Västlig vind, Flykten, Vårt första hem.
Gå till Startsidan Senast uppdaterad: 2010-09-20
Västlig vind/Flykten/Vårt första hem, del 13.
Kajsa sitter tyst och ser frågande på mig. Mina ord har överrumplat henne fullständigt. Jag känner mig lättad, nästan glad…
– Men våra föräldrar… vad kommer de att säga…, hur…
– Vi måste, det kommer att ta hus i helsike här, det vet du…
– Snart kommer polisen och hämtar Egons farsa och vad skall vi säga till Egon … dessutom är jag trött på den här ön...
– Men mat… och vad ska vi bo…
– Mat…, det ordnar sig…, vi sticker ut till Lövgrund och bor i Rudmanstorpet där…, borde vara tomt och öde…, brorsan har berättat …, jag har tänkt att …
– Lövgrund…, ända dit…, har knappt varit där, hittar vi? Kajsa gör en gest ut mot vattnet.
– Brorsan och jag har seglat ditåt…, visat mig…, jag vet vad grynnorna ligger…, men det måste vara sydlig eller västligt vind...
– Vi tar jollen, inväntar rätt vind och sen iväg…, får bli en kväll eller natt… måste vara mörkt…
Vi skiljs åt. Jag sover dåligt den natten. Tankarna slår mig gång på gång i ansiktet och jag vrider och vänder mig i sängen. Brorsan i slafen över mig blänger ilsket, lillbrorsan under suckar ljudligt men säger inget. Syrrorna på andra sidan brädväggen verkar sova, mamma och pappa mumlar i köket.
Nästa morgon går jag direkt ned till bryggan. Plötsligt står Kajsa intill mig…
– Lite grejor, säger hon och släpper en påse i backen.
– Fiskegrejer, boken… kläder…
Hon börjar gå men vänder sig om;
– På fredag sticker vi... vi måste ha tag på Åke, han måste få veta, måste övertyga honom, han blir ju ensam med sanningen…
– Vet.
- Tjallar han, då är vi förlorade.
Henrik kommer släntrande.
– Va viskar ni om, hemligheter eller? Han ser retfullt på oss.
– Inget, Kajsa ser ned i vattnet.
– Morsan har hängt upp ett badminton nät, ska vi ta en match?
– Sport är det värsta jag vet.
– Munter stämning, har ni dålig vind eller? Henrik försvinner i tomma intet.
– Det blir knepigt att hålla det hemligt, Kajsa ser efter Henrik.
Onsdagen övergår till kväll och torsdagen släpar sig fram.
Till vår förvåning blir Åke inte särskilt överraskad.
– Visste väl att ni kokat ihop något…
– Ni hänger ju ihop hela tiden, har ni bildat klubb…, ska ni gifta er också…
-------------------------------------------------------------------------------------
Fabriken på andra sidan fjärden lyser nästan vacker när vi tysta skjuter ut jollen. Jag drar upp duken och båten gör fart. I svag akterlig vind går vi mot Leharens sund, där finns skyttevärn och underjordiska gångar där vi lekt så många gånger. Nu är det på allvar. Kajsa är blek och stilla. Långt bort sveper Eggegrunds fyr sina ovala sken över horisonten.
Vinden mojnar alltmer och vi gör inte mer än ett par knop. Limölandet glider sakta förbi oss om babord. Det är mörkt och natten är kylig.
Jag sveper jackan tätare omkring mig och Kajsa slumrar i fören. Vi har inte sagt någonting på länge. Långt bort lyser ett lastfartyg och en och annan mås cirklar omkring oss.
– Vad tänker du på?
– Tjejerna som var pirater, har läst om, säger hon tyst.
– Dom hette Anne Bonny och Mary Read.
– Tjejer…?
– Dom klädde ut sig i killkläder och blev sjörövare, ingen märkte nåt.
– När de åkte fast och skulle avrättas var dom båda med barn och det blev uppskjutet, hur det gick sen vet man inte… Kajsa drar filten tätare om sig ser ut i mörkret.
Plötsligt hörs ett piskrapp i seglet! Kajsa rycker till och tystnar tvärt. Jag tittar mot lovart. Vindkårar förvandlar vattenyta svart och mörka moln skenar över oss. Vinden slår mig rätt i ansiktet.
