig. Båten girar långsamt in mot stranden där klipporna sluttar rakt ned. Pojken får knappt fotfäste på den branta klippan, halkar till men återfår fotfästet. Ett ankare åker i och vi hör dämpade röster. Seglen dunsar ned i däcket.
Båten är belamrat med allehanda saker, lådor, kokkärl och någon slags mekanisk utrustning. Allt är grådaskigt och svart och verkar slitet och kantstött. En kvinna uppenbarar sig och säger något.
Kajsa och jag ligger tysta bakom vassen. De verkar främmande och jag nuddar vid tanken på de zigenarsällskap som brukar vistas i skogarna runt Brynäsvallen.
– Smugglare…
– Eller tattare viskar Kajsa…, måste vara.
– Dom åker efter kusterna och försöker få jobb i stugorna å så... bor i båtarna.
Jag har sett tavlor på vackra zigenarflickor med långt svart hår och stora örhängen av guld. Polisen var dom i hälarna hela tiden.
Båttattare delar upp kusterna mellan sig och har på så sätt sina egna områden. De hankar sig fram med att mot betalning utföra allehanda arbeten som att laga nät, slipa knivar, bygga bryggor, sådana saker. Dom hade rykte om sig att kunna bota sjuka djur och att förutse vad de bästa fiskeplatserna fanns. De tjänade pengar på att spå i händer. De kunde dansa emellan ägg med förbundna ögon och balansera ett halmstrå på näsan. De förutsade även framtiden genom att rabbla trolldom till övre makter. De bor och lever på båten och är ständigt på väg någonstans.
– Dom är snälla... har ett eget språk…
Vi förstår att dom inte är ute efter oss. Jag knuffar till Kajsa och vi reser oss.
Pojken på fördäck rycker till och blir stående. Pappan tränger sig förbi och hoppar i land. Hans dystra uppsyn lyser upp.
Men... jag trodde...
Han ser på oss, blir stående tyst en stund, gör en gest mot båten.
– Vi tänkte övernatta, blir hård vind...
– Bor ni här… här? Mannen ser upp mot den täta granskogen.
Vi står tysta fortfarande överrumplade över det plötsliga sällskapet. De två barnen som är påfallande lika varandra betraktar oss nyfiket. Pojken tittar underfundigt på Kajsa och ett försiktigt ”hej” kommer över hans läppar. Kajsa besvarar visserligen hans hälsning men ser förläget ned i gruset.
Flickan håller sig i bakgrunden. Hon har kolsvart hår nödtorftig instoppat under en gul sjal. Hennes långa grova kappa når henne till vaderna. Hon har stora örhängen. Jag kan inte släppa dem med blicken. Deras mamma uppenbarar sig intill oss. Hon är lång och stor och har en kofta knäppt över en svart lång solkig kjol. Hon ser vänlig ut.
– Men hej... finns det folk... bor någon här?
Hon har en oidentifierad brytning i tonen som gör mig osäker. Kanske är det finska, jag kom att tänka på Pligg-Lasse, skomakaren på Nygatan. Han som obehindrat kan prata fast han har käften full med skopligg som han en efter en bankar i skosulorna.
– Det finns hus på andra sidan... några stycken... Jag undviker hennes blick.
De två syskonen verkar roade över det oväntade sällskapet. Efter flera veckor på sjön längtar de efter svängrum och frihet. Pojken kan knappt stå stilla. Går fram och tillbaka och slänger ständigt stenar i vattnet.
Jag tar upp en flat sten och väger den i handen. Singlar den rakt in i soldiset. Jag har tur, stenen gör fem sex hopp på vattenytan. Pojken blir stående. Han ser ut mot vattnet och han ser på mig. Jag kan inte undgå att se att han är imponerad. Våra blickar möts och som på en given signal är vi involverade i en livlig tävlan om vem som kan kasta flest hopp över det blanka vattnet. Av naturliga skäl är jag ganska överlägsen. Att ”kasta smörgås” är en specialitet jag tränat på många gånger. För oss var det ingen barnslig lek utan fullaste allvar. Det handlade inte bara om att kasta utan också att hitta den rätta stenen med den rätta tyngden och formen. Vattenytan måste dessutom vara blank, det allra minsta krusning fick de mest ambitiösa kast att sluta som skrattretande magplask.
Jag undrar…, innan min tanke hunnit ta form hörs plötsligt tunga fotsteg och kvistar som bryts i snåren bakom oss. Vi reser oss blixtsnabbt, rusar mot jollen, vi hör en skarp röst;
– Jaså, det är här ni är… stanna!
Skräckslagna ser vi två personer framför oss. Vi trycker oss intill varandra och Kajsa trycker ansiktet mot min tröja liksom för att inte se. Jag får en impuls att springa.
– Ta det lugnt…, sätt er!
Den andre mannen kliver fram och tittar forskande på oss.
– Valle och Kajsa…?
– Ni har ställt till det…, vet ni att…
Hans röst får en mildare ton.
– Vet ni att man är väldigt oroliga…
Mannen sätter sig och tar fram någon sorts militärradio med långa antenner. Ser ut som metspön. Den är grön med hörlurar. Han vrider på rattar och det piper och knastrar. Han säger något i mikrofonen. Kajsa stirrar hålögt ned i gruset, får inte fram ett ord.
De två männen tittar på varandra;
– Vi måste tillbaka…
– Låt grejerna vara, vi hämtar sen… Mannen ser på mig, gör en gest mot stigen.
Vi går tysta på genom skogen. En av fiskarna vänder sig om då och då, frågar vad vi varit, vad vi levt av, men vi mäktar inte svara, eller så hör vi inte.
Vi passerar den lilla näckrosdammen. Där vi badade nyss. Jag möter Kajsas blick, den dröjer sig kvar. Hon tar min hand. Den är varm och sårig.
Vid fiskeläget ligger en båt på tomgång. I ögonvrån ser jag att källarens dörr ännu hänger löst. Barnen tittar storögda och tysta. En mamma kommer med rykande choklad. I värmen.
Vi sitter tätt tryckta intill varandra i den stora fiskebåten. En av männen lägger en filt över våra ben, han ser snäll ut. Vi lämnar Lövgrund och båten rullar sakta i dyningen mot Bönan.
Jag får ingen ordning i mina tankar, en värld har fallit samman. Inom mig formar sig en annan värld, där jag ser mammas oroliga ansikte, pappas vrede och syskonens skärrade uppsyner.
Jag tittar upp över relingen, ser folk på bryggan. Skepparen slår av på farten och tändkulan saktar av. Måste vara en Bolindermaskin tänker jag och ser den höga bryggkanten komma närmare framför mig. Jag flyr och förflyttar mig till en plats långt bort. Högt upp någonstans, där kan jag se utan att själv vara där.
Jag ser mamma komma springande. Pappa ställer sig på knä för att hjälpa mig ur båten. Han ser bister ut. Syskonen står allvarliga i bakgrunden.
I ögonvrån ser jag Kajsas mamma. Ingen säger något.
Vi förs in i en taxi, jag möter Kajsa blick, vi har aldrig åkt taxi förut.
Fortsättn. följer
---------------------------------------------------------------------------------------
Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson/ lisse-lotte@danielson.be
Gå till 
Startsida
