Tommy Karman - Hennes blick.2010-09-20

         Gå till  Startsidan   Senast uppdaterad:  2010-09-20

 

   

 

Hennes blick, del 18.

 

Eftermiddagssolen ligger lågt i mitt arbetsrum och bildar spelande skuggor över golvet. En första antydan till vår känns i luften. Veckan går mot sitt slut. Jag drar ut nedersta lådan, ser mig försiktigt om och häller upp en skvätt Southern Comfort i ett glas kamouflerad till kaffemugg.

Jag sveper den vant och lutar mig tillbaka i stolen. Om en stund får jag besök, ännu en anställningsintervju, den förhoppningsvis sista.

 

Jag har lyckats övertyga ledningen om att vi behöver någon som håller ögonen på konkurrenterna. Vi vet för lite om deras ambitioner och göranden. Våra produkter anses vara de bästa, men ungdomen väljer ändå bort oss.

 

Jag bläddrar i mina papper med ansökningar och läser förstrött; ”lätt att samarbeta med”, ”ser möjligheter och inte hinder” i all oändlighet, som direkt tagna ur kvällstidningarnas råd till arbetslösa Stureplansakademiker.

 

Jag bläddrar i hennes ansökan. Den är annorlunda skriven. Luckor här och var visserligen, möjligen för att dölja någonting. Jag har sett det förr och då hamnar de direkt i papperskorgen. Men det finns något lockande och nytt, tonen, djupet och språket fångar mig och en tvetydig person väller upp framför mig.

 

Månsson, Astrid Månsson… lite till åren kanske.

 

Hon har arbetat många år i det gamla Östeuropa före murens fall. Hon är född i det forna Sovjetunionen. Hon talar flytande ryska … fan va´ ovanligt, mumlar jag för mig själv.

 

Det plingar till, jag rafsar nödtorftigt ihop papperen till en hög, rättar till slipsen, sveper en Läkerol. Hon är i femtioårsåldern, lång och det mörka håret ligger oklanderligt ned åt sidan och döljer halva ansiktet. Hon är påfallande vardagligt klädd i jämförelse med de moderiktiga 25-30 åringar som varit här och viftat med färska betyg.

 

– Vad det svårt att hitta? Flyger ur mig.

– Nej inte alls, har varit… har bekanta några kvarter bort…

 

Hon tar en mun kaffe och darrar en aning på handen. Till min förvåning plockar hon upp den allra senaste handdatorn från en av våra konkurrenter, den jag bara läst om, aldrig sett. Jag kan inte dölja min förtjusning och hon ser leende och smått förundrad på mig. 

– Får jag…?

– Javisst, hon räcker fram det lilla mörkgröna underverket.

 

Jag väger den i handen, så liten och lätt den känns i mina stora händer. Menyn är blixtsnabb och jag ser hur en nyhetssida glider upp framför mina ögon. Jag för handen över den silkesmatta ytan, den blir ett med mina händer. Hon tar ytterligare en mun kaffe och ler underfundigt och verkar smått road av min barnsliga förtjusning.

 

– Visst är den fin, säger hon med ett återhållsamt men retfullt leende. Jag anar en vag främmande brytning.

– Vi tappar mark, du har säkert läst. Tidningarna älskar att vältra sig i det. Det verkar som om de bara kan skriva om en sak i taget. En tidning skrev att de skulle trycka tapeter av bokslutet 2001, vinståret, eftersom det var så sällsynt, något för samlare…, inte roligt…, hursomhelst så vill vi veta mer om vad vår omgivning har för sig…

– Vad ägnar sig ungdomen åt, vad har de för förhoppningar och drömmar? Sådana saker, vi vet för lite om det där borta. Vi måste sälja mer.

 

Jag känner hur orden vanemässigt glider ur mig. Efter många samtal med sökanden har jag svårt att hitta den rätta tonen och jag känner hur jag likt en cirkushäst gör mina konster med precision och balans men utan den rätta känslan.

 

Hon ser upp från sina anteckningar, föser undan hårslingan bakom örat och blottar ett förvånansvärt stort örhänge, ser ut att vara direkt hämtat ur en medeltida utgrävning. Hon har något hemmagjort exotiskt över sig.

– Har ni någon beskrivning på papper, så jag kan läsa hemma... behöver ju tänka lite… jobbet är nytt… kanske vet på ett ungefär. Jag anar en glimt av intresse i hennes ögon.

 

Jag ser ut genom fönstret, jag är dålig på att skriva papper och förteckningar, förlitar mig på mitt minne, en förrädisk metod. Hennes fråga gör mig en smula skamsen.

– Vi vill ha så lite som möjligt på papper, inte så kul om det åker  runt överallt. Det är en helt ny tjänst och vi får försöka hitta formerna allt eftersom, hemligt är det ju också.

 

Till min förvåning verkar hon nöjd med svaret. Efter ytterligare några frågor skiljs vi åt. Jag bläddra en stund i hennes ansökan vrider och vänder på hennes fotografi, en smygande känsla av igenkännande genomfar mig och hennes blick dröjer sig kvar när jag plockar ihop för dagen. I hennes stillsamma kroppsspråk fanns en känsla av retfull lekfullhet. Någonting inom mig säger att hon vet mer än hon visade. Hon var som dold i sin egen skugga. Någonstans i hennes tystnad kunde jag höra ett avlägset eko, nästan som en vattenförsäljares klocka på någon orientalisk gata.

Jag tar sikte på närmaste pub som ler mot mig. Mina steg går av sig själv. Jag nickar till Goran, en öl står redan på bardisken.

I ögonvrån ser jag Lena med några turkar, undviker hennes blick, det gick inte så bra senast. 

 

Leonard Coen´s Closing Time tonar ut i pubens raspiga högtalare. Jag går ut, känner den salta kalla vinden mot mitt ansikte. I larmet från hamnens kranar och truckar går jag längst ut på kajen. Ställer mig på tå. Ser ut mot det mörka vattnet. För ut mina armar. Vinden bär mig inte längre.

 

- Slut -.

---------------------------------------------------------------------------------------

Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson/ lisse-lotte@danielson.be

 

Gå till  Startsida