Tommy Karman - Nedklottrade skisser.., del 8.2010-09-20

Gå till  Startsidan  
Senast uppdaterad: 
2010-09-20

   

Nedklottrade skisser,
del 11.

 

Trötta och smutsiga kliver
vi in i Kajsas mammas lägenhet. Kajsa somnar direkt i soffan och jag ligger
vaken, tänker på vad som hänt, fabriken, smutsen, stängslet. Någonstans i mitt
inre kommer tankarna på Egon. Han är visserligen
lite underlig och inte min bästa kompis, men helt oskyldig, det är synd om honom
egentligen, tänk om hans pappa åker i fängelset. Jag känner tvivel och oro, men
tröttheten tar överhanden, drar täcket tätare över mig.

 

Morgonen därpå sitter vi
tysta på bussen tillbaka till fabriken. Jag har sovit dåligt och vill sticka
ifrån alltsammans. Bussen stannar och pyser.

Kajsa drar mig i armen,
skyndar på stegen. Vakten tittar förvånat på oss när vi stegade in i den lilla
vaktkuren. Kajsa går direkt fram;

 

– Jo…, vi vill tala om att
det stjäls saker… här… tas saker…

 

Vakten tittar förvånat upp.

 

 – Här får ni inte vara,
det är förbjudet för barn…, pekar på en skylt.

 

Han har bolagets märke på
skjortan, framför honom ligger en gigantisk nyckelknippa och på bordet en svart
bakelittelefon, det ligger flottiga papperslappar med allehanda noteringar.

Han tar en slurk kaffe och
lutar sig fram från sin upphöjda plats. I den långtråkiga tillvaron väcks en
nyfikenhet till liv, vad var det hon sa egentligen. Han ser på oss, nästan
vänligt.

 

– Stjäls saker, hurdå… här?

 

– Det finns ett hål under
staketet och där lägger man färg å saker…, säger Kajsa forcerande och
fortsätter,

 

– Sen åker man dit och tar
det från utsidan och åker iväg… med båten…

 

Kajsa tar upp papperslappen
med de nedklottrade blyertsskisserna föser undan kaffekoppen. Darret på rösten
var borta och hon blir allt mer säker, hennes plan började ta form.

 

– Här är gropen, säger hon
tyst, pekar på papperet,

 

– I vassen, vi har varit
där och sett den, han och jag…, tittar på mig.

 

– Och vem stjäl då…

 

Han tar av sig glasögonen,
rättade till kepsen och ser på barnen. Det verkar ju inte vara ungarna som
ställer till jäkelskap vid timmerrännan, eller sitter och tjuvröker bakom
pisskuren.

 

Det bankar plötsligt på
fönstret. Ett ilsket ansikte uppenbarar sig.

 

– Va fan, kan du öppna
grinden va, vi har inte hela dan på oss!

 

– Öhh, ja visst, förlåt,
han trycker på en knapp på bordet och grinden far upp. En truck dånar in mot
fabrikens inre. Grinden far igen med en smäll.

 

– Men vem tar färgen då?
Upprepar han retfullt, trummar med fingrarna och lutar sig framåt, vill liksom
skynda på svaret.

 

– Inte…, inte bara färg…,
Torsten… Arvidsson… är det…

 

Nu är de sagt. Hon känner
hur hjärtat bankar, hon sätter sig ned, sväljer, inte visa…

 

– Torsten… Arvidsson…?

 

Han sitter tyst en stund.
Han känner ingen Torsten Arvidsson vad han minns, men fabriken har hundratals
anställda, de är bara en samling anonyma ansikten som passerar honom varje dag,
år ut och år in. Ett hej här och en nick där, inte mer. Han öppnar och stänger
grinden, ingen tar någon notis om honom, han är som en maskin, men kan röra på
sig, dricka kaffe och spela kort.

 

– Var jobbar han, vet ni…,
här hos oss?

 

– Med motorer å sånt, säger
Kajsa, nån verkstad på eran fabrik…

 

Vakten vet att det stjäls,
man tar ett paket skruvar eller en flaska terpentin, en bruk motorolja, sådana
saker, men… ”Åker iväg med båten…” 

 

Kan det ligga något i vad
ungarna säger, jäntan verkar ju klyftig…

 

– Men… hur vet ni det här?

 

– Hur kan ni veta att en
Torsten någonting åker fram och tillbaka med en båt fullastad med grejer han
tagit?

 

– Ni säger att han stjäl…,
anklagar honom för nåt brottsligt… ganska allvarlig… det… bevisas…

 

– Han bor på våran ö, vi
har sett, vi vet… hela hans hus är byggt av det… vi bor där…

 

Vakten börjar sakta ana att
det kan ligga något i vad flickan säger. Ungarna verkar ju ivriga, särskilt den
där jäntan.

 

Han vet inte riktigt vad
han skall göra, han tar ju faktiskt själv hem ett och annat block och pennor
till barnbarnen, inga större grejor, men ”hela båtlaster”.

Han förstår att det jäntan
pratar om är mer än så. Kanske inte så dumt ändå att prata med Jansson, kanske
är bra tänker han, bra för mig. Han har suttit i den här kuren i över tjugo år
och det vore på tiden att göra något mer betydelsefullt, tänk om en hel liga …

 

– Jaha…, hm, jag ska… vänta
ett tag…, han skriver något på en lapp reser sig, lämnar kuren,

 

– Vänta här…

 

Vi sitter ensamma. Kajsa
drar i min arm,

 

– Nu sticker vi, viskar
hon, nu vet han…, men fort … kom…

 

Vi springer över
parkeringen, sneddar över fabriksområdets halvvissna rabatter, till
busshållplatsen. Vi ser oss omkring, vi är utom synhåll. Vi vill för allt i
världen inte att dom ska få reda på vilka vi är.

 

Vi hinner nätt och jämt
ombord på turbåten Britt. Förtöjningarna är lossade och skepparens son glor
ilsket på oss när vi kastar oss ombord.

Det är lugnt och stilla på
vattnet, luften är mild och skön.  Äntligen är sommarvädret här, vinden har vänt
och himlen molnfri.

Vi lägger oss intill
livbåten, Kajsa knuffar på mig och säger;

 

 – Det är du och jag
nu …, men kom ihåg inte ett knyst!

 

Hon ler mot
mig, lutar sig mot mig och sluter ögonen. Jag känner värmen, hon är fin hon
Kajsa…

 

fortsättning följer.....