Tommy Karman - Hennes blick.
Gå till Startsidan
Senast uppdaterad:
2010-09-20
Hennes blick,
del 18.
Eftermiddagssolen ligger lågt i mitt arbetsrum och bildar spelande skuggor över
golvet. En första antydan till vår känns i luften. Veckan går mot sitt slut. Jag
drar ut nedersta lådan, ser mig försiktigt om och häller upp en skvätt Southern
Comfort i ett glas kamouflerad till kaffemugg.
Jag sveper den vant och lutar mig tillbaka i stolen. Om en stund får jag besök,
ännu en anställningsintervju, den förhoppningsvis sista.
Jag har lyckats övertyga ledningen om att vi behöver någon som håller ögonen på
konkurrenterna. Vi vet för lite om deras ambitioner och göranden. Våra produkter
anses vara de bästa, men ungdomen väljer ändå bort oss.
Jag bläddrar i mina papper med ansökningar och läser förstrött; ”lätt att
samarbeta med”, ”ser möjligheter och inte hinder” i all oändlighet, som direkt
tagna ur kvällstidningarnas råd till arbetslösa Stureplansakademiker.
Jag bläddrar i hennes ansökan. Den är annorlunda skriven. Luckor här och var
visserligen, möjligen för att dölja någonting. Jag har sett det förr och då
hamnar de direkt i papperskorgen. Men det finns något lockande och nytt, tonen,
djupet och språket fångar mig och en tvetydig person väller upp framför mig.
Månsson, Astrid Månsson… lite till åren kanske.
Hon har arbetat många år i det gamla Östeuropa före murens fall. Hon är född i
det forna Sovjetunionen. Hon talar flytande ryska … fan va´ ovanligt, mumlar jag
för mig själv.
Det plingar till, jag rafsar nödtorftigt ihop papperen till en hög, rättar till
slipsen, sveper en Läkerol. Hon är i femtioårsåldern, lång och det mörka håret
ligger oklanderligt ned åt sidan och döljer halva ansiktet. Hon är påfallande
vardagligt klädd i jämförelse med de moderiktiga 25-30 åringar som varit här och
viftat med färska betyg.
– Vad det svårt att hitta? Flyger ur mig.
– Nej inte alls, har varit… har bekanta några kvarter bort…
Hon tar en mun kaffe och darrar en aning på handen. Till min förvåning plockar
hon upp den allra senaste handdatorn från en av våra konkurrenter, den jag bara
läst om, aldrig sett. Jag kan inte dölja min förtjusning och hon ser leende och
smått förundrad på mig.
– Får jag…?
– Javisst, hon räcker fram det lilla mörkgröna underverket.
Jag väger den i handen, så liten och lätt den känns i mina stora händer. Menyn
är blixtsnabb och jag ser hur en nyhetssida glider upp framför mina ögon. Jag
för handen över den silkesmatta ytan, den blir ett med mina händer. Hon tar
ytterligare en mun kaffe och ler underfundigt och verkar smått road av min
barnsliga förtjusning.
– Visst är den fin, säger hon med ett återhållsamt men retfullt leende. Jag anar
en vag främmande brytning.
– Vi tappar mark, du har säkert läst. Tidningarna älskar att vältra sig i det.
Det verkar som om de bara kan skriva om en sak i taget. En tidning skrev att de
skulle trycka tapeter av bokslutet 2001, vinståret, eftersom det var så
sällsynt, något för samlare…, inte roligt…, hursomhelst så vill vi veta mer om
vad vår omgivning har för sig…
– Vad ägnar sig ungdomen åt, vad har de för förhoppningar och drömmar? Sådana
saker, vi vet för lite om det där borta. Vi måste sälja mer.
Jag känner hur orden vanemässigt glider ur mig. Efter många samtal med sökanden
har jag svårt att hitta den rätta tonen och jag känner hur jag likt en
cirkushäst gör mina konster med precision och balans men utan den rätta känslan.
Hon ser upp från sina anteckningar, föser undan hårslingan bakom örat och
blottar ett förvånansvärt stort örhänge, ser ut att vara direkt hämtat ur en
medeltida utgrävning. Hon har något hemmagjort exotiskt över sig.
– Har ni någon beskrivning på papper, så jag kan läsa hemma... behöver ju tänka
lite… jobbet är nytt… kanske vet på ett ungefär. Jag anar en glimt av intresse i
hennes ögon.
Jag ser ut genom fönstret, jag är dålig på att skriva papper och förteckningar,
förlitar mig på mitt minne, en förrädisk metod. Hennes fråga gör mig en smula
skamsen.
– Vi vill ha så lite som möjligt på papper, inte så kul om det åker runt
överallt. Det är en helt ny tjänst och vi får försöka hitta formerna allt
eftersom, hemligt är det ju också.
Till min förvåning verkar hon nöjd med svaret. Efter ytterligare några frågor
skiljs vi åt. Jag bläddra en stund i hennes ansökan vrider och vänder på hennes
fotografi, en smygande känsla av igenkännande genomfar mig och hennes blick
dröjer sig kvar när jag plockar ihop för dagen. I hennes stillsamma kroppsspråk
fanns en känsla av retfull lekfullhet. Någonting inom mig säger att hon vet mer
än hon visade. Hon var som dold i sin egen skugga. Någonstans i hennes tystnad
kunde jag höra ett avlägset eko, nästan som en vattenförsäljares klocka på någon
orientalisk gata.
Jag tar sikte på närmaste pub som ler mot mig. Mina steg går av sig själv. Jag
nickar till Goran, en öl står redan på bardisken.
I ögonvrån ser jag Lena med några turkar, undviker hennes blick, det gick inte
så bra senast.
Leonard Coen´s Closing Time tonar ut i pubens raspiga högtalare. Jag går ut,
känner den salta kalla vinden mot mitt ansikte. I larmet från hamnens kranar och
truckar går jag längst ut på kajen. Ställer mig på tå. Ser ut mot det mörka
vattnet. För ut mina armar. Vinden bär mig inte längre.
- Slut -.
---------------------------------------------------------------------------------------
Sammanställt av Lisse-Lotte
Danielson/ lisse-lotte@danielson.be
Gå till 
Startsida
