Karman - Vända bort blicken, en följetong, del 2.
Gå till Startsidan
Senast uppdaterad:
2010-09-20
Vända bort blicken, del 4.
Kajsa blev alltmer sluten och grubblande, tystnad blev svaret på hennes frågor. Hon var nu mest hemma sittande håglöst vid köksfönstret. Hennes mamma var undrande men lagade tålmodigt favoriträtter och skaffade böcker. Kajsa bara petade i maten och böckerna öppnade hon inte ens. Den annars så slagfärdiga tonen var borta, hon yttrade sig bara när hon absolut måste. Hon slog ned blicken när hon såg mammas blåmärken. Mamma visade inte med en min vad som hänt. Vore det inte för mammas blåmärken skulle hon tro att det bara var en syn i en ond dröm. Vi hade inte sett Kajsa på ett tag. Vi var visserligen mest för oss själva men hon hade lämnat ett tomrum efter sig. Vi saknade henne. Hon var rätt kul egentligen med sina infall och idéer.
Vi började långsamt förstå att allt inte står rätt till, deras båt låg som vanligt vid stranden, det lyste i fönstren på kvällarna, men det var tyst och stilla, inget läsande på bryggan, inget badande, ingenting.
- Vi går dit, Åke drar ett bloss.
Vi såg henne skymta i fönstret. Hon tittade på oss men bara för att omedelbart vända bort blicken. Vi gick närmare och vinkade försiktigt men hon försvann i husets inre.
– Vad gör vi nu, hon verkar ju folkskygg.
Vi står tysta. Ser mot huset. Henriks pappa släntrar förbi som vanlig med en nyöppnad pilsner i handen, han stannar upp, ser på oss.
- Vad står ni här och glor för..., har ni inget annat för er... Han slänger en ilsken blick åt vårt håll.
Vi låtsas inte höra och ser honom inte ens. Vår uppmärksamhet är riktat mot ett helt annat håll den här kvällen.
– Vi knackar på, vi kan inte mer än bli utkastade… Åke mosar fimpen mot en sten.
Vi tog väluppfostrat av oss på fötterna och går in. Kajsa satt med ryggen mot oss. Rummet var pedantiskt städat, allt på sin plats. Hennes tjocka katt låg vid hennes fötter. Jag förvånades över hennes stora bokhylla, full med böcker och papper. Vi fick hallonsaft och skorpor.
Kajsa plockade med fingret i kjolfållan, Åke såg ned i golvet och jag placerade blicken ut genom fönstret. Hennes främmande sätt gjorde oss osäkra, det var inte Kajsa, det var någon annan.
– Vi…, ja vi ville hälsa på, har inte sett dig…, såg att du var hemma så vi…, mumlade jag.
Kajsa föste varsamt bort katten från sina fötter och reste sig sakta, nickade mot dörren. Utan ett ord passerade vi köket där jag skymtade hennes mammas sittande i dunklet.
Vi gick ned till stranden. Jag såg undrande på Kajsa som satt vänd ut mot fjärden. Sjöbrisen var envis och kylig. Längre ut såg jag en bogserbåt med timmersläp långsamt mot fabriken som låg vid andra sidan bukten. Ur skorstenar bolmade vit rök mot himlen, blandade sig med molnen, man visste inte vad som är rök och vad som var moln.
Hon började berätta vad som hänt den kvällen för tre veckor sedan. Berättade ibland ivrigt och forcerade, ibland långsamt och snyftande. Den senaste tidens tystnad och grubblande förbyttes nu i ett flöde av ord. Vi lyssnade med stigande förvåning men också med avsmak och ilska.
Det gick sakta upp för oss vad hon varit med om. Jag började förstå varför hon hållit sig undan, inte varit tillsammans med oss och med en röst som alltid var lite högre.
– Vem var det, hörde jag mig själv säga, vem…?
Hon kastade en sten i vattnet, i samma ögonblick den når vattenytan säger hon tyst;
– Egons farsa…, såg det…
– Va…?
Kajsa nickade, såg ner i gruset.
---------------------------------------------------------------------------------------
Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson/ lisse-lotte@danielson.be
Gå till 
Startsida
