Tommy Karman - Vinden vänder.vinden vänder
Gå till Startsidan
Senast uppdaterad:
2010-09-20
Vinden vänder, del 16.
Åke har berättat allt om rymningen, om Egons pappas stölder och avslöjandet vid fabriken. Han förmådde inte berätta om Kajsa och hennes mamma om vad hon sett den där kvällen. Det är ännu en hemlighet.
Ingenting har till det yttre förändrats. Egons familj bor kvar. Egons sitter med sitt Meccano i källaren och hans syrra går de övriga flickorna på nerverna, precis som vanligt.
På ett djupare plan växer en annan känsla fram, en känsla av delaktighet och skuld. Alla visste att Egons pappa själ, inte bara verktyg och en dunk diesel, utan hela båtlaster. Man har välvilligt tagit emot hans tjänster att bygga en ny brygga eller bygga ut huset. Ett par av husen är helt byggda av stöldgods från fabriken. Även hos Åke och hans gudstroende familj finns en veranda av stulna bräder, cement och takpapp.
Sommaren går mot sitt slut. Om någon vecka börjar skolan. Ett par av familjerna har redan lämnat ön. Luften känns kyligare och den envisa nordanvinden plöjer kårar i viken. Den tar sats på andra sidan ön, samlar sig och skjuter fart mot vår strand.
Vår ö har aldrig haft någon bofast befolkning, den stod obebodd ända till slutet av trettiotalet. Henriks pappa var först när han på trettiotalet förtöjde båten vid den snåriga stranden, trevade sig upp mot öns högsta punkt. Han stod säkert hänförd inför blomsterprakten i det orörda landskapet. Kanske såg han redan då det lilla hus som efter ett par år skulle stå färdigt.
På öns sydstrand fanns en stor sten. Den var stor som ett hus och fanns utsatt på äldre kartor som sjömärke. Någon gång på fyrtiotalet sprängdes den i bitar.
Kanske stod Henriks pappa där och betraktade den vassa sprängstenen som låg utspridd över stranden. Stenblocken är så stora att de aldrig varit möjliga att flytta. Många försök har gjorts men de spetsiga stenarna blev liggande där de en gång slumpmässigt hamnat. De blev med tiden en barnkammare för öns ungar. Det kom fler hus och ön blev med tiden ett sommarboende för sju familjer. Ett litet sommarsamhälle mitt i Gävlebukten omgärdad av de två farlederna som leder in mot fastlandet.
Jag halvligger på taket och ser ut mot viken som jag gjort så många gånger tidigare. Tänk om jorden kretsar kring solen och inte tvärt om. Tänk om planerna rör sig lite hur som helst och inte i cirklar. Tänk när polerna smält och lagt öarna under vatten, att segla rakt över vår tomt, se ned i det mörka djupet; ”Hej, här bodde vi en gång” för generationer sedan, Valle, Kajsa, Henrik och alla de andra.
Måste ha varit blåsigt och ensligt. Kanske kan man i djupet skönja rester av en husgrund, stenbumlingar, rester av en brygga.
Eller så tar landhöjningen ut sin rätt. Den som pågått sedan inlandsisen en gång i tiden tryckte ned landmassorna. Men de väldiga landmassorna reser sig igen. Återtar sin historiska ursprungliga nivå. Kanske kommer man att kunna gå torrskodd tvärs över fjärden, från Bönans fiskeläger rakt över till Sikvikslandet på andra sidan.
I höst börjar jag i sjuan. Går upp för de oändligt långa stentrapporna med slitna ledstänger. Tjuvröker bakom skolans toalett och smyger kring flickornas omklädningsrum. Simmar i femmetersbassängen längst ned i källaren på Brynässkolan. Fram och tillbaka tills jag får mitt simborgarmärke.
Men träslöjden är rolig.
Molnen rör sig fortare och svalorna flyger och dyker över mig. Jag har sett det förut. När svalorna är nervösa är det oväder på gång.
Jag klättrar ned och släntrar ned till standen. Jag ställer mig på bryggan och låter skummet yra över mig. Skriker och tjoar. Vågorna får fart mot bryggan och över mig. Jag lutar mig framåt och låter vinden ta tag i mig och jag pressar gränsen tills jag faller framstupa, avvaktar en stund och inväntar nästa stormby.
En båt glider sakta in mot stranden lägnre bort. Trevar sig försiktigt fram förbi grynnorna som ligger farligt nära. Ett ankare åker i. Jag reser mig upp för att se bättre. En man hoppar mödosamt iland och något säger mig att de är ovana vid sjö och båtar. De rör sig klumpigt och famlande och står ibland stilla med händerna på relingen. En av dem står handfallen med ankartrossen hängande i handen.
Efter en stunds lågmält gestikulerande och dragande i tampar hit och dit så ligger båten stilla vid stranden. Jag lägger märke till att en av gubbarna har en slags pärm under armen och en mörk kavaj. Jag har varken sett dem eller båten förut. Jag tar några steg närmare och min nyfikenhet tilltar.
De öppnar pärmen och pekar upp mot Åkes hus, ser ned i papperen och börjar gå i motsatt riktning mot Egons pappas och hus.
De passerar mig med en knapp märkbar hälsning. Jag ser ett polisemblem blänka. De närmar sig huset. Står en stund stilla och trevande. Säger något, vänder sig mot verandan. Jag ser Egons pappa skymta i köksfönstret.
Kajsa halvligger i ekan och läser. Den gamla ekan ligger mitt i viken lungt vaggande på det spegelblanka vattnet. Bara ett svagt kluckande hörs genom bordläggningen och blandar sig med bokens händelser och liv. Kajsa är fångad. Bokens intriger bildar ett med henne själv.
Ett vagt motorljud tränger sig in mellan bokens sidor. Kajsa värjer sig men ljudet tränger sig envist fast. Hon reser sig. Kisar mot solen. Hon ser en båt som lämnar stranden längre bort. Den ökar farten och passerar nära. I svallvågorna ser hon Egons pappa hopsjunken på aktertoften.
Fortsättn. följer
---------------------------------------------------------------------------------------
Sammanställt av Lisse-Lotte Danielson/ lisse-lotte@danielson.be
Gå till 
Startsida