– Nordanvinenddjäven, … jag kramar rorkulten…
Jag visste det, man kommer aldrig undan nordanvinden, den förföljer mig, letar upp mig vad jag än befinner mig. När jag blir gammal kommer jag att drömma mardrömmar om den. Gävlebukten och nordanvinden.
– Dra ner focken!
Kajsa tar spjärn och drar ned seglet, fastnar, faller med focken i famnen.
Jag förstår direkt att vi inte kan gå till den nordliga viken utan måste ta oss till den skyddade södra sidan av ön.
Plötsligt tonar en vattenkaskad upp, bara ett par meter bort.
– Grynnorna, vi måste upp i vind…, skriker jag.
Jollen kränger och stampar. Avdriften är stark i sjögången, vi kan inte göra annat än att fortsätta kursen, att stagvända går inte. Båten arbetar sig mödosamt fram genom brottsjöarna, reser sig nästan kapprakt upp för att störta ned och borra sig in i nästa framrullande våg. Sjön vräker in över oss.
Genomfrusen ser jag de rödbruna grynnorna skymta till i vågdalarna för att ögonblicket efter försvinna i ett virrvarr av vita och mörka bränningar.
Vi känner oss maktlösa och rädda. Vi kommer att slås sönder och samman mot stenarna. Vår flykt kommer att sluta i död och våra nära och kära kommer att lägga blommor i havet. Ingen kommer att hitta oss och ingen kommer att få veta vårt öde.
Vi kommer att ligga på havsbotten sida vid sida med alla de andra som förlist. Det sägs att det ligger 100 000 vrak på Östersjöns botten och att hela världar och tidsepoker kan läsas i djupet. Men vi vill inte dit. Inte nu.
Vi lyssnar på våra bultande hjärtan, ser vågskummet tona upp sig kring de farliga stenarna. Med bara ett par meter till godo smiter vi sakta förbi.
Det ljusnar över hav och land när vi utmattade drar upp fören på den steniga stranden.
Jag lägger mig ned, Kajsa sitter på aktertoften. Jag ser mot sjön och förstår att vi haft tur. Men vi är i säkerhet och tröttheten tar överhanden. Måsarnas skrik och vindens sus försvinner långsamt bort…
-------------------------------------------------------------------------------------
– Vakna, vi måste gömma jollen, lägga över ris å så…
Jag ser Kajsas ansikte över mig och jag förstår att jag sovit.
Vi bryter ris och kvistar lägger över jollen, slår om ett rep.
– Det finns en stig någonstans.
– Borde väl du veta...
Stigen är knappt synlig i den risiga granskogen. Jag vet att den slingrar sig till fångtorpet men inte mer.
Vi samlar ihop våra saker, ryggsäckar, påsar, sovsäckar, verktyg och linor. Jag vänder mig och ser ut mot havet en sista gång innan vi går in i den täta granskogen.
Efter gott och väl en timmes slitsamt traskande skymtar vi något framför oss. Vi är svettiga och hungriga, myggen svärmar omkring oss. En glänta tycks öppna sig.
– Där är det, måste vara…, Jag skyndar på stegen och springer den sista biten.
Dörren hänger på sned och rör sig sakta fram och tillbaka, ger mig en kuslig känsla. Jag sprakar upp den och tittar rakt in i ett svart hål. När ögonen vant sig i dunklet ser jag två britsar. På golvet
ligger ett tjockt lager med barr, här har ingen varit på länge, den saken är klar.
– Behöver städas, Kajsa glittrar till.
Morgonen övergår till dag när vi fått ut allt barr och alla spindelnät. Vi slänger in våra ryggsäckar och påsar.
– Du får ta den högra, säger jag och pekar.
– Går väl inte att sova i…, syns ju… en massa krälande krypisar överallt… tänk om det finns ormar. Kajsa ryser.
– Du kan sova med mig…, orden bara kommer, överraskar mig, inte en chans att stoppa…, bara gled iväg, jag ser ned i jordgolvet.
Kajsa ser på mig en lång stund, ler nästan blygt.
– Känns ju tryggt…, jag menar…, om jag skulle bli rädd…
Det sprakande, knastrande och pipande ljudet från elden omfamnar mig, jag känner värmen stråla mot mina myggbitna kinder. Vi kokar spagetti och steker stångkorv, dricker vatten.
Vi förstår att det är kväll, Kajsa har glömt klockan, jag har ingen, har aldrig haft. Pappa har sagt att när solen står i söder är klockan tolv. Hemma hos är det lyx att ha egen klocka, särskilt om man är barn. Känner mig trött att inte ha, att inte få, inte köpa, ingenting.
Åke har en kikare, Henrik har ett kastspö, jag har ingenting. Jag vill ha ett mikroskop men pappa har bara ruskat på huvudet.
Uttröttade lägger vi oss och drar filtarna över oss. Vinden har mojnat, fåglarna har tystnat och allt blir stilla. Kajsa somnar direkt, jag lyssnar på hennes andhämtning en stund innan jag vänder ansiktet mot den hårda britsen.
Natten sänker sig över ön, ibland kallad österjöns pärla. Lövgrund har varit fiskares boplats sedan urminnes tider. Ännu finns ett par yrkesfiskare kvar som en rest från en svunnen tid. Ett sommarboende tar mer och mer överhanden och det lilla kapellet blir snart bara ett pittoreskt blickfång för tillfälliga besökare.
Men ännu har ön en stor obebyggd vildmark med gran och tallskog och havtornen breder ut sig på stränderna.
... jag ser en gestalt som rör sig i dunklet – som kravlar sig fram i bråten. Jag ser att det är en liten flicka, hon kryper på händer och knän bland skräp och krossat glas. Jag hör att hon gråter.
– Vad har hänt? Frågar jag.
– Jag letar efter pappa, men det är så lång väg över haven.
– Jag skall visa dig, vi skall hitta vägen. Jag tar hennes hand.
Hon vänder sig om. Jag ser till min förfäran att hon måste ha legat i vattnet i veckor. Ansiktet är helt upplöst och lemmarnas ruttnande svampiga kött håller på att falla bort från benen. Hennes lilla kropp är mörkblå av förruttnelse, som märken efter en vansinnig misshandel. Handen jag höll i lossnar från handleden. Hon försöker tala men för inte fram ett ljud, förmår bara vilset vackla mot mig…
Jag vaknar skrikande.
Mina skrik har väckt Kajsa och hon sitter skräckslagen spikrak i britsen.
Jag är genomblöt av svett. Bilder och fragment av drömmen etsar sig envist kvar och jag reser mig upp för att bli fri. Kajsa håller mina händer och skriker.
– Du är vaken, det var bara en dröm! Vakna! Drömmar är inte på riktigt!
Jag blir långsamt medveten om Kajsa, om kojan, om mörkret, om flykten. Snyftande berättar jag om drömmen, om flickan, om skräcken.
Vi sitter tysta. Kajsa lägger sitt huvud i mitt knä, jag lutar mig mot väggen. Vi smyger in i sömnen som förrymda lägerfångar som söker sin tillflykt bland taggiga buskar, grymtande vildsvin och stormiga hav.
Vi vaknar tidigt. Augustisolen tränger sig knappt genom den täta granskogen men lämnar en solbelyst fläck framför oss. Det är ännu kyligt. Ett svagt brusande hörs från den kvarvarande dyningen.
Kajsa är tyst, sitter lutad mot en gran, petar i mossan. Jag letar i påsarna efter något ätbart och överräcker en torr vetebulle.
– Vad skall vi göra…? Ska vi bara sitta här med dina fantasiplaner… ordnar sig liksom… Jag vill hem, vi åker på en gång, jag skiter i det här!
Kajsa rafsar åt sig kottar och pinnar, slänger, går iväg.
Flykten, stormen och rädslan de senaste dagarna har trängt undan oro och ångest. Nu väller den fram, går inte att stoppa, tar överhanden. Hon ser inom sig hur polisen hämtar Egons pappa och hur Egon och hans lillasyster blir hemlösa. Hon kommer att straffas hårt. Ingenting kommer att bli som förut och vad skall hon och hennes mamma ta vägen då?
– Nu får du väl skärpa dig, va fan håller du på med, en barnslig grinunge är vad du är... Jag förstod att du skulle fega ur, ska vi ställa oss på stranden och skrika ”kom och ta oss”, eller vad då…?
– Vi måste ju bort, det borde du veta som satt igång allting med fabriken och skvallret å så…, å skrik inte… Jag blänger ilsket på Kajsa.
Jag ser åt henne, ömheten kommer smygande. Vi har andra roller nu. Den modiga och högljudda Kajsa och den blyga pojken har blivit det omvända.
Jag kryper fram till henne, lutar mig mot hennes arm, hon trycker sig mot mig, jag känner värmen. Jag lägger min arm om henne och hon lutar sitt huvud mot min axel.
– Berätta mer om de där pirattjejerna.
– Du kan läsa själv, jag har boken... Hon sträcker sig mot en skrynklig påse.
– Berätta… försöker jag...
– Den där Mary var från London. Hon fick gå i pojkkläder hela tiden för att hon skulle likna sin bror som dött på haven. Anne Bonny var från Irland någonstans. Dom kände inte varandra.
– Det var hennes pappa som ville låtsas att hon var pojkbarn till en släkting. Han ville inte ha någon flicka.
– Det var vilda tjejer. Inga dockor i spets och hårband att visa upp för släkten på söndagarna… eller pappas lilla flicka…
– Som du då… skojar… Jag tystnar tvärt när jag ser på Kajsa.
– Min pappa… han… Kajsa tystnar, ser ned i gruset.
– Vad är din pappa egentligen...?
– Han bor i Amerika, stack från mamma...
Kajsa plockar med en pinne, bryter den tvärs av och slänger den i det våta gräset. Vi sitter sida vid sida och allt är nästan tyst, bruset från dyningen ligger som en mjuk vägg omkring oss. Vinden och havet verkar långt borta men finns ändå runt omkring som en blöt gräns mot hela stora världen.
- Längtar du inte efter honom?
- Man kan väl inte längta efter någon man inte känner.
– Till mamma säger jag aldrig att jag tänker på pappa. Då blir hon bara ledsen. Men på kvällarna tänker jag ofta…
... letade efter mina skridskor på vinden en gång, mina fula gamla djävla skridskor, alla har nya, mamma har aldrig pengar till någonting...
- På vinden stod en papplåda med en massa småböcker i.
Kajsa tar sig mödosamt upp benen, går in i kojan. Jag ser hur hon letar och rafsar bland filtarna. Slänger något till mig.
Jag fångar boken i luften. Vrider och vänder och öppnar den, låter sida efter sida bläddras fram mellan tummen och pekfingret.
- Sparbanksbok... känner igen. Gävleborgs Sparbank står det ju... vaddå vet allt...
- Samma siffra, 306 kronor står det överallt.., på alla sidor...måste väl vara till din mamma.
- Men från vem...?
- Pappor måste betala, det är från din pappa, måste vara...
Jag vrider och vänder på bladen och följer med fingret siffra efter siffra.
Kajsa tar bankboken, fixerar den med blicken, väger den i handen, bläddrar, läser mammas namn återigen.
- Jag visste att det var nåt djävla skumt, men var är han? Finns han egentligen...? Jag kan inte lita på mamma viskar hon. Hon har sagt att han reste bort när jag var liten...
Hon tystnar tvärt, står blickstilla, ser upp bland träden. Hon vänder sig om, inte med den vanliga skarpa blicken, med en tom blick. Jag är inte ens säker på att hon ser mig.
– Mary Read var värst, en riktig tuffing, säger hon plötsligt. Det var en som försökte våldta henne en gång. Rasande dödade hon honom och slängde honom i havet…
Kajsa plockar fram en fimp, tänder med viss möda, drar några bloss, överräcker den till mig.
– Men i alla fall, Kajsa fortsätter. Hon får tillbaka sin iver och ögonen får liv igen.
– Mary Read dog i fängelset innan hon skulle föda barn. Vad som hände med den andre vet jag inte. Hon försvann bara, kanske utsläppt av någon som tyckte synd om henne. Jag tyckte i alla fall synd om henne.
– När levde dom egentligen?
– Länge sedan, sjuttonhundratalet, det finns inga pirater nu.
– Fanns dom verkligen... på riktigt...?
– Vet inte... men ibland är sagor bättre än hela verkligheten...
-------------------------------------------------------------------------------------
Gå till 
Startsida
Senast uppdaterad: 2010-09-20
