Gå till  Startsidan  
Senast uppdaterad: 
2010-09-02

maskernas spel

   


På lördagarna var det fest på en av grannöarna.
Limön är den enda ö i skärgården
där det fanns en stor äng, en gammal loge, ett café.

Ön har en gång i tiden haft en bofast befolkning där man livnärde sig på
sälfångst, strömmingsfiske och att bryta kalksten. En lotsstation fanns och en
gång i tiden seglande lotsar. Den siste bofasta lämnade ön någon gång på
sextiotalet.

Alla åkte dit utom mina och Åkes föräldrar, för mina föräldrar var det något
främmande och opassande av någon anledning jag inte förstod. För Åke var det
enkla och raka besked. Det var Gud fader själv som bestämde där hemma.

Jag åkte med Henrik i deras båt och det var Henrik som styrde och manövrerade den
fullastade båten ut genom sunden. Förbi
Leharen och vidare ut på fjärden. Vinden
var kall och ostlig. Hans pappa hade redan försatt sig i ofärdigt skick och låg
ljudligt sovande på durken.

Den lilla hamnen var trång och båtarna låg tätt på rad, de som inte fick plats
vid bryggan hade helt enkelt kört upp fören på stranden.

Man gick fram och tillbaka mellan logen och båtarna och fyllde på med brännvin
och pilsner. Drack direkt ur flaskan.

Musikanterna spädde på nivån efterhand. Ackorden blev därefter men publiken var
heller inga finsmakare. Man dansade och man ramlade, ramlade en ramlade flera
som i en kedjereaktion.

Vi barn köpte korv och glass och vi sprang vind för våg. De vuxna hade annat för
sig, det visste vi sedan tidigare.
Vi var avvaktande och rädda när annars så snälla vuxna ändrade skepnader;
överdrivet gråtmilda eller argsinta och aggressiva. Jag var väldens gulligaste
barn eller en elak satunge.

Allt eftersom kvällen gick blev det stojigare och stökigare. De tidigare så
prydligt uppställda borden låg lite hursomhelst i gräset. En och annan satt
blickstilla med pannan på bordet och armarna hängande, i en annan värld, kanske en
bättre.

Ibland hettade det till och knytnävarna kom fram när någon dansat med fel tant
eller gubbe. Någon satt i gräset med blod i pannan och förstod ingenting, en
tant försökte råskällande linda om med sin scarf. Uppdämda aggressioner och
omsorgsfullt dolda komplex lades i öppen dager.

Lindkvist har för kvällen bytt sida. Han var annars den som gärna deltog i
slagsmål och allehanda gruff. Nu gick han omkring med en vit skärmmössa som
kvällens ordningsvakt,  gestikulerade och skrek, men ingen tycktes lyssna.

Det blev rörigt i hamnen när alla skulle ge sig av. Någon ramlade i vattnet, en
annan hoppade efter bara för skojs skull eller kanske utmana i simning. Vi barn
fick övertala, tjata och bokstavligen dra de vuxna ombord på båten när vi skulle
hemåt.

Gryningens första bleka solstrålar spelar stilla över det salta kalla vattnet
när Henrik allvarlig och försiktigt navigerade i de trånga sunden. Någon stämmer
upp en sång. Kanske ett försök att fånga en glimt av en annan vackrare värld. En
annan blev gråtmilt känslosam och försöker få de andra med sig i nattens och
gryningens allra sista sång.

Det var de eländiga själarnas paradis, som Maskernas spel i Venedig 1754, men
den gången var det på låtsas för välbeställda och finklädda, hyllad av kritiker
på första bänk. Efter premiären fick man champagne i foajén innan man gick ut
till de väntande hästdroskorna.

För Henrik var det på riktigt, han stod ensam och styrde båten. Han var tolv år.
Han sov i mitt rum den natten, han vred och vände sig i sängen som om han låg på
en bädd av brännässlor.