Gå till  Startsidan   Senast uppdaterad:  2010-09-20

”Fy fan, vilket ställe…”, del 9.

Vi klev ombord på den gamla turbåten Britt. Skepparen tröstade sig gärna med ett och annat glas under de långtråkiga färderna i den södra farleden förbi Leharen, Skräddarholmen och vidare mot stan. Hans son klippte biljetter och sköter landgången men var annars mest i fören och läser Rekordmagasinet.

Båten var deras hem, vinter som sommar.  Jag såg den ibland, i isande vinterkyla förtöjd i ån. Båten låg under bron med en presenning surrad över styrhytten.

Båten stampade i den ostliga vinden, det var dragigt och kallt. Den gamla tvåcylindriga tändkulan ruskade om i skrovet.

Vi var nästan ensamma ombord, det dåliga vädret har skrämt bort sommargäster och lediga stadsbor.

Jag började inse vad vi har framför oss, är inte lika optimistisk längre, undrade vad som kommer att hända. Kajsa satt tyst längre bort, följde en vattendroppe med fingret på det regnblöta fönstret.

Åke var som väntat inte med. Han hade varit bra att ha, med sina motorkunskaper och sitt kluriga och tjuriga sätt. Han var klumpig och orörlig men kunde kompensera med en okuvlig vilja, om han var tvungen, annars gick det inte att få honom ur fläcken ens med vilda flodhästar.

Jag hade lyckats övertala mamma att låta mig åka. Hon gav mig sitt trötta medgivande utan alltför många frågor. Mina syskon däremot var mer besvärliga men jag aktar mig noga för att dela hemligheter med dem.

Efter någon timmes färd gick vi iland, vi vandrade mot busstorget. Jag hade inte varit i stan på länge så jag överväldigades av alla människor, ljud från hamnen och från trafiken. Kajsa skyndade på stegen och jag hade fullt upp med att hinna med.

Massafabriken är stor och väldig, ja nästan skrämmande. Ur skorstenarna vällde rök som omedelbart lade sig vågrät i den starka vinden. Det mullrade och dånade från dess inre. Truckarnas avgaser stack i ögonen och långtradare lastade med timmer rev upp moln av damm.

Jag hade aldrig varit så nära förut. Vi kunde se fabriken från vår ö, förrädiskt vackert upplyst på kvällen, men vid sydlig vind drev skräp in i vår vik som gjorde bad omöjligt.

 – Fy fan vilket ställe, Kajsa sätter två fingrar i munnen och låtsas spy.

Vakten i grinden tittade nyfiket på oss när vi sneddade över bilparkeringen framför honom.

Utom synhåll tog vi sikte på stängslet, rundande ett hörn längre bort och gick in i skogen som ligger tätt mot stängslet. Det var snårigt och besvärligt, vi blev blöta upp till knäna och myggen svärmade omkring oss. Vattnet kring våra fötter var oljigt och gav ifrån sig en stinkande lukt. 

Efter att vi kämpat oss fram åtminstone ett par tre hundra meter, viker stängslet av och går rakt ut i vattnet, gott och väl tio meter ut. Ingen chans för oss att ta sig ut och förbi.

– Vad gör vi nu? Jag tittade frågande på Kajsa.

Vi stod tysta och tittade ut mot vattnet. Stängslet går rakt ut i blindo, ingen grop, ingenting, bara vatten och vass. Det var sent på dagen och den kyliga sjöbrisen stannar upp ett ögonblick men tar återigen ny sats rakt mot oss. Jag drog jackan tätare omkring mig.

Jag såg Kajsa längre bort, hon sparkade i leran med den gula halsduken fladdrande kring halsen. Så försvann hon bakom vassen. Jag satte mig på en sten, vände mig om och såg fabrikens bolmande gråsvarta rök avteckna sig mot himlen, jag kände en vag obehaglig lukt.

Jag började plocka med min flaska choklad när Kajsa kom springande emot mig.

– Fan…, vilken smart jävel, kom!

Det var en tydlig grop i leran längre bort. Blålera och sand var uppskottat och gropen sträckte sig en bra bit in under stängslet. Sjögången hade gjort den osynlig från land.

Här kunde han i skydd av vassen komma glidande med båten, lasta i stöldgodset, och åka samma väg tillbaka till ön på andra sidan fjärden.

– Lägg platsen på minnet och glöm den aldrig.

– Nu har vi viktiga saker att göra, nu skall vi in i de finare salongerna…, sa Kajsa förnöjsamt.

Vi slog oss ned och tog några klunkar choklad. Det har börjat skymma, vi är blöta, smutsiga och trötta.

Jag började känna mig illa till mods där jag sitter hungrig och fuktig, och vägen tillbaka, bara tanken gjorde mig trött, den var lång och besvärlig och terrängen oländig.

Kajsa pratade och planerar, och jag kände mig tappad i en skog vid en fabrik som spydde rök. Längtade efter min sköna säng.                                      

Kajsa satt på en sten en bit bort och ritade omsorgsfullt av platsen på en bit papper. Jag kom att tänka på boken jag läst om polarexpeditionen med André, han med luftballongen. Han antecknade allt han såg i en bok trots att han visste att expeditionen var dömd att misslyckas. Kvarlevorna hittades fyrtio år senare.  

– Du vet att det här kommer att gå åt helvete va, vänder mig ilsket mot Kajsa.

– Nu får du fanimej skärpa dig, vi har ju hittat gropen. Kajsa vänder sig blixtsnabbt mot mig.

– Vadå, vi skall tillbaka och prata med nån gubbe på fabriken, ordna nån träff i träsket med dom och aset, du knäpper med fingrarna så är det klart, va?

Jag sparkade till chokladflaskan som går i bitar.

Kajsa stod stum, stirrande på mig, dolde ansiktet i händerna.

 – Du fattar ju ingenting, säger hon snyftande, du är en djävla morsgris…

Nu stod hon inte emot längre, tårarna vällde fram, såg tomt framför sig.

Jag gick fram till henne.

– Förlåt, var inte meningen…, orden… liksom … gled..

– Det börjar bli sent… Hon reste sig.

– Vi sticker... Hon pular ned papperslappen i fickan.  

fortsättning följer.....