Gå till  Startsidan  
Senast uppdaterad: 
2010-09-14

kärlek

På vintrarna var vår båt uppdragen på Boströmsvarvet, igenfyllt och jämnat med
marken för länge sedan. Gubben Boström, varvets ägare, var en mycket gammal man
som stapplade sig fram med käppar i båda händerna. Han hade vita mustascher och
svart skärmmössa och dirigerade allt arbete på varvet med kraftig stämma. Jag
var rädd för honom.

Han hade en medhjälpare som hette Olle och som bodde på varvet i ett litet tillhåll
intill sin båt. Varvet låg intill stadens soptipp som spred illaluktande
vindbyar över oss.

Jag gick ibland ensam till varvet. Jag gillade att lägga mig i båten med örat
tätt mot bordläggningen, lyssna på det kluckande ljudet från utsidan, drömma mig
bort.

På vägen till varvet passerar man ån, de höga kajerna skrämde mig. Barn har
drunknat där och jag minns folksamlingar och båtar som draggar efter den lilla
barnakroppen. Jag hörde viskningar och stilla snyftningar. Jag minns rubrikerna
i tidningen och allvarliga miner.

På den tiden var ån full av fartyg från många länder. Man knackade rost och
målade, man tjoade och pratade, hejade glatt på den lilla lintotten. Man lastade
vete, havre och man lastade kol. Kranarnas råoljemotorer stånkade, det gnisslade
i vajrar och kugghjul. Maskinisterna var mina första förebilder, stora kraftiga
och högljudda, alla gjorde blint som de befallde.

Ibland blev jag stående och tittade på ett fartyg som skull ge sig av. Den lilla
kaxiga bogserbåten stångade och bände för att få fartyget att vända i den trånga
hamnen. Så småningom stävade fartyget ut mot åns mynning och försvann ur min
åsyn. 

-----

På andra sidan ån ser jag en liten ångare. Rostig och sliten. Den hade ännu
ingen last, det kunde jag se på vattenlinjen. En blek utländsk flagga vajar i
aktern.

En flicka uppenbarade sig på däck, hon bar på en sparkcykel, den var röd och
hade trähjul. Hon gick över landgången och ut på kajen, hon ställde sig på
cykeln och började ivrigt sparka. Hon åkte fram och tillbaka på den asfalterade
kajen. Efter veckor instängd i den lilla fuktiga ångaren var hon nu fri,
äntligen kunde hon flyga som en fjäril.

Hon hade röd klänning och vita skor. Vårvinden fattade tag i hennes klänning som
tycktes vinka till mig. Jag går sakta över bron, blir stående och kan inte
släppa henne med blicken. Plötsligt tvärstannar hon, ser nyfiket på mig. Hon har
mörkt stripigt hår och är lortig om händerna.

Jag börjar gå och hon följer efter intill mig. Jag går fortare och fortare och
hon sparkar fortare och fortare. Jag springer och hon följer med. I rasande fart
far vi i vinden utefter den asfalterade kajen. Det bubblar i mig och jag börjar
skratta. Jag springer runt henne och framför och bakom henne. Jag blir med ens
också en fjäril.

Vi flyger runt varandra, knuffar på varandra. Jag lånar hennes sparkcykel och
far över ängen, för nu är det inte asfalt längre utan en äng med gräs och
blommor, prästkragar, gullvivor.

Utmattade faller vi ihop i det mjuka gräset. Vi pratar i munnen på varandra,
skrattar och berättar om främmande saker, underliga djur och farliga äventyr,
för fjärilar förstår varandra.

Jag gick sakta hemåt. Hon var i mina tankar hela tiden och jag visste inte
hennes namn. De följande dagarna släpade sig fram. Utanför skolsalen var
försommaren långt kommen, vårens dofter sipprar in mot oss och det var förväntan
i luften.

-----

”- Jag måste nog se till pappas båt…”, försökte jag.

Det var ganska långt till hamnen och mamma var inte villig att släppa iväg mig
på den långa promenaden. Men hon gav med sig efter sedvanliga förmaningar och
innan hon var färdig var jag ute på gatan.

Uppspelt och förväntansfull sprang jag uppför den första backen, genade över en
plantering och över Brynäsgatan. En cyklist tvärnitade. Gubben svor och skrek;
”va fan nurå, jävla satunge…”

När jag närmade mig ån såg jag på håll att båtplatsen var tom. Den lilla rostiga
ångaren var borta. Jag kände en smygande besvikelse som blev starkare och
starkare. Det kan väl inte vara sant, hon har väl inte åkt!

Jag började springa efter kajen och läste namnen på båt efter båt. Efter ett par
tre hundra meter stannade jag, benen darrade av utmattning och jag satte mig ned
intill kajen.

Dom har verkligen åkt, kastat loss och lämnat mig och det här
jävla stället.

Mörkret hade börjat falla, kajens belysning blänkte i den oljiga vattenytan,
skräp och bråte gled sakta förbi. Jag började kasta sten i vattnet, siktade på
en tom butelj, kastade sten på sten. 
Vårregnet föll stilla, jag sprang inte längre, mina ben som flygande burit fram
mig, var nu tunga och blöta och vägen hem lång.

Varje helg när vi skulle fara ut till med båten kände jag en pirrande förväntan.
Kanske skulle den lilla ångaren finnas vid kajen. När vi äntligen stuvat ned vår
packning och tuffade igång, satt jag blick stilla på fördäck och läste fartygens
namn, en efter en, sökte en röd och blå flagga i aktern. När jag någon gång
tyckte mig se ett igenkännande tecken steg min spänning men bara för att
omedelbart förbytas i besvikelse.

Så pågick det hela våren och sommaren. Sakta gick det upp för mig att den lilla
kustångaren var på andra färder och aldrig kommer tillbaka.