Gå till  Startsidan   Senast uppdaterad:  2010-09-20

Ryssjäntan, del 8.

På öns norra udde knappt synlig finns ett litet hus inbäddad i skog av gran och tall. En och annan björk stretar sig envist upp ur den otillgängliga terrängen. Huset med sina falnande väggar och sin rangliga veranda såg ut som en skapelse av en drucken snickare. Familjen som bodde där kom ursprungligen från en by i norra norrland. Dom tillhörde en gång i tiden den skara människor som sökte lyckan i forna Sovjetunionen.

Efter den ryska revolutionen lockade den nya staten med goda levnadsförhållanden och arbete. Många hade ideologiska motiv och var ivriga att delta i den nya statens uppbyggnad när socialismens lyckorike skulle byggas.

Men livet i det nya landet blev allt annat än vad de väntat sig.

Deras drömmar om ett bättre liv krossades brutalt av regimens terror.

Familjen hade lyckats ta sig tillbaka till hemlandet efter en strapatsrik resa med oändliga tågresor, iskalla vandringar och en livsfarlig sjöresa över Östersjön. De upptäcktes av några fiskare drivande i ett vrakliknande flytetyg några sjömil öster om Eggegrund utmattade och hjälplösa.

Deras dotter kunde bara prata ryska. Vi såg henne ibland när vi nyfiket smög oss fram bakom de stora träden som bildade en mur runt deras tomt. Hon var äldre än oss och vi lockades av hennes begynnande former som vi skymtade under hennes linnekläder. Visst hade vi hört talas om ”ryssen” men att ha dem livslevande så nära kittlade i magen och vi låg ofta bakom en ruttnande vedtrave och följde hennes rörelser. Om de vuxna på ön någon gång pratade om dem så var det i nedlåtande ordalag. Henriks pappa blev arg när de kom på tal;

– Ni skall hålla er ifrån ryssjäntan, jag vet nog vad dom går för…, å vad skall dom här å göra!

– Kirunaryssarna kan man inte lita på, väste han på fyllan.

Han förändrades och fick något svart i blicken. Jag hade en känsla av att hans oberäkneliga utfall var farliga och jag blev osäker och rädd i hans närhet. Åkes mamma, var inte sämre, hon förbjöd Åke och indirekt mig att ens närma oss den överväxta tomten. 

Det var något nytt jag inte kände igen. Något i tonen i de vuxnas sätt som jag inte hört förut. Jag tittade frågande på Åkes pappa och hans syrror men de sa inte ett ord. Jag blev besviken över deras stumhet och flackande blickar.

Åke och jag hivade oss upp till vårt gömställe på taket. Vi satt tysta och såg bort mot ryssarnas tomt. Visst, de hade bott här några år men vi hade liksom inte märkt av dem tidigare. Dom var mest för sig själva och deltog aldrig i midsommarfirande eller andra tillställningar.

– Vi borde åka dit…

– Hur ska det ska gå till…, törs vi?

– Jag tycker det är piss att höra Henriks farsa domdera och skälla, vad har dom gjort honom egentligen, han är ett djävla skitfyllo!

– Vi ror dit…?

Vi var vana att springa kors och tvärs över tomgränser på ön. Vi var nu förbjudna att springa över ryssarnas tomt för att komma över sundet till nästa ö. Nu måste vi ro förbi för att komma dit.

– Oacceptabelt…, Åke drar ett bloss.

Vi hoppade ned i den regnvåta marken, smyger oss ned till stranden. Ekan var halvfull med regnvatten. Öser tyst. Vi rodde försiktigt intill stranden i skydd av trädens skuggor och närmade oss sakta den halvt raserade stenbryggan.

– Stor brygga, liten båt, flinar jag.

– … Hemmagjord med en Penta på sju hästar, förlängd rigg.  Åke tog som vanligt varje tillfälle att briljera med sina motorkunskaper.

