Rommy Karman - Ryssjäntan.2010-09-20

Gå till  Startsidan  
Senast uppdaterad: 
2010-09-20

   

Ryssjäntan,
del 8.

 

På öns norra udde knappt synlig finns ett litet hus inbäddad i skog av gran och
tall. En och annan björk stretar sig envist upp ur den otillgängliga terrängen.
Huset med sina falnande väggar och sin rangliga veranda såg ut som en skapelse av en
drucken snickare. Familjen som bodde där kom ursprungligen från en by i norra
norrland. Dom tillhörde en gång i tiden den skara människor som sökte lyckan i
forna Sovjetunionen.

Efter den ryska revolutionen
lockade den nya staten med goda levnadsförhållanden
och arbete. Många hade ideologiska motiv och var ivriga att delta i den nya
statens uppbyggnad när socialismens lyckorike skulle byggas.

 

Men livet i det nya landet blev allt annat än vad de väntat sig.

 

Deras drömmar om ett bättre liv krossades brutalt av regimens terror.

Familjen hade lyckats ta sig tillbaka till hemlandet efter en strapatsrik resa
med oändliga tågresor, iskalla vandringar och en livsfarlig sjöresa över
Östersjön. De upptäcktes av några fiskare drivande i ett vrakliknande flytetyg
några sjömil öster om Eggegrund utmattade och hjälplösa.

 

Deras dotter kunde bara prata ryska. Vi såg henne ibland när vi nyfiket smög oss
fram bakom de stora träden som bildade en mur runt deras tomt. Hon var äldre än
oss och vi lockades av hennes begynnande former som vi skymtade under hennes
linnekläder. Visst hade vi hört talas om ”ryssen” men att ha dem livslevande så nära
kittlade i magen och vi låg ofta bakom en ruttnande vedtrave och följde hennes
rörelser. Om de vuxna på ön någon gång pratade om dem så var det i nedlåtande
ordalag. Henriks pappa blev arg när de kom på tal;

 

– Ni skall hålla er ifrån ryssjäntan, jag vet nog vad dom går för…, å vad skall
dom här å göra!

 

– Kirunaryssarna kan man inte lita på, väste han på fyllan.

 

Han förändrades och fick något svart i blicken. Jag hade en känsla av att hans
oberäkneliga utfall var farliga och jag blev osäker och rädd i hans närhet. Åkes
mamma, var inte sämre, hon förbjöd Åke och indirekt mig att ens närma oss den
överväxta tomten. 

Det var något nytt jag inte kände igen. Något i tonen i de vuxnas sätt som jag
inte hört förut. Jag tittade frågande på Åkes pappa och hans syrror men de sa
inte ett ord. Jag blev besviken över deras stumhet och flackande blickar.

 

Åke och jag hivade oss upp till vårt gömställe på taket. Vi satt tysta och såg
bort mot ryssarnas tomt. Visst, de hade bott här några år men vi hade liksom
inte märkt av dem tidigare. Dom var mest för sig själva och deltog aldrig i
midsommarfirande eller andra tillställningar.

 

– Vi borde åka dit…

 

– Hur ska det ska gå till…, törs vi?

 

– Jag tycker det är piss att höra Henriks farsa domdera och skälla, vad har dom
gjort honom egentligen, han är ett djävla skitfyllo!

 

– Vi ror dit…?

 

Vi var vana att springa kors och tvärs över tomgränser på ön. Vi var nu förbjudna att springa över ryssarnas tomt för att komma över sundet till nästa
ö. Nu måste vi ro förbi för att komma dit.

 

– Oacceptabelt…, Åke drar ett bloss.

 

Vi hoppade ned i den regnvåta marken, smyger oss ned till stranden. Ekan var
halvfull med regnvatten. Öser tyst. Vi rodde försiktigt intill stranden i skydd
av trädens skuggor och närmade oss sakta den halvt raserade stenbryggan.

 

– Stor brygga, liten båt, flinar jag.

 

– … Hemmagjord med en Penta på sju hästar, förlängd rigg.  Åke tog som vanligt
varje tillfälle att briljera med sina motorkunskaper.

