Gå till  Startsidan   Senast uppdaterad:  2010-09-20

Nedklottrade skisser, del 11.

Trötta och smutsiga kliver vi in i Kajsas mammas lägenhet. Kajsa somnar direkt i soffan och jag ligger vaken, tänker på vad som hänt, fabriken, smutsen, stängslet. Någonstans i mitt inre kommer tankarna på Egon. Han är visserligen lite underlig och inte min bästa kompis, men helt oskyldig, det är synd om honom egentligen, tänk om hans pappa åker i fängelset. Jag känner tvivel och oro, men tröttheten tar överhanden, drar täcket tätare över mig.

Morgonen därpå sitter vi tysta på bussen tillbaka till fabriken. Jag har sovit dåligt och vill sticka ifrån alltsammans. Bussen stannar och pyser.

Kajsa drar mig i armen, skyndar på stegen. Vakten tittar förvånat på oss när vi stegade in i den lilla vaktkuren. Kajsa går direkt fram;

– Jo…, vi vill tala om att det stjäls saker… här… tas saker…

Vakten tittar förvånat upp.

 – Här får ni inte vara, det är förbjudet för barn…, pekar på en skylt.

Han har bolagets märke på skjortan, framför honom ligger en gigantisk nyckelknippa och på bordet en svart bakelittelefon, det ligger flottiga papperslappar med allehanda noteringar.

Han tar en slurk kaffe och lutar sig fram från sin upphöjda plats. I den långtråkiga tillvaron väcks en nyfikenhet till liv, vad var det hon sa egentligen. Han ser på oss, nästan vänligt.

– Stjäls saker, hurdå… här?

– Det finns ett hål under staketet och där lägger man färg å saker…, säger Kajsa forcerande och fortsätter,

– Sen åker man dit och tar det från utsidan och åker iväg… med båten…

Kajsa tar upp papperslappen med de nedklottrade blyertsskisserna föser undan kaffekoppen. Darret på rösten var borta och hon blir allt mer säker, hennes plan började ta form.

– Här är gropen, säger hon tyst, pekar på papperet,

– I vassen, vi har varit där och sett den, han och jag…, tittar på mig.

– Och vem stjäl då…

Han tar av sig glasögonen, rättade till kepsen och ser på barnen. Det verkar ju inte vara ungarna som ställer till jäkelskap vid timmerrännan, eller sitter och tjuvröker bakom pisskuren.

Det bankar plötsligt på fönstret. Ett ilsket ansikte uppenbarar sig.

– Va fan, kan du öppna grinden va, vi har inte hela dan på oss!

– Öhh, ja visst, förlåt, han trycker på en knapp på bordet och grinden far upp. En truck dånar in mot fabrikens inre. Grinden far igen med en smäll.

– Men vem tar färgen då? Upprepar han retfullt, trummar med fingrarna och lutar sig framåt, vill liksom skynda på svaret.

– Inte…, inte bara färg…, Torsten… Arvidsson… är det…

Nu är de sagt. Hon känner hur hjärtat bankar, hon sätter sig ned, sväljer, inte visa…

– Torsten… Arvidsson…?

Han sitter tyst en stund. Han känner ingen Torsten Arvidsson vad han minns, men fabriken har hundratals anställda, de är bara en samling anonyma ansikten som passerar honom varje dag, år ut och år in. Ett hej här och en nick där, inte mer. Han öppnar och stänger grinden, ingen tar någon notis om honom, han är som en maskin, men kan röra på sig, dricka kaffe och spela kort.

– Var jobbar han, vet ni…, här hos oss?

– Med motorer å sånt, säger Kajsa, nån verkstad på eran fabrik…

Vakten vet att det stjäls, man tar ett paket skruvar eller en flaska terpentin, en bruk motorolja, sådana saker, men… ”Åker iväg med båten…” 

Kan det ligga något i vad ungarna säger, jäntan verkar ju klyftig…

– Men… hur vet ni det här?

– Hur kan ni veta att en Torsten någonting åker fram och tillbaka med en båt fullastad med grejer han tagit?

– Ni säger att han stjäl…, anklagar honom för nåt brottsligt… ganska allvarlig… det… bevisas…

– Han bor på våran ö, vi har sett, vi vet… hela hans hus är byggt av det… vi bor där…

Vakten börjar sakta ana att det kan ligga något i vad flickan säger. Ungarna verkar ju ivriga, särskilt den där jäntan.

Han vet inte riktigt vad han skall göra, han tar ju faktiskt själv hem ett och annat block och pennor till barnbarnen, inga större grejor, men ”hela båtlaster”.

Han förstår att det jäntan pratar om är mer än så. Kanske inte så dumt ändå att prata med Jansson, kanske är bra tänker han, bra för mig. Han har suttit i den här kuren i över tjugo år och det vore på tiden att göra något mer betydelsefullt, tänk om en hel liga …

– Jaha…, hm, jag ska… vänta ett tag…, han skriver något på en lapp reser sig, lämnar kuren,

– Vänta här…

Vi sitter ensamma. Kajsa drar i min arm,

– Nu sticker vi, viskar hon, nu vet han…, men fort … kom…

Vi springer över parkeringen, sneddar över fabriksområdets halvvissna rabatter, till busshållplatsen. Vi ser oss omkring, vi är utom synhåll. Vi vill för allt i världen inte att dom ska få reda på vilka vi är.

Vi hinner nätt och jämt ombord på turbåten Britt. Förtöjningarna är lossade och skepparens son glor ilsket på oss när vi kastar oss ombord.

Det är lugnt och stilla på vattnet, luften är mild och skön.  Äntligen är sommarvädret här, vinden har vänt och himlen molnfri.

Vi lägger oss intill livbåten, Kajsa knuffar på mig och säger;

 – Det är du och jag nu …, men kom ihåg inte ett knyst!

Hon ler mot mig, lutar sig mot mig och sluter ögonen. Jag känner värmen, hon är fin hon Kajsa…

fortsättning följer.....