Det lyste svagt i fönstren och allt var tyst. Vi rodde närmare och låg stilla bara några meter från stranden.

– Vad gör vi nu, viskar Åke.

Plötsligt öppnades dörren. Jag rycker till och såg oroligt på Åke. En figur avtecknade sig i dunklet och rörde sig i sakta mak ned mot bryggan. Hans rörelser var lugna nästan sävliga och han sätter sig ned på bryggkanten så fötterna nuddar vattenytan. Han ser åt vårt håll och vi förstår att vi är upptäckta. Han nickade mot oss, han ser snäll ut.

– Ni är ute och ror i kvällen ser jag, säger han med tydlig norrländsk dialekt.

– Ja, vi tittar förbi…, for det ur mig, känner hur löjligt det låter.

I samma ögonblick öppnades dörren och ytterligare två skuggor närmade sig bryggan. Flickan såg blygt ned i bryggplankorna och liksom gömmer sig bakom sin mamma.

– Vi har fått besök.

Pappan gör en gest mot oss och greppar linan som han försiktigt lägger runt en järnpållare. Ekan vrider runt i den svaga kvällsbrisen och lägger sig tillrätta långsides. Mamman log vänligt, såg nyfiket på oss.

Hon är en späd kvinna med en många nummer för stor kappa runt den lilla kroppen och ett par bara fötter sticker ut nedtill. En vag samhörighetskänsla genomfor mig när jag såg hennes bara fötter. Jag hade heller aldrig skor.

– Det här är Astrid, säger hon.

Jag kände skammens rodnad när jag tänker på hur många gånger vi smugit i buskarna kring den tjejen och tapetserat omgivningen med hennes uppenbarelse. Jag kämpade frenetiskt med att hitta orden men inget vettigt kom över mina läppar.

Plötsligt hördes ett knakande i buskarna längre bort. Astrid tog ett fastare grepp om sin mammas arm. Tre figurer avtecknade sig i mörkret. De rörde sig ryckigt och närmade sig.

– Jasså, det är här ni är! Åkes pappa ryter rakt ut i luften.

Bakom honom kom Henriks pappa. Åkes mamma och syrror skyndade till.

Åke och jag satt som fastgjutna i ekan. Jag kände skam blandad med en stigande ilska. Jag fick den där välkända impulsen att skrika eller vifta in årbladet rakt in i hopen. Det kändes som om bröstet fylldes av segt hett bly, det spränger på inifrån, vill spränga sönder bröst och revben.

Åkes mamma steg fram.

– Försvinn härifrån! Skrek hon och gick resolut upp på bryggan och spände de svarta ögonen i Åke och mig.  Jag kände hur hatet omslöt mig och förenades i en obestämd känslosörja för Astrid och hennes familj.

Henriks pappa, vände sig mot den lilla familjen, hytter med näven;

– Packa er här ifrån! Stick till Kiruna eller Lapphelvetet…, å ta med horungen!

Familjen backar, tog några steg bakåt. För ett ögonblick mötte jag Astrids blick. Vi har aldrig träffats men blicken sög till inom mig. Hennes pappa stannade till, såg ner i vattnet och stod blick stilla.

Mamman tvärvände och rusar upp mot huset. Pappans nyss så vänliga anletsdrag blev trötta och resignerade. Efter många år av svårigheter har hans förmåga till motstånd mattats, där kraften och viljan fanns var nu bara tomhet.

Åke och jag tog några årtag och gled ut från bryggan. Vi såg hur Åkes mamma gestikulerar inför den hukande pappan. Astrid sprang upp och försvann i husets inre.

Skammen var som en blöt filt över oss. Åke såg på mig med tomma uttryckslösa ögon. Vi skildes åt utan ett ord. Tystnaden förenade oss i en slags ordlös gemenskap. Jag smög hem och lade mig i sängen fullt påklädd. Jag sov inte den natten.