Karman - Hemliga sällskap.
Gå till Startsidan
Senast uppdaterad:
2010-08-20
hemliga
sällskap
Åkes familj hade en religiös
tro. Ibland var de instängda inomhus hela dagar. När jag någon gång vågade mig
förbi såg jag tända ljus, en uppslagen bibel och allvarliga miner. På kvällen
var de på stranden tills kvällssolen försvann i väster. Det var som hemliga
sällskap där man kommunicerar över tid och rum, flyttar saker med tanken och
talar med människor som inte längre finns.
Dagen efter, var hela
familjen uppe i ottan. Pappa Lennart snickrade på bryggan eller huset med radion
på högsta volym.
Barnen var livliga och
högljudda, som utsläppta från stillheten med Gud fader och hans änglar. Vi
andra hade också en gud men det var förmodligen en annan.
Jag trodde att kristna var
som de som romarna kastade till lejonen. De vägrade att göra motstånd. Att bli
uppätna av lejon var en riktigt bra död. De buades ut av publiken för så skulle
man minsann inte bära sig åt när man skulle dö.
Varje sommar tog familjen ut
fattiga barn till ön, oftast från något främmande land. För så skulle man göra
när man är kristen, tänka på de utsatta och fattiga. De radade upp dem lite
överallt. Det var kolsvarta, bruna, vita, snedögda. Dom var livrädda för att åka
båt men blev tvingade till allehanda utflykter. De annorlunda barnen väckte en
nyfikenhet inom mig. Min direktlinje med fantasivärldarna gick på högvarv när
jag stod inför de stumma barnen. Det var på den tiden när en negerboll var en
negerboll och ingenting annat.
Åkes mamma var ingen
glädjespridare. Om hon någon gång skrattade lät det som när man släpper småsten
på ett glasbord. Hon var raka motsatsen till hur man tänker sig en troende;
generös, varm, inkännande och vänlig.
Hon saknade inlevelseförmåga
och kunde utan vidare avbryta våra lekar för något hon ville ha gjort. Ibland
fick hon för sig att ordna egna påhittade lekar.
Hon bestämde allt och regisserade alla detaljer. Vi blev uttråkade på en minut.
Jag stack därifrån vid första bästa tillfälle. Jag kände mig obehaglig till
mods i hennes närhet och gick stora omvägar runt deras tomt när jag skulle
förbi. För mig var det ingen bullrig farbror jag var rädd för utan en späd
kvinna med korpögon och svarta kläder. Hon sa alltid något nedlåtande. Det var
något konstigt med hennes attityd. För mig var hon en häxa.
Åkes pappa Lennart var en
karlakarl. Han såg sig själv som den som glider in på ett kalas, tar en
gurksandwich och fäller kvicka kommentarer. Han hade ett irriterande
kontinentalt drag och var känslig som en bedövad noshörning.
Varje år vid midsommar
simmade han till ön
Orarna. En simtur fram och tillbaka på fyra kilometer. Han tvingade sina
två döttrar att ro intill honom. Jag vet inte varför han simmade, kanske ville
han skapa någon sorts hemmagjord kult som man skulle förundras över.
Efter simningen gick han runt
på ön, berättar för alla han möter hur farligt och jobbigt det var, hur han
kämpat i vågskvalpet, simmat två minuter snabbare än året innan. Mamma berömde
honom som man berömmer flickor som varit duktiga i syslöjden. Hon blinkade
illmarigt till mig.
En varm sommardag följde jag
med Åkes familj till stan. Jag älskade torgets liv och rörelse det var mycket
att titta på.
Vackra människor,
skyltfönster och bilar, fiskstånd i långa rader, strömming, böckling, sik och
gädda.
Vid ett av dem står en gammal
dam. Jag minns ännu den bräckliga stämman; ”- två kronor per kilo”, Lennart
stannar till, tar upp en krona per kilo, ger henne resolut mynten, tar
böcklingen och går iväg, utan ett ord. Jag skämdes som en hund. Jag glömde
aldrig den gamla damens ansiktsuttryck. Jag tyckte synd om henne.
Vissa episoder i barndomen
hänger kvar hela livet, händelsen har präglat min syn på religion och på Gud.
---------------------------------------------------------------------------------------
Sammanställt av Lisse-Lotte
Danielson/ lisse-lotte@danielson.be
Gå till 
Startsida