 

Det lyste svagt i fönstren och allt var tyst. Vi rodde närmare och låg stilla
bara några meter från stranden.

 

– Vad gör vi nu, viskar Åke.

 

Plötsligt öppnades dörren. Jag rycker till och såg oroligt på Åke. En figur
avtecknade sig i dunklet och rörde sig i sakta mak ned mot bryggan. Hans
rörelser var lugna nästan sävliga och han sätter sig ned på bryggkanten så
fötterna nuddar vattenytan. Han ser åt vårt håll och vi förstår att vi är
upptäckta. Han nickade mot oss, han ser snäll ut.

 

– Ni är ute och ror i kvällen ser jag, säger han med tydlig norrländsk dialekt.

 

– Ja, vi tittar förbi…, for det ur mig, känner hur löjligt det låter.

 

I samma ögonblick öppnades dörren och ytterligare två skuggor närmade sig
bryggan. Flickan såg blygt ned i bryggplankorna och liksom gömmer sig bakom sin
mamma.

 

– Vi har fått besök.

 

Pappan gör en gest mot oss och greppar linan som han försiktigt lägger runt en
järnpållare. Ekan vrider runt i den svaga kvällsbrisen och lägger sig tillrätta
långsides. Mamman log vänligt, såg nyfiket på oss.

 

Hon är en späd kvinna med en många nummer för stor kappa runt den lilla kroppen
och ett par bara fötter sticker ut nedtill. En vag samhörighetskänsla genomfor
mig när jag såg hennes bara fötter. Jag hade heller aldrig skor.

 

– Det här är Astrid, säger hon.

 

Jag kände skammens rodnad när jag tänker på hur många gånger vi smugit i
buskarna kring den tjejen och tapetserat omgivningen med hennes uppenbarelse.
Jag kämpade frenetiskt med att hitta orden men inget vettigt kom över mina
läppar.

 

Plötsligt hördes ett knakande i buskarna längre bort. Astrid tog ett fastare
grepp om sin mammas arm. Tre figurer avtecknade sig i mörkret. De rörde sig
ryckigt och närmade sig.

 

– Jasså, det är här ni är! Åkes pappa ryter rakt ut i luften.

 

Bakom honom kom Henriks pappa. Åkes mamma och syrror skyndade till.

Åke och jag satt som fastgjutna i ekan. Jag kände skam blandad med en stigande
ilska. Jag fick den där välkända impulsen att skrika eller vifta in årbladet
rakt in i hopen. Det kändes som om bröstet fylldes av segt hett bly, det
spränger på inifrån, vill spränga sönder bröst och revben.

 

Åkes mamma steg fram.

 

– Försvinn härifrån! Skrek hon och gick resolut upp på bryggan och spände de
svarta ögonen i Åke och mig.  Jag kände hur hatet omslöt mig och förenades i en
obestämd känslosörja för Astrid och hennes familj.

 

Henriks pappa, vände sig mot den lilla familjen, hytter med näven;

 

– Packa er här ifrån! Stick till Kiruna eller Lapphelvetet…, å ta med horungen!

 

Familjen backar, tog några steg bakåt. För ett ögonblick mötte jag Astrids
blick. Vi har aldrig träffats men blicken sög till inom mig. Hennes pappa
stannade till, såg ner i vattnet och stod blick stilla.

 

Mamman tvärvände och rusar upp mot huset. Pappans nyss så vänliga anletsdrag
blev trötta och resignerade. Efter många år av svårigheter har hans förmåga till
motstånd mattats, där kraften och viljan fanns var nu bara tomhet.

 

Åke och jag tog några årtag och gled ut från bryggan. Vi såg hur Åkes mamma
gestikulerar inför den hukande pappan. Astrid sprang upp och försvann i husets
inre.

 

Skammen var som en blöt filt över oss. Åke såg på mig med tomma uttryckslösa
ögon. Vi skildes åt utan ett ord. Tystnaden förenade oss i en slags ordlös
gemenskap. Jag smög hem och lade mig i sängen fullt påklädd. Jag sov inte den
natten.