Karman - Ovala sken, en följetong, del 1.2010-09-20

Gå till  Startsidan  
Senast uppdaterad: 
2010-09-20

   

Ovala sken,
del 3.

 

Kajsa och hennes mamma var mest på ön av alla, från tidigt maj till sent
september. Ibland hela året.

Kajsa var ett år äldre än jag, tuff och smart. Jag såg upp till henne, hon hade
den självklara, överlägsna attityden som jag saknade.

Hon visste vad hon ville, var högljudd och dominerande, men ibland också
inåtvänd och dyster.

Kajsa och Lilian avskydde varandra. Kajsa gillade inte hennes lättsamma
inställning och de var sina motsatser i personligheter och läggning. Jag förstod
inte de osynliga vibrationerna. Dom var tigrinnor i varandras närhet och
försökte båda skapa allianser och få medhåll bland oss övriga. Lilian kunde med
en mild smäktande stämma övertala de andra barnen för att vinna egna fördelar.
Hon kunde småljuga med ett leende. Hon var ibland klok som en orm men också
oskyldig som en duva.

Båda hennes föräldrar var döva och var en gång i tiden resande
pantomiartister. 
På väggen i deras vardagsrum fanns ett gulnat

fotografi med dem tillsammans med
Brazil Jack, violinisten, gycklaren. De
poserar allvarligt i en vägkorsning någonstans på landsbygden.

 

Lilian tog ut hemmets tystnad med verbala överfall mot sin omgivning. Hon hade
en benägenhet att få oväntade och våldsamma utbrott. Hon växlade mellan
närmanden och förnäm distans och krävde dessutom att vi andra skulle följa med i
hennes svallande utflykter.

En gång bestämde hon sig för att plåga en av de besökande småkillarna som då och
då uppenbarade sig på ön. Hon tog sikte på en figur som rörde sig längre bort
vid strandkanten. Det var kallt och blåsigt den dagen och hon var på ett uselt
humör.

Lilians uppenbarelse gav honom onda aningar och han kryper ihop och trycker sig
mot bryggkanten. Lilian ställer sig framför honom med händerna intryckt i
midjan. Trummar med ena foten i gruset.

 

– Va kommer du ifrån…? Hon spänner ögonen i pojken.

 

Han är påfallande kortväxt och med de alltför stora byxorna förstärks
intrycket. Han ser ömsom på Lilian och på mig.

 

– Nå…? Lilian tar ett steg fram.

 

– F-från stan… stammar han fram knappt hörbart.

 

Pojken står ännu blick stilla fastnaglad vid bryggkanten, törs inte annat.

Lilian måttar att slag och drämmer till honom rakt över kinden. Pojken faller
kvidande till marken och för handen mot kinden. I fallet rispar han sig på
bryggans järnbultar och som en efterrätt bildas små röda linjer på hans rygg.

 

– Så går det när man springer här och kaxar!

 

Lilian skvätter för säkerhets skull en skopa blött krus över den liggande
pojken.

Pojken ser vädjande på mig, liksom för att söka hjälp, han har fortfarande
handen på kinden och kravlar i gruset för att komma upp. Jag sparkar till honom
över ryggslutet så han faller igen. Jag ville ju visa Lilian vilken gentleman jag
är.

Han ligger kvidande blick stilla en stund men reser sig och springer,
fortfarande med handen över kinden.

 

Lilian anklagade mig ibland för att vara likgiltig och omänsklig vilket jag
oftast svarade med att hon är efterhängsen och härsklysten. Hon kunde på en
sekund falla ned vid mina fötter och gråtande be om ursäkt för att minuten
senare återgå till sina känslomässiga vindbyar. Det var en cirkel som aldrig
bröts, vi levde sida vid sida i en slags hetsig dans.

 

Kajsa hatade Lilians beräknande sätt och talade vitt och brett om hennes
falskspel. De hade båda sina trogna anhängare bland oss andra. Det bildades två
löst sammansatta grupper på ön. En och annan av oss rörde sig lite hursomhelst
mellan dem.

Men Kajsa gillade ibland att dra sig undan och vara för sig själv. Hon kunde
plötsligt utan ett ord ge sig iväg. Hon försvann som om hon behövde hämta luft,
eller så blev hon uttråkad och fann vår närvaro barnslig. Hennes smarta
självklara attityd gick hand i hand med en högdragen gåtfullhet, två oförenliga
motsatser som hon utan förvarning pendlade mellan.

 

En kväll i augustimörkret sitter hon på bryggan och läser som hon ofta gjorde
på kvällarna. Läsning är ett intresse hon fått av sin

mamma som ständigt förser henne nya böcker. Hon sitter tillbakalutad med boken
framför sig. Hon är fångad av intriger och handlingar, hon varken ser eller hör.
För henne är boken, dess människor och liv det enda som existerar.

 

Kvällen är lugn och stilla, en svag vind krusar vattenytan och för med sig
ljudet från en fiskebåt som stävar i dyningen,
Eggegrunds fyr lyser då och då
upp himlen med svepande ovala sken.
Ejdrar och doppingar simmar vid strandkanten…

 

Det prasslar
plötsligt till i buskarna längre bort. Kajsa rycker till, boken faller i
vattnet. Hon reser sig och tar instinktivt skydd bakom

bordet. Hukande
spanar hon bort i mörkret. I dunklet ser hon en figur vagt avtecknar sig längre
bort. Rörelserna är ryckiga, famlande nästan raglande.