Tommy Karman - Spegelbilden.
Gå till Startsidan
Senast uppdaterad:
2010-09-20
Spegelbilden, del 17.
Kajsa ser och hör visserligen läraren, en karta rullas fram men hon förmår inte uppfatta sammanhangen.
Hon har många gånger undrat över mamma som ibland sitter innesluten i sig själv med blicken tomt placerad genom köksfönstret. Som hon söker något i fjärran långt borta eller djupare inom sig.
... Jag har ju en pappa, jag måste ju ha saknat honom när jag var liten, fast jag inte minns. Nu saknar jag inte längre men är ibland arg, riktigt arg, övergiven kanske... Ögonblicksbilder från bryggan i somras blandas med siffror i bankböcker, besvikelse och ilska, Valles undran, mammas blåmärken...
- Hur går det här då!
Kajsa rycker till, läraren står framför henne, pekar i boken och trummar med ena foten, för sakta pekpinnen fram och tillbaka. Hon öppnar blixtsnabbt boken och sträcker sig efter pennan, hon bläddrar skuldmedvetet över sidorna, vågar inte möta hans blick.
- Geografi håller vi på med, i Amerika är vi.., å vad är din resa någonstans! Han låter pekpinnen falla ned i bänken med en duns.
- Skärpning, annars blir det en lapp hem!
Hela klassens blickar är riktade mot Kajsa, hon är som på en ofrivillig scen i en knäpptyst teaterlokal. Plötsligt reser hon sig, inte sakta och tyst utan blixtsnabbt, hon trycker stolen bakåt som faller med en smäll.
- Pappa är inte alls i Amerika! Jag har ingen pappa i Amerika, skriker hon.
- Inte i Amerika, han finns inte där! Har aldrig funnits! Med uppspärrade ögon skriker hon rakt in i lärarens ansikte.
Läraren ryggar häpen tillbaka, tappar pekpinnen, för ut handflatorna som i en lugnande gest. Kajsa springer mot dörren, ut i korridoren och ut på skolgården, rusar i blindo över gatan. Hon stupar och faller, reser sig. Utmattad stannar hon. Hennes ena knä blöder. Hon faller ihop på en bänk vid stationen.
Planlöst går hon sakta mot hamnen. Hon ser en båt glida ut i den bleka kvällssolen, följer den med blicken tills den försvinner. Hon sätter sig på kajkanten ser rakt ned i vattnet, skymtar sin spegelbild, kastar en sten rakt in i ansiktet.
Drottninggatan börjar tömmas på folk. Affär efter affär stänger efter dagens kommers. Gatubelysning tänds, en efter en. En svag höstvind känner på husväggarna. Löven faller sakta mot marken med sina budskap om ett nytt liv till den jord som förbereder för snö och kyla. Kajsa drar koftan tätare kring sig. En patrullerande polis tittar nyfiket på henne när hon haltande viker av upp mot backen vid Kungsgatan och förbi Wentzells musikaffär.
- Hur du ser ut, var har du varit!
- Mamma, sätt dig! Kajsa slänger av sig koftan, sveper hastigt ett glas vatten, föser in mamma i vardagsrummet...
- Vad har du varit, har varit så orolig, Valle har ringt, din lärare har ringt...
- Sätt dig! Mamma... sätt dig...helvete...sätt dig!
- Vad är pappa, vad är han! Vem är min pappa, för jag har väl en pappa! Har inte alla en pappa va, är han död!
Hennes mamma faller ned i soffan, sätter sig spänd med båda händerna nedtryckta mellan knäna. Hon slår ned blicken framför sin rasande dotter, trycker handflatorna mot öronen och pressar ansiktet mot soffkarmen.
Kajsa sover inte den natten. Hon halvligger i sängen med en kudde hårt mot magen. Hon drar och drar i de sköra trådarna som leder tillbaka till sitt allra första jämmerskrik.
- Kajsa öppna, snälla öppna dörren!
Hennes mammas röst far igenom rummet och ut genom det öppna fönstret. Kajsa hör inget. Kanske alla visste? Alla utom hon.
Fortsättn. följer
---------------------------------------------------------------------------------------
Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson/ lisse-lotte@danielson.be
Gå till 
Startsida